I krigstidens Nykarleby

av

Lars Pensar

Krig och Nykarleby, det var så otänkbart som det kunde vara när året 1939 gick in. Visserligen hade Anschluss av Österrike och kravet på Sudetområdet i Tjeckoslovakien året innan, skakat om nere i Europa. Men Nykarleby befann sig långt från de platserna och i all synnerhet med den tidens kommunikationer. Vår stad var ju den stilla, rofyllda idyllen framom andra.

Visst hade staden i seklets början hyst ett fångläger och visst hade ryssarna en midsommardag levererat batalj vid åbranten och bränt upp vår bro och visst hade kosacker mer än en gång sprängt fram i det gamla Nykarlebys trånga gator och gränder. Men krig, nej – med bomber och granater, nej, det kunde man inte tänka här.

Hösten 1939 började dock i hög grad oroväckande. De första tyska bombeskadrarna flög in över Polen, händelser som obarmhärtigt pekade på upptakten till ett nytt världskrig. Sen följde den ryska ockupationen av militära stödjepunkter i Baltikum. I oktober hade turen kommit till vårt land. Då vidtog våra egna förhandlingar i Moskva, och vilka förde med sig oro och ängslan i varje sinne. De första dagarna i oktober såg sig regeringen föranlåten att inkalla större delen av reserven till extra repetionsövningar – för alla eventualiteter.

En tidig gråkall söndagsmorgon, den 7 oktober tågade de första reservisterna från denna bygd åstad – till fots och i samlad tropp mot okända mål och upplevelser.

Majoriteten av de inkallade härifrån hänfördes till JR 9. En mindre kontingent stationerades ute på sjöbevakningsstationerna i Bottniska viken. Samma dag som reservisterna avtågade besattes lotsplatserna ute på Hällgrund och Stubben av stadens marinskyddskårister. De avlöstes senare av ordinarie reservistmanskap, som sedan låg där i ostörd ro hela vinterkrigsvintern. Enda omväxlingen på Hällgrund var den hästkusk, som med mat och förnödenheter från Soklot över Sandön tog sig dit ut en gång i veckan. Stubben försörjdes på liknande sätt sedan isen lagt sig.

Nu uppstår hemmafronten – hembygdsfronten. Stadens telefoncentral bevakades av Seminariets egen skyddskår till att börja med. Vakthållning av Stora bron, strategiskt viktig som den enda bron mellan kustvägen och inlandet, samt Kraftverket, hades om hand av stadens manliga medborgare, utan åtskillnad till rang eller ålder och av bönder och folk från de närmast staden belägna byarna. Senare kom även evakuerade att delta i vakthållningen. Vaktmanskapets numerär var ca 180 man och vaktturerna återkom varannan vecka. Stora bron hade dubbelpost med 8 timmars vakttjänstgöring i dygnet, Kraftverket hade enkelpost.

Den 13 oktober uttogs de första hästarna för krigsmaktens behov och sändes med tåg söderut. Den andra kontingenten hästar utskrevs på Lucia-dagen den 13 december under brinnande krig. Allt som allt sände Nykarlebynejden 132 hästar i elden. Av dem stupade 9, och 12 försvann i obekanta öden. De övriga återvände naturligtvis mer eller mindre medfarna av köld och umbäranden. I dag finns en minnesstaty upprest i Seinäjoki till minne över hästarna i krigstjänst.

Inom Lotta Svärd arbetades redan före krigsutbrottet intensivt med penninginsamlingar, klädinsamlingar och insamling av förnödenheter av olika slag. Man förfärdigade gasskydd, man iordningställde och kompletterade förbandsmaterial. Medlen till detta ficks genom fester, basarer och insamlingslistor som vandrade runt.

Men hos varje medborgare levde den förhoppningen, att en fredlig och för oss acceptabel lösning på tvistefrågorna skulle gå att hitta av förhandlarna i Moskva.

I oktober upphörde undervisningen i seminariet och i december blir Normalskolan militärsjukhus medan seminariets festsalsbyggnad tas i anspråk av statens revisionsverk i den norra delen medan södra delen blir bostad för militärskrädderiets personal. Övriga byggnader på skolområdet blir sjukhus för civilt bruk. Samskolan får i sin tur inrymma Statistiska centralbyrån som evakuerats från Helsingfors.

Gatlyktorna släcktes, fönster mörklades. Varje gård skulle vara försedd med handspruta, sandlåda, spadar och hackor. Varje kvarter skulle ha sin skyddsgrop och skyddsrum byggdes. Befolkningsskyddet, med direktor Hans von Schantz som chef, hade sitt kansli på seminariet med förbandsplats och poliklinik och där tillverkades bårar, stegar och sanitetslådor för befolkningsskyddets behov. Kurser i brandtjänst och gasskydd hölls.

Stadens marinskyddskår övertog luftvärnet och luftbevakningen. På taket till Karleborg uppfördes ett luftbevakningstorn. Karleborg blev centrum för den militära organisationen, här hade skyddskårskretsarna sina kanslier och härifrån sköttes insamlingar av alla de slag, som tomflaskor för molotovcocktails, skidor, talluckor. Insamlat skrot och gummi gav pengar till ett maskingevär som uppställdes på en påle nedanför Karleborg, omgivet av en skyddsmur av sandsäckar. Ett flygande kommando för oskadliggörande av landsatta trupper inrättades, bestående av 12 man med cyklar och tillgång till buss vid behov.

Den 3 december på kvällen stötte stadens handvevade alarmsirén för första gången upp sitt avgrundstjut i vintermörkrets stillhet. Luftvarningarna gavs om flygplanens avstånd översteg 60 km. Befolkningen höll sig lugn och sansad, förutom vid det första larmet då några begav sig till skogs och lämnade dörrar och osläckta lampor efter sig.

Att klockstapelns mellanklocka sprack vid klämtning i den stränga kylan, vilket begagnades vid larm, kunde förnimmas till slutet på 1957, när klockan svetsades och missljudet upphörde.

Lottornas verksamhet intensifierades i hög grad, med hjälp av Marthorna och frivilliga av ortens många evakuerade. Lotta Svärd, som den sammanhållande organisationen, upprätthöll på Burkebo, Maria Bomans gård på Seminariegatan 11, en arbetsstuga, från vilken paket sändes ut till fronten, innehållande varma underkläder, halsskydd, vantar, strumpor, sockor, näsdukar, och andra förnödenheter, bl.a. 25 snödräkter, pappersvästar, och ett 60-tal hästtäcken.

I dr Roos gård vid Esplanaden, senare i Knutars gård på Borgaregatan hade sanitetssektionen en fullständigt rustad första förbandsstation med egen läkare, sanitär och sköterska.

I militärsjukhuset i Normalskolan hade Lottorna en kantin för kaffeförsäljning. Militärsjukhuset, med beteckningen SL 6/VII hade uppställts 11 februari, och hade tidvis ända upp till 180 patienter, då det var som störst. En stor del av patienterna kom från Kuhmo- Suomussalmifronterna. Sjukhusets personal bestod av 2 läkare, ekonom, kanslist, översköterska, 12 sanitetslottor, kokerska, köksbiträden, städerskor, vakter, tvätterskor och stafetter.

I Nykarleby med knappa tusen egna invånare betydde summan av hitförda personer, att hälften av invånarna var hemmahörande från andra orter och präglade i högsta grad det dagliga livet i staden. Det övervägande antalet var hemma från och skrivna i huvudstaden, men viborgarna utgjorde ett framträdande inslag. Sen fanns det mänskor, kanske mest kvinnor och barn, som med släktingar i staden och nejden, sökt sig hit från det alltmer bombutsatta Södra Finland. De flesta var naturligtvis finsktalande, men en stor del redde sig med vårt modersmål. Men storögda blev säkert de flesta av att plötsligt befinna sig i en så rent svenskspråkig stad, att det fanns invånare här som inte kunde meddela sig på deras modersmål som är landets huvudspråk. Att sådana förhållanden existerade hade knappast deras skolkurs någonsin tillräckligt tydligt upplyst dem om. Förövrigt var alla samhällsklasser representerade, både fattiga och rika.

På affärsmannahåll var man ytterst belåten. Visst drev en sådan skara människor dagskassorna i höjden. Räckte inte språkkunskaperna till tog man till det internationella finger- och teckenspråket. Förvånad kunde en och annan kund bli över, att den varan som fanns på Stockmanns inte stod att uppbringa här. Lite bekymrad var butiksinnehavaren över de decimerade lagren, för ny påfyllnad fanns inte att uppbringa.

På den lilla kemikalia-affären vid torget var butiksfröken idel lycka. Tänk alla dyra fina parfymer och alla läppstift och diverse puder och kemikalier hade gått åt slätt!

Stadens kaféer, Granbergs, Nordlings, Hanséns, Brostugan och Varma, var frekventerade varje kväll. Ja, man blev mer eller mindre familjär av kaféspringet. Hyresvärdarna fick sköna slantar på kistbottnen av de många inkvarteringarna. Att placeringen av en viss inrättning i de flesta stadsgårdarna fick inackorderingsgästerna att se olyckliga ut, det kan man förstå. För en acklimatiserad Helsingforsbo blev då proceduren brydsam, i sprakande 30-graders köld.

Posten hade kraftig känning av fördubblingen av invånarantalet. Tidtals höll postlådorna på att sprängas av överbelastning och flitig korrespondens. Till fronterna gick förstås lejonparten av brevväxlingen och sömmerskorna på OTK-sömmeriet i Folkhögskolan utmärkte sig genom flitig brevskrivning. Där var 200 sömmerskor i arbete, av dem 30 flickor från staden, som skötte de elektriska symaskiner som installerats, jämte pressjärn och tillskärningsmaskiner. Det gällde att sy upp tusentals soldatmantlar [vadmalsrockar] i stället för de damkappor, herrkläder, sportkläder med modell från Paris, Berlin och Wien, som dessa flickor tidigare sysslat med.

Nu bodde dessa sömmerskor i södra ändan av seminariets festsalsbyggnad, där de sov i omålade högsängar uppställda i rader och belamrade med ägodelar. Så värst hemtrevligt hade de knappast och med förlängda arbetsdagar fanns inte mycket över av dagen. Och sen var det så mörkt, så mörkt. Alla fönster mörklagda, t.o.m. fähus, stall och tamburer. Inte en ljusstrimma fick läcka ut, för stränga straff hotade den försumlige. På julen fick inga lysande julstjärnor eller lanternor hissas. Det blev en jul man aldrig glömde.

I Normalskolan hade ett garde av ljust klädda sköterskor skapat prydliga sjuksalar med sängar i rader i klassrum och festsal. Högt och luftigt där man gav det bästa av vård och omtanke man kunde.

I staden gick dagarna, det kom instruktioner om hur skyddsrum skulle iordningställas, förmaning att hålla tand för tunga ” Tystlåtenhet en dygd!”, ”Hur bete sig under alarm”, ”Affärerna stängda mellan 12–15”, ”El-strömmen avbruten dagligen mellan 11–12”, ”Inlämna beställning till bef.sk. kansliet på folkgasmasken”.

Och det var insamlingarnas tid: Nykarleby skulle bidra med halva vingen och en propeller för ett jaktplan. Det hade man räknat ut att kom på stadens del.

Och sen guldringsinsamlingen som skulle ge medel till flygplansanskaffning. På banken fick man byta sin guldring till en järnring i stället.

Alla gossar mellan 10 och 16 uppmanas anmäla sig till skyddskårskansliet för nyttig tjänst. ”Fosterlandet behöver er!”

Sen kom fredsbudskapet den 13 mars, och några dagar senare införs fredstida belysning. Men mörkläggningsmaterialet skulle man uppbevara!

Skyddsrummen fick man inte fylla igen eller riva, utan uppmanades man i stället förbättra dem! Vågade man inte riktigt tro på fredsbudskapet?

Skolorna börjar komma igång, men inte seminariet, det behövdes för inkvartering. En folkomflyttning blev det då de som tjänstgjort i de hitflyttade statliga verken lämnade staden, samtidigt som det dyker upp evakuerade från avträdda områden.

Militärutbildningen, som måste flytta från Dragsvik på grund av den avträdda Hangö udd, betydde att Nykarleby nu blev garnisonsstad och stadens befolkning fördubblades.

Samtliga skollokaler skulle komma att tas i anspråk för militärinkvartering, dessutom i Bönehuset och Missionshuset och i Jeppo och Munsala där ungdomslokalerna, Bönehuset och Keppo gård blev logement.

I skogarna runt staden hade man övningar av alla de slag, stridsövningar med platsare [lösa skott]. Exercis ibland på torget, marschövningar, det sjöngs och marschmusiken ljöd. Ibland hölls korum [militärgudstjänst] på torget. Händelser och minnen som omtalas i veteranlitteratur som utkommit de senaste decennierna.

Det var inspirerande för småpojkarna åtminstone, som även de försökte sig på att gräva skyddsgropar, löpgravar och försedda med träbössor och pilbågar försökte efterlika de riktiga soldaternas utbildning. På Värnamo hade kaplanen Stills barn sina realistiska övningar, likaså höll ett ”kompani” småpojkar övningar nära Kyrkoby skolan och bakom Källbacken sysslades det med liknande.

Fortsättningskriget

Sedan började det nya krigstillståndet midsommartiden 1941, skolorna stängdes, pojkarnas lekar blev allvar, soldatgossarna och flicklottorna inordnades i samhällsnödvändig verksamhet. En del barn hade förmånen eller oförmånen att sändas till Sverige för att undgå farorna som hotade.

De mindre skolbarnen fick syssla med insamlingar av metall, gummi, läder, kottar, ja allt som bara kunde vara till någon nytta i det krisläge landet nu befann sig i.

Varubristen, för att inte tala om matbristen var påfallande tidvis. Folkförsörjningskansliet på mejeriberget (Bergsten) och den nybyggda mjölkbutiken vid mejeriet blev de viktiga punkterna där man dagligen fick byta tankar och ventilera rykten. Alla de välbekanta bestämmelserna från vinterkrigets månader blev aktuella på nytt.

Och visst försöktes det att muntra upp barnen och vuxna med genom enkla små fester och tillställningar. Och på Scala visades mest komedier.

Denna tid målar konstnären Gunnar Clément de välbekanta historiska bilderna i Brostugan och i foajén på Viks hotell där palmer och hawajiflickor ville föra tankarna bort för stunden.

Den mest remarkabla händelsen i staden inträffar 19-tiden på kvällen den 22 februari 1944.

Vid Teheran-konferensen 28 november 1943 hade Churchill, Roosevelt och Stalin kommit överens om att genom påtryckningar få Ungern, Bulgarien, Rumänien och Finland att lösgöra sig från kriget på Tysklands sida. Som led i påtryckningarna att få Finland moget för fred inledde Sovjet en bomboffensiv mot den finländska hemorten. Tidigare i februari hade Helsingfors angripits i ett par massiva bombanfall. Ytterligare skulle komma.

På kvällen den 22 februari startade 220 flygplan ur det sovjetiska strategiska flyget från sina baser runt Leningrad med målet Åbo. Man flög ut genom Finska viken för att sedan vända norrut och angripa Åbo norrifrån. Mariehamn var troligtvis reservmål.

Trots utmärkt flygväder fick man avsevärda problem med navigeringen och bombplanen spreds över ett stort område. Felnavigeringen kan ha haft sin orsak i ändrade radiofrekvenser och falska styrsändare. Utanför Porkkala fick ett 20-tal plan vända om. Endast en handfull nådde Åbo. Ett hundratal plan bombade platser mellan Mariehamn och Helsingfors.

Från flygfält i Ryska karelen startade ca 30 flygplan med kurs på orter i norra Österbotten. Över Oulainen, Ii, Kronoby och Jakobstad fälldes bomber. Gamlakarleby, som var mörklagt, undgick flygarnas uppmärksamhet, men i Jakobstad var gatubelysningen på och här och där flammade fastlagstisdagsbrasorna. I Nykarleby var likaså gatubelysningen på, när ett plan, en Iljushin 4 vände in mot staden och följande den upplysta esplanaden, öppnade bombluckorna och lät de tio bomberna i bombmagasinet falla ned, innan det svängde sydväst mot bombplanens återsamlingsplats i Kvarken utanför Holmön.

I rådhuset hade stadsfullm. ordf. S. A. Berger just hälsat välkommen och förklarat mötet, (som inletts kl. 19) öppnat när byggnaden skakade till och belysningen slocknade. För de närvarande ledamöterna stod det medsamma klar vad det var fråga om. En del kastade sig under bordet i en skyddsreaktion, men sedan skyndade man sig ut för att söka sig hem för att se till familj och anhöriga.

Bomberna hade fallit strax utanför stadsgränsen, den första strax söder om prästgårdens ria, sedan över Rajåkern, älvstranden, älvens is och den sista intill strandkanten nedanför Juthbacka där några fönsterrutor splittras av tryckvågen. I Kyrkoby skola slår skärvor hål på plåttaket på några ställen, en skärva slår in i fönsterkarmen där Eos-farbrorn Thure Granqvist sitter. Lite längre söder om där bäcken från Rajåkern mynnar, har bröderna Andersén under dagen staplat upp brännved. När de kommer med sista lasset för dagen ligger deras dagsverke, vedstapeln, helt omkring spridd av tryckvågen av den bomb som fallit intill. Vid Viklunds på Jeansborg slängs de nybakade fastlagsbullarna på golvet i farstun där bakplåtarna radats för att bullarna skulle kallna. Husfadern, på väg hem hör någon skärva slå genom ekrarna på cykelhjulet.

Vid apoteket där apotekerskan Katri Roos har sina systerbarn evakuerade, kommer hembiträdet Sylvi in och ropar att det bombas, varpå ”mommo” provisorn bestämt säger; ”I Nykarleby bombas int!” För henne var det otänkbart att smällarna kunde vara bomber, men de evakuerade systersönerna, som upplevt bombningar i Hfors, visste genast vad de var fråga om, bland dem den 6-årige blivande riksdagsmannen och justitieombudsmannen Jacob Söderman. Han har senare i flera sammanhang berättat om sina minnen av när Nykarleby bombades.

Även författarinnan, Irmelin Sandman-Lilius, som vistades hos sin morfar, prosten Alarik Forsblom, har berättat om upplevelsen när prästgården perforerades av skärvor, som i klädgarderoben slet sönder klädesplagg, som där var upphängda.

Många har muntligt berättat om hur de upplevde just bombningen, fastlagstisdagen den 22 februari.

Ingen skadades eller dog i Nykarleby, däremot omkom Nykarlebybon Ture Casén på besök i Jakobstad.

Dagarna efter var det många som lämnade staden för att bo någon dag hos släktingar och vänner i stadens omgivningar eller landskommunerna runt om.

Bland pojkarna, och även flickorna, blev det en sport att samla bombskärvor, och dessa kunde spåras där de ritat streck i snön eller hål i väggar. Det fanns de som rentav samlade en kappe med skärvor. Och länge efteråt kunde man i Rajåkern påträffa skärvor.

Att samma bombnatt bomber även föll på några ställen i Stockholm och Strängnäs, kanske just p.g.a. navigeringsmissar, gjorde att i Sverige har man den 22 februari som dagen då ryssarna bombade. Men att bomber fällts i Sverige förnekades från rysk sida trots att skärvorna hade kyrilliska bokstäver!

Det blev inte fler bomber över Nykarleby, fastän några alarm kom att ljuda. Däremot försågs kraftverket med en elektrisk sirén och på stadens högsta punkt uppfördes ett luftbevakningstorn.

Ännu skulle mycken dramatik återstå – tilltagande fredssonderingar, storanfallet på Karelska näset, Siiranmäki, Tali-Ihantala. Vapenstilleståndet och efterföljande kriget i Lappland, innan fredstillståndet kom och en ny tid i Finlands historia inleddes