TAIZÉ
1974–ca
1976
Orkestern som bildades i början av 1974 spelade på konvent (skoldanser) och tonårsdanser. Medlemmarna var:
- Johan Nordling,
trummor och sång
- Fredrik Eng, sologitarr
- Leif Ström, kompgitarr och lite sång
- Ola Sundqvist, bas och sång
- Yvonne
Dahlbo, sång
Vi hyrde ett gammalt rivningshus som var beläget på den plats där bokföringsbyrån finns idag.
Vintertid fick vi elda i kakelugnarna för att hålla värmen, för något annat värmesystem fanns inte. Jag minns att vi betalade
50 mk per månad i hyra. Ur tidningsurklipp framgår att Taizé spelade på en tonårsdans i Nykarleby fredagen den 31.1. Årtalet
torde vara 1975. Bussar gick från Jakobstad, Jeppo och Munsala och kostade 3 mk. Inträde till dansen kostade 5 mk. Lite tidigare spelade orkestern
i Monå, också en fredagkväll den 6.12. Onsdagen den 5.3 var det dags för sportlovsdans i Nykaabi. Bussar gick från Vörå
i söder och från Jakobstad i norr. Det blev nog flera framträdanden i nejden, men orkestern upplöstes ändå under åren
7576. Det fanns många orkestrar i Nykaabi under den här tiden med olika sammansättningar.
Vid spelningar blev det mestadels
svensktoppsmusik, men då vi jammade vid kämppä så var repertoaren mera Heavy.
Flera av dessa figurerade ju senare i vår ”supergroup”
Machine som gick genom många skeden i sitt korta liv. En dag ”avskedade” vi tre medlemmar och ersatte dem med nya. Antagligen ett utslag
av de begynnande ”svåra konstnärliga meningsskiljaktigheter” som senare ledde till gruppens sönderfall.
Fredrik Eng hade
i alla fall i denna Taitzé-grupp en begagnad förstärkare med det häftiga namn som genast etsade sig in i mitt minne: ”Burns of
London”.
Ett fint men mycket udda märke bland de helt dominerande märkena Carlsbro, Marshall och Fender som
alla ville ha och använde sig av. Först ett tag senare kom allvarliga konkurrenter som Peavey och de helt elektroniska (i motsats till rörförstärkare)
HH electronics, som vi stoltserade med under Machine-eran i början på 80-talet. Det speciella med dem var förutom att de var helt transistoriserade
och därför hade en alldeles egen ”platt” design, att de hade ett slags fluorescerande grönt ljus som glödde på ett häftigt
sätt i mörkret på scenen. När vi såg dem första gången i en musikaffär i Kokkola var vi sålda direkt. Vi
kom hem från den resan med Böttlers VW-kleinbuss fullastad med HH electronics-förstärkare köpta på avbetalning och började
först under hemfärden tänka på hur vi skulle kunna betala kalaset. Precis som vår grupp Machine fick de brittiska HH electronics-förstärkarna
dock bara en kort men lysande glansperiod. Det litet sterila elektroniska soundet slog aldrig riktigt igenom bland seriösa rockare och efter bara några
år med dalande försäljning köptes företaget upp av Carlsbro och såldes sedan vidare till något ryskt företag
där de slutligen gick i graven. Ett sorgligt öde för en innovation som gav oss en sådan kick!
Men
nu hamnar jag in på stickspår. Lycka till med den fortsatta forskningen kring Nykarlebybanden! |