TAIZÉ

1974—ca 1975

Taizé ett nytt orkesternamn
som blivit pop bland de yngre

DET FINNIS ETT ORKESTERNAMN, som ni säkert redan har sett figurera i ÖP:s dansannonser ett par gånger. Taizé var namnet och bakom det döljer sig fem ungdomar från Nykarleby. Nu kan man ju faktiskt fråga sig vad det här är för ett gäng egentligen? Det tog jag hastigt reda på:

För det första skall vi en gång för alla lära oss att namnet skall uttalas ”Taitsé”. Det var Fredrik Eng, aldrig kallad annat än Feddi, som råkade se namnet i en film i TV en gång. Han tyckte att det lät roligt, och så fick orkestern heta Taizé.
     Det är egentligen namnet på en kinesisk skördeby, berättar han vidare.
     Feddi är 17 år gammal och spelar sologitarr.
     Om vi sedan fortsätter med presentationen: Yvonne Dahlbo. Hoppsan! En flicka mitt ibland manskapet?
     Jodå, och jag har klarat mig bra hittills, säger hon. Vonna, som hon kallas, är 17 år och sjunger och spelar tamburin.
     — Fast jag fyller nog snart aderton, påpekar hon.
     Jukka Nordling, 17 år han med, är bandets trummis och erhöll i dopet namnet Johan, som sällan begagnas till vardags.
     — Sjunger inte, säger han, men doar till ibland där det behövs.
     Leif, också 17, utnämndes för kvällen till bandets ”skruva-ljudet-man”.
     — För att han är bäst på det, förklarar Jukka, han heter nämligen Ström i efternamn. Leif spelar kompgitarr och sjunger ibland.
     Sjunger gör också Olav Sundqvist, 20, som dessutom nöter basgitarr.
     Vonna och hennes karlar, har blivit väldigt populära bland de yngre årgångarna i nejden. Hittills har de spelat på tonårsdanser, konvent och småtillställningar.
     Skriv för all del inte att vi har några ”stora planer” utbrister Olav förskräckt, för det har vi då rakt inte.

Taizé kring kakelugnen i sin övningsstuga, fr.v. Fredrik Eng, Olav Sundqvist, Yvonne Dahlbo, Johan Nordling och Leif Ström.

 
    — Nää, instämmer de andra, vi spelar bara för att det är så roligt att spela. Det är kul på övningarna, det är kul att spela på tonårsdanserna. Ja, det är roligt nästan jämnt.
     Vad spelar ni helst för slags musik då?
     — Hm, säger Vonna med betoning på varje stavelse, tonåringarna gillar mest jytä.
     — Jag håller på lugna, sköna bitar, säger Leif och Olav nickar gillande.
     — Men så är Jukka och jag bluesälskare, säger Feddi belåtet.
     Jag lade märke till att Taizé spelade litet svenska låtar också. Det har ju annars verkat som om texter på svenska språket varit bannlyst hittills. Den gamla, välkända rock'n roll-biten ”Blue suede shoes”, blev nästan som ny, när Olav sjöng den med en svensk, festlig, nästan smålarvig text: ”Ge f—n i min mustasch”, heter den då.
     Övningslokalen är ett gammalt hus på Nygård i Nykarleby och där vistas gänget tre kvällar i veckan med sina toner. Det är tyvärr litet trångt i lokalen, vilket gör att det blir litet problematiskt med ljudet, men det är överkomligt.
     När jag var och hälsade på, hade Leif just fått tag på en ny låt, som de alldeles strax skulle börja öva in.
     — Men nu skall vi fara på en kaffe tycker jag, sa Feddi och slängde in en vedklabb i kakelugnen.