I backspegeln – bilbesiktning

Besiktning av fordon påbörjades redan 1907 i Helsingfors. Enligt stadens ordningsstadga skulle bilarna då besiktas vart tredje år och besiktningsmannen måste vara anträffbar en timme om dagen. År 1922 antogs sedan en landsomfattande förordning om fordonstrafik innehållande direktiv om besiktning och registrering samt bestämmelser gällande förarbehörighet. Besiktningsverksamheten var underordnad länsstyrelserna och landshövdingen förpliktades att utnämna tillräckligt många besiktningsmän till tjänst, som hade karaktären av bisyssla fram till 1938.


I början av 1920-talet fanns det bara ca 1 800 bilar i landet. Antalet ökade dock snabbt efter krigsslutet 1945, trots att importen av bilar var reglerad och krävde tillstånd ända fram till år 1962. Därmed ökade också besiktningarna och för att utjämna belastningen gjordes en differentiering av besiktningstiderna år 1952 enligt följande: Privatbilar äldre än 10 år skulle besiktas senast inom juni och yngre senast inom september månad.



Antalet bilar i registret 19222006. Notera hacket i kurvan under krisåren på 1990-talet!


Under tiotals år besiktades fordonen utomhus oavsett rådande väderleksförhållanden. (Den första besiktningsstationen invigdes för övrigt så sent som 1974 i Raumo). I Nykarleby skedde detta på torget där bilarna köade i väntan på sin tur längs Sollefteågatan. Eftersom det inte gick att beställa tid var det ”först till kvarn”-principen som gällde. Kunderna verkade förväntansfulla och hoppades nog att bilen skulle gå igenom, men helt säker kunde ingen vara. Förutom bilägare lockade besiktningen också till sig en talrik publik i varierande åldrar. I folkvimlet kunde man se pojkar som ägnade sig åt att ingående studera de olika bilmodellerna, medan många män och några enstaka kvinnor nyfiket tog del av besiktningsmannens arbete. Men för den oinitierade flanören framstod arrangemanget måhända bara som en marknad av något slag.

Vid ett besök i Nykarleby i början av 1960-talet passade även jag på att besikta min VW-bubbla på torget. Som besiktningsman fungerade då den i bilkretsar ryktbara G. M. Bergroth. Han var en storväxt man med en kraftig stämma som ingav respekt och kunde göra kunderna lite spända och nervösa. I sitt agerande var han dock rättfram och påtalade eventuella fel och brister rakryggat, ofta med inslag av humor på sin nyländska dialekt. Nåväl, då det blev min tur noterade Bergroth att bilen var så gott som ny och ville bara kontrollera belysningen. Allt verkade fungera bra utom halvljuset i den vänstra lyktan. Jag kände mig rätt skamsen då det visade sig att ”skedlampan” var felvänd! Tursamt nog fanns bilmontör Toivo Storskrubb å tjänstens vägnar på plats och fixade felet i en handvändning på Bergroths begäran.



”Bubblan” var av modell 1962 och inköptes som ny. Den såldes felfri och i originalskick 1977, något som jag ångrat många gånger, speciellt då jag sett den i gatuvimlet här på Brändö! Här parkerad på Kyrkogatan vid triangeln framför kyrkan. Notera pilen som visar att Riksväg 8 går till vänster framför kyrkan. Normens vedliders västgavel skymtar i högerkant. Förstoring.


– Förutom fordonsbesiktning förrättade besiktningsmannen också prov för erhållande av körkort. Provet bestod då liksom i dag av en teoretisk och praktisk del, där den s.k. uppkörningen ibland vållade besvär för aspiranter som måste använda en för dem obekant bilmodell. Även i sådana situationer var Bergroth human eftersom han tog hänsyn till ovanan med bilen vid bedömningen av körprovet.

En titt i backspegeln visar att under de senaste 50 åren har mycket förändrats på bilbesiktningsområdet. Bl.a. förbättrades arbetsförhållandena avsevärt då besiktningen kom under tak. Stationsbyggnaderna möjliggjorde också användningen av opartiska mätinstrument och andra faciliteter, som gjorde att besiktningen blev homogen och oberoende av årstider och ort. Avskaffandet av det statliga bilbesiktningsmonopolet förändrade också besiktningsmännens uppträdande och inställning till kunderna. Och då besiktningsverksamheten år 1994 öppnades för konkurrens började också privata stationer uppstå på olika platser i landet. – I dag skickar besiktningsföretagen i god tid ut sina påminnelser om när bilen ska besiktas. Sedan kan man behändigt boka tid antingen per telefon eller på nätet. Då man kommer till stationen hälsar personalen artigt och erbjuder kunden att antingen följa besiktningen eller vänta och under tiden bli bjuden på kaffe. Därför behöver ingen numera bege sig till den årliga bilbesiktningen med skräckblandade känslor, vilket var rätt så vanligt förr i tiden.



Folke Holmström tillhandahöll med kommentaren: Holmström

För en tid sen råkade jag av en händelse se på vyerna ”BILMÖNSTRING I NYKARLEBY”, ett klipp ur Vbl och insänt av Stig Haglund med frågan: ”Kanske någon kommer i håg något om hur det gick till förr när man besiktade bilar i Nykarleby?” Eftersom jag var bilägare redan i slutet av 50-talet har jag en del personliga minnen av bilbesiktning från både J-stad och Ny-by.

Bifogat finns en berättelse som kanske inte tillfredsställer Stigs förväntningar, vilket jag i så fall beklagar. Många i min ålder skulle säkert ha andra erfarenheter att berätta, speciellt vad gäller just besiktningsman Bergroth. Om honom fanns det nämligen många historier eller skrönor. En av dem finns på vyerna, men har där felaktigt tillägnats Alef Björk i st.f. Bergroth, anser jag. (Jag lärde känna Alef B. redan då jag som 16-åring tog motorcykelkörkort för honom i J-stad. Hur han var som besiktningsman har jag ingen erfarenhet av själv, men att han skulle ha agerat som det beskrivs i skrönan anser jag att inte passar in på honom som människa).

Med stormiga hösthälsningar,
Folke


Läs mer:
Innehållsförteckning till Fordon.
(Inf. 2015-10-05, rev. 2015-10-05 .)