Flintstenen som
jag hittade två gånger

av

Seppo Kuusinen

Jag har från mina första barndomsår i Nykarleby kvar några saker som har sparats genom årtionden. Bland dem är en sten som jag hittade igen för några år sedan då jag hemma i Lappfjärd började renovera häststallet i uthusbyggnaden till ett hobbyrum. Vi har inte haft djur men tidigare ägaren till huset som har byggt det, hade en häst eller två, kor och mindre djur.

Jag kom ihåg stenen men visste inte vad det är för en sten och var jag hade fått den i Nykarleby. I samma låda som stenen hittade jag också ett skojigt lokomotiv av trä som jag också kom ihåg. När man för fram det sticker lokförarens huvud ut genom ett hål i taket. Det är nästan i ursprungligt skick fast lite slitet. 

I lådan fanns också en häst av trä som farbror Onni gjorde åt mig då jag var kanske i två- eller treårsåldern. Jag kommer ihåg att jag red med den på gården i Nykarleby. Med tiden gick trähjulen sönder men förövrigt var den hel. Jag reparerade den, gjorde hjul av coronaspelknappar och gav den också hår av äkta hästtagel. Nu ser den ganska poppig ut.

De andra gamla sakerna är minnesskeden som jag fick av Ulla-Maija Sjövall (nu Nilsson) då vi flyttade från Nykarleby, våningssängen som Rafael Riissanen gjorde åt mig och min lillabror Sakari – han var bara par år gammal då vi fick sängen, samt ett gökur som pappa köpte. Senare i Lappfjärd slutade det gå och gala, och jag moderniserade den med et kvartsurmaskineri. Men i göken fick jag inget liv.

Stenen blev identifierad för par månader sedan. Biolog Canne Lundberg i Kristinestad visste att det är en flintsten (flinta). Jag läste om flintan på internet där jag hittade mycket fakta om den, bland annat att flinta är Skånes landskapssten. 

Canne Lundberg trodde att den kommit med barlast med något segelfartyg. Det fick jag bekräftat för en kort tid sedan, då jag besökte Signhild Hernberg som bor nedanför Smedsbacken, vid nuvarande Västanlind, i det hus som vi bodde i Nykarleby.

Då vi gick in till f.d. Nybergska huset, som nuförtiden är i Hernbergs ägo, såg jag en nästan likadan sten i en gammal bokhylla. Den var inte lika rent svartvit som min utan mera brungulaktig. Signhild berättade att deras dotter Tanja som liten var intresserad av stenar och hittade den samt många andra vackra stenar vid Andra sjön. Där fanns ju i tiderna en stor hamn dit segelfartygen kom.

Tanja hittade den någon gång i början av 1970-talet – jag hittade min flinta troligtvis i början av 1950-talet och kanske just vid Andra sjön, dit jag ibland brukade gå och simma med mamma Annikki.

Ännu en gåta från min barndom har blivit löst.