Josef Herlers bokhandel
— en kulturens högborg

Frågar man i dag medelålders och äldre Nykarlebybor om de kommer ihåg Herlers bokhandel, vågar jag påstå att de allra flesta gör det. Detta gäller inte bara ortsbefolkningen, utan även forna elever i staden läroinrättningar och otaliga turister som rastat en stund i den natursköna miljön omkring kyrkan. För just i den omgivningen hade Herler sin bokhandel, närmare bestämt i Holmströms gård, med ingång i hörnet mellan Bankgatan och Kyrkogatan.

Själva butiken var med dagens mått inte särskilt stor. Diagonalt från ingången möttes kunden av en tvärställd och rätt hög, inglasad disk, som man som barn knappt nådde upp till. Den innehöll dock en hel del intressanta saker som kunde betraktas även på ”lägre nivå”. Strax till höger innanför dörren fanns ett bord, där man lämpligen kunde sätta sig ner för att skriva t.ex. hälsningar på vykort som man köpt. De väggfasta hyllorna innehöll olika saker från golv till tak enligt ett ”system”, som väl endast personalen kände till? En del av sortimentet fanns också utlagt på ett antal bord och kunde allt efter hur säsongen framskred omdisponeras efter behov. Ett sidorum fungerade som kontor.

”Josef Herlers Bok- och Pappershandel. Foto omkr. 1910. Herlers Museum.”
Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid 273. Förstoring.



Butiken ur en annan vinkel. Herlers museum.
Lars Pensar tillhandahöll bilder tillhöriga Herlers museum.

Ägarens konstnärliga och kulturella personlighet hade satt sin prägel på bokhandeln, som utöver det vanliga blev ett slags kulturcentrum i Nykarleby. Själv minns jag honom som en ”John Bauer-figur”, bortsett från kläderna. Josef Herler var nämligen mycket elegant, ofta klädd i sidenskjorta och bärande smycken. En jovialisk herreman som rörde sig på ett speciellt sätt överallt där han skred fram liksom på en scen. Även det teatraliska sättet att tala påminde om hans bakgrund som skådespelare. Av detta delade han frikostigt med sig både som talpedagog och teaterinstruktör. Sent glömmer jag hans dramatiska rollprestation i Swedenhielms av Hjalmar Bergman och en stämningsfull venetiansk afton i Topeliusparken, där han som Gustav III uppträdde med bl.a. trubaduren Bellman gestaltad av stadssekreterare Tarvos.

Någon ”stor handelsman” var inte Josef Herler, som min far uttryckte det. I Nykarleby med dess ca 1000 invånare var omsättningen relativt liten. En stabil inkomst kom från försäljningen av undervisningsmaterial till de olika skolorna i staden och dess omnejd. Dessutom såldes naturligtvis kontorsmaterial och olika slags litteratur. Utbudet av romaner, faktaböcker, poesi, barnböcker m.m. var kanske inte så stort, men det som inte fanns inne kunde ju alltid beställas. Personligen kommer jag ihåg hur beredvilligt farbror Herler ställde upp för att hjälpa till vid val av presenter. En jul på 1950-talet blev det en bok om apartheid i Sydafrika till min far, som nog anade vem som rekommenderat boken. Långt senare köpte jag åt mig själv från samma bokhandel ett digert verk om matematikens kulturhistoria omfattande sex band som fortfarande finns i min bokhylla.

I sin bokhandel sålde Herler också en del egna produkter. Framför allt var det tavlor som han själv målat, men också olika slags skålar och fat som han dekorerat. [Kanske det är sådana som hänger på dörrkarmen uppe till vänster.] Speciellt minns jag ett par vackert handmålade flaskor som vi hade hemma. Flaskorna, som till formen liknade dagens mjölkförpackningar, hade innehållit bläck som på den tiden såldes i ”lösvikt”. Tack vare en relativ enkel blomsterdekor kunde tomflaskorna återanvändas och tjäna som t.ex. vas, karaff eller prydnadsföremål.

Trots sin långa verksamhet som bokhandlare (1907–1964) torde Josef Herler ändå vara mera känd som eldsjälen bakom Nykarleby museum. Mycket tidigt påbörjade han insamlingen av gamla föremål och kunde med ytterst knappa medel och ”tiggeri” skapa grunden för sitt livsverk. I det arbetet tror jag att bokhandeln spelade en viktig roll som mötes- och diskussionsplats för likasinnade personer, samtidigt som den gav utkomst för livets nödtorft.