[Detta handlar om tvillingstaden Gamlakarleby, men
p.g.a. ämnets natur, får det komma med i alla fall.]

Följande korta, men högintressanta artikel har tillsänts "FQN" av en DX-are, som sysslade med hobbyn långt innan de flesta nu aktiva kommit till denna värld. Den visar på ett utomordentligt tydligt sätt att om DX-ingen inte är nyttig, så har den i alla fall varit det en gång i tiden. Trots att misstroendet då var stort och hobbyn ännu mindre känd än den är nu.

-Micci-

FINLANDS SVENSKA DX-ARE!

På begäran får jag här sända avskrift av mina upptecknade minnen.

Fastlagstisdagen 1944 upptecknade jag följande: På 1930-talet var både militären och skyddskåren negativt inställd till radio och dess möjligheter i krig. Man trodde att det skulle gå att sätta in kraftiga störningar, att alla radioförbindelser skulle vara omöjliga. Då kriget sedan kom fanns inte tillräckligt radiomateriel för trupperna, hemmafronten var alldeles utan!

Allt vad radioamatörerna hade beslagtogs. Detta gällde främst mottagarna, men dessa passade inte för fältbruk, eftersom de var nätanslutna. Också alla radioamatörer var eftersökta, oberoende av ålder.

I Gamlakarleby hade vi en enda mottagare för civil bevakning och den hade undertecknad fått som gåva av Härnösands Radioamatörer. Denna mottagare räddade staden från att bombas. Då apparaten var lånad för luftbevakningens tjänst, till namnet, gick den fri från att beslagtas. Jag hade varit i tjänst vid ILV i Fjärrkarelen, men hemkommenderad på grund av min ägandes gummiverkstad.

Fastlagstisdagen kom med lämpligt flygväder, klar sikt och fullmåne; mot kvällen kom ett radiomeddelande i min mottagare som jag hade påkopplad dag och natt. Meddelandet lydde: ”Täällä BVA 30/4 lännessä 253”, vilket betydde 30 stycken fyrmotoriga flygplan på väg västerut, rutan var Kajana. Meddelandet kom flera gånger. Det stod klart att ett anfall mot staden var att vänta. Jag beordrade genast frun och barnen till bombkällaren vilken låg c. 200 m bort, själv skulle jag inställa mig vid brandkåren. Jag ringde bevakningsstationen med orden; ”Slå genast larm!” Bevakningschefen gav ett undvikande svar: ”Hur kan du veta något?, vi har telefoner och i dessa har ingenting sagts, vi har bästa tänkbara förbindelser och vi har fått många falska alarm.” ”Men för guds skull, släck åtminstone belysningen!” Detta lovades och utfördes.

Min fru som mest var hemma lyssnade ständigt på rapporterna och visste vad det gällde. På vägen till skyddsrummet kom larmet, då hördes redan surret från maskinerna. Men staden var mörklagd, så bomberna föll på den upplysta landsbygden, tack vare OH6OH’s radio.

I Jakobstad där man inte trodde på alarmet, släcktes det för sent. De fick bomber och döda. Efteråt blev det rabalder om bevakningens ineffektivitet. Jag resonerade med bevakningschefen oh hans åsikt var att man hade bett för staden och att det var det som räddade oss! Detta sade jag inte emot, men tillade, ”att om Gud givit oss förstånd, så vill han nog att vi skall använda det också”.

Med 73’s från OH60H
A Krokfors    
Gamlakarleby