21.2.1886–4.4.1968
Några år senare fanns sju nybyggda ungdomshus i byarna omkring Nykarleby. Förutom månadsmöten och diskussionskvällar anordnades programkvällar med sång och musik, recitation och folkbildande föredrag. Danskvällar med lokala orkestrar var också populära och varje förening med självaktning hade en egen teatergrupp. Teatergrupperna skrev, övade och framförde enaktare med tillfälliga namn som Villis stadsreiso, Gambelpigons pedköp och Tå Lata-Erik fick hjälp av Kopp-Ida. Och publiken strömmade till. I all synnerhet de gånger teatergrupperna gästspelade hos varandra. Då fylldes de slingrande byvägarna med hästar som drog fullastade slädar, gamlingar med sparkstöttingar, skidande pojkar, och flickor som skyndade framåt med raska steg. Gästspelen gjorde att folk började jämföra de olika gruppernas framföranden. Vissa blev mera uppskattade och omtalade än andra. Teatergrupperna diskuterade skillnaderna och insåg småningom att det behövdes mer än enbart intresse och spelglädje för att göra god amatörteater. Josef Herler i Nykarleby blev räddningen. Han hade skådespelarutbildning från Svenska Teaterns elevskola i Helsingfors och var välkänd som skådespelare och recitatör. Så när han i mitten av 1920-talet åtog sig uppdraget att verka som teaterinstruktör för S.Ö.U. [Svenska Österbottens ungdomsförbund] mottogs beslutet med glädje och förväntan. Teatergruppen i Vexalas sammanslagna Ungdoms- och nykterhetsförening var en av de första som Josef tog sig an. Han valde pjäser, regisserade och gjorde scenografin. När scenen i ungdomshuset förstorades var det han som målade kulisserna. Han spelade även med i pjäserna och valde då ofta huvudrollen. 1925 inövades pjäsen Österbottningar, översatt från finskan av Oskar Tengström. Det var en stor utmaning för en amatörteater. Men Josef och de 24 medaktörerna var eld och lågor och övade flitigt. Till varje repetition hämtades Josef från staden, ibland med bil, men vintertid oftast med hästskjuts över isen mellan Andra sjön och Vexala.
Josef brann för teatern. Redan som 15-åring debuterade han på Nykarleby seminariums scen i rollen som magister Bläckstadius i August Blanches lustspel Giftermålsannonsen. Regissör var seminarielektorn, senare seminariets direktor, Viktor Karl Emil Wichmann. Han var även känd som poet under pseudonymen Gånge Rolf och skrev bland annat sången ”Österbotten, Österbotten, land vi ha ändå”. Man kan fråga sig hur Josef fick huvudrollen när det fanns äldre seminarister som kunnat spela Bläckstadius. Men kanske var det så att lektor Wichmann var en familjebekant som lagt märke till Josefs konstnärsbegåvning, och på detta sätt ville hjälpa honom över sorgen efter fadern som dött två år tidigare. Hur som helst klarade Josef rollen med glans och blev samtidigt medveten om att det var konststudier han ville ägna sig åt. Så vem var han då, denna brådmogna tonåring? Josef Ottmar Alfons Herler föddes den 21 februari 1886 i Nykarleby som yngsta barn i en syskonskara på elva. Hans far var bryggmästaren Josef Herler (1830-1899) och hans mor Karolina, född Silfverberg (1844–1943) från Jakobstad. Fadern hade flyttat från sin hemstad Eichstedt i Bayern till Stockholm 1863. Två år senare kom han till Finland och verkade som bryggmästare i Nykarleby, Gamlakarleby och Kuopio. 1869 gifte han sig med Karolina i Jakobstad och 1880 återvände han med hustrun till Nykarleby där de köpte Nygårds bryggeri på östra älvstranden mellan Storbron och Juthbacka Gård [på västra stranden]. Av rådman Lybeck köpte de samtidigt det vackra tvåvåningshuset som fanns ovanför bryggeriet. Nedre våningen byggdes redan under 1700-talet och huset var ett av de få som kvarstod efter den förödande stadsbranden 1858. Paret kallade sitt nya hem Nygård, men bland stadsborna blev det barnrika huset allmänt känt som Herlerska gården. Benämningen används fortfarande och huset ägs ännu i dag av släkten Herler. [Inte längre.] Nygård var alltså Josefs idylliska barndomshem. Huset omgavs av en vacker trädgård med rosenbuskar, syrener, äppelträd och blommor. Från fönstren på övre våningen kunde man sommartid se speglingen av Juthbacka gård i älven, roddbåtarna som gled förbi och det lilla röda värdshuset på Brunnsholmarna mitt i älvfåran. Sina första skolår tillbringade Josef i Nykarleby. Men när han var elva år skrevs han in som elev i det nygrundade Realläroverket i Jakobstad. Där läste han bland annat ryska och tyska och fick skiljebetyg därifrån den 31 maj 1904. Med tanke på den tidens kommunikationer gissar jag att han under skolterminerna var inneboende hos sina släktingar. Eller var det kanske så att någon av hans äldre systrar gift sig och var bosatt i Jakobstad? Hösten 1904 reste Josef till Helsingfors där han påbörjade en tvåårig utbildning vid Centralskolan för konstflit, senare Konstindustriella läroverket och numera en del av Aalto-universitetet, där han främst ägnade sig åt måleri. År 1907 studerade han vid Konstakademin i Dresden. Samtidigt drogs han till teatern och fick några gånger medverka som statist vid Neustadt-teatern. Det gav tydligen mersmak, för två år efter hemkomsten till Nykarleby sökte Josef inträde vid Svenska Teaterns elevskola i Helsingfors. Han blev antagen och studerade där åren 1910–1912. Sin första anställning som utbildad skådespelare fick han vid Arkadia-teatern i Helsingfors, och senare turnerade han med Svenska inhemska teatern i Åbotrakten. Ända tills en olyckshändelse satte stopp för hans fortsatta karriär som professionell skådespelare. Ridåställningen föll ner mitt under en föreställning och en balk träffade Josef i tinningen. Följden blev en minnesstörning som resulterade i att han från och med då inte kunde åta sig några större och mer krävande roller. Det var ett hårt slag för en ung människa. Och även om minnesförlusten senare försvann förstår man att händelsen gav honom ett sår för resten av livet, en smärta som han ändå aldrig lät blomma ut i bitterhet. För alla som minns Josef, minns hans livsbejakande varma personlighet.
När Josef kom hem till Nykarleby efter konststudierna i Dresden hörde han talas om att Edit Grönqvists bok- och pappershandel i staden var till salu. Trots många ägarbyten var affären väl inarbetad och i augusti 1908 köpte han den av Edit som tre år tidigare gift sig med läraren Karl Arvid Sundqvist, verksam i Snappertuna. Josef hade anställd personal medan han studerade vid teaterskolan i Helsingfors. Men när han fick anställning vid Arkadiateatern beslöt han att avyttra affären och enbart ägna sig åt arbetet som skådespelare. Därför sålde han bokhandeln i december 1913. Köpare var den jämnåriga Gerda Maria Thunberg, dotter till seminariets trädgårdsmästare Axel Thunberg, och hon ändrade firmanamnet till Gerda Thunbergs bokhandel. Josef var nöjd. Nu var han fri och kunde helhjärtat satsa på det han visste att han var ämnad för. Teatern! Tills den tragiska olyckan krossade hans framtidsdröm och han blev tvungen att återvända till familjen i Nykarleby. Då kunde han knappast ana att han skulle bli den som i årtionden ledde och utvecklade amatörteatern i Österbotten. Eller att han också i framtiden skulle få spela huvudrollen i många välkända skådespel och därtill bli en mycket uppskattad recitatör av främst Gustaf Frödings dikter.
Affärslokalen i det mindre huset, med bodtrappan ut mot Kyrkogatan, passade perfekt som bokhandel. Josef fick hyra den av Pensar och inredde lokalen med hyllor från golv till tak. Dem fyllde han med böcker, skolhäften, pennor, färgtuber och kontorsmaterial. Ovanför bodtrappan hängde han sin affärsskylt och det dröjde inte länge förrän seminarister och andra hittade till butiken. Några år senare flyttade han ändå sin bokhandel lite längre norrut till Hanssonska gården men 1932, när Helsingfors Aktiebanks filiallokal i Holmströmska gården blev ledig, flyttade han dit. Gården ägdes av Victor Holmström som efter åren i Amerika grundade och framgångsrikt drev sin affär där expediterna sålde tyger, modeartiklar och kolonialvaror som kaffe, te och kryddor. Ingången till butiken låg mitt emot kyrkan och den höga bodtrappan omgavs av en liten veranda med två bänkar där kunderna fick vila sig. Några meter öster om Holmströms fanns en annan butiksdörr med en lika hög bodtrappa, men utan veranda. Den dörren ledde in till Aina Rönnings pappershandel, och längst bort i hörnet av nuvarande Bankgatan och Kyrkogatan fanns den lokal som Josef hyrde. Under HAB:s tid hade ingången till banken placerats precis mitt i hörnet av huset och byggts ut med en liten näpen farstu. Den farstun kom att bli sinnebilden för Josef Herlers bokhandel, och vi som växte upp i staden minns den mycket väl.
Och det var alltid lika vackert. Jag kunde stå andlös i flera sekunder. Men Gerda kastade bara en hastig blick på grannlåten innan hon tittade upp över glasögonen och påminde Josef om något han glömt, och mig om glasdisken som också den behövde rengöras. Gerda Thors, Josefs systerdotter, var den som i praktiken drev affären eftersom Josef så ofta var borta på grund av andra åtaganden. Han var timlärare i välläsning och scenkonst vid seminariet där man varje vårvinter framförde inövade pjäser i det rum vi nuförtiden kallar Ahlbecksalen. [Efter renoveringen 2024 Seminariesalen.] Han träffade folk för att diskutera dräktparader, dansuppvisningar och fester till förmån för museet vid Norrtull. Han var aktiv medlem i stadens teaterförening som övade i Juthas, och nu och då reste han med eftermiddagsbussen till Vasa för att se någon pjäs på Wasa Teater. Dessutom var han den drivande kraften inom museiföreningen som årligen arrangerade en venetiansk afton i Topeliparken. Det var han som såg till att det fanns färggranna lyktor mellan träden, fackelsken längs stränderna och utklädda spanjorskor som sålde kaffe, korv och karameller. Och på scenen, ett lastbilsflak framför stadens bad- och tvättinrättning, var det han som i strålkastarljuset hälsade publiken välkommen, läste en passande dikt och presenterade kvällens artister. Några dagar efter venetiaden var han vanligtvis på museet där han ordnade upp dräkter och annan rekvisita som varit utlånade till festen. Men det hände också att han helt enkelt unnade sig en ledig dag och låg och vilade hemma på Nygård. Eller så var han plötsligt bara bortrest några dagar. Till Stockholm, Paris eller till Helsingfors, där han hade släktingar och vänner. När han kom hem från dessa resor hade han ofta med sig små presenter, också till mig och Tyyne Lassell som varje höst fram till nyår var extra hjälp i bokhandeln. Och det märkliga var att när Tyyne och jag neg och tackade för presenterna blev han alltid liksom lite blyg. ”Nåja ja”, smålog han och fladdrade med blicken medan han med en feminin handrörelse strök det vita håret in bakom örat, och försvann mot det bakre rummet där han hade sitt överbelamrade skrivbord. Dagarna efteråt var det intressant att iaktta hans reaktioner när Stella Ahlskog, Oskar Holmqvist, Majson, Torsten Korsström, Maj-Lis Övergaard, Hilding Hoffman, Georg Tarvos eller Östen Engström kom in genom dörren. Då blev han med ens tjugo år yngre. Sträckte på ryggen och log strålande. Rättade till sidenflugan, slängde med håret och gestikulerade ivrigt medan han sprudlande av iver berättade om vänner han träffat, pjäser han sett och konstutställningar han besökt. I sådana ögonblick var han oemotståndlig. Vid 72 års ålder! Redan i början av 1900-talet fanns det Nykarlebybor som började planera ett museum i staden. Familjerna Dyhr, Lybeck och Granholm skrev testamenten där de räknade upp vilka föremål som skulle tillfalla ett kommande museum. Andra skänkte lösöre som fördes till Kuddnäs eller stadens magasin [torde ha varit vid Gamla station] där det lagrades för framtiden. 1946, efter att hennes man Torkel Hellström hade dött, sålde Marita Hellström det Grundfeldtska huset till staden. Torkel hade ärvt gården efter sin mor Elna Hellström som var dotter till konsul Carl Adolf Grundfeldt och hans hustru Pauline, född Lybeck. Huset var fyllt av dyrbara möbler, tavlor och antikviteter varav Marita donerade en del till det påtänkta museet. Resten av lösöret skulle säljas på öppen auktion. Då beslöt Josef Herler, borgmästaren Sven Berger och folkskolläraren Johannes Åbonde att tillsammans närvara vid auktionen och för museets del inhandla föremål med anknytning till stadens historia. Ungefär samtidigt insåg de tre herrarna att det var dags att förverkliga planerna på ett museum. De diskuterade saken med andra intresserade. I november 1950 samlades sexton personer i rådhusets sessionssal och beslöt enhälligt att grunda Nykarleby Museiförening. Föreningen väckte stort intresse och bara några månader senare hade den drygt 250 inskrivna medlemmar. Den 26 april 1951 hölls ett konstituerande möte där man enades om stadgarna och valde en styrelse bestående av Josef Herler, Margaretha och Ragnar Storå, Einar Hedström, K. J. Frilund, Lennart Blomström och Johannes Åbonde som valdes till ordförande. Stadsfullmäktige hade lovat föreningen 100 000 mark i bidrag, samt ett tioårigt räntefritt lån på 400 000 mark om museiplanerna förverkligades. Nu började styrelsen se sig om efter ett lämpligt hus för projektet. Enligt stadgarna skulle museet finnas i en anrik gammal stadsgård. Kring torget fanns vid denna tid många fina borgarhus bevarade, men ingen av ägarna var villig att sälja. Och den Grundfeldtska gården, som totalrenoverats och delats upp i två lägenheter, var uthyrd åt stadsläkaren Sven Almqvist och stadsveterinären Hilding Hoffman. Men Norra Tullhuset, som ägdes av trafikidkaren Alfred Sund, var till salu. Det var ett av de få hus som räddades vid stadsbranden i januari 1858. Enligt Woldemar Backman var det byggt 1780, och senare hade det förlängts i olika repriser. En tid hade det använts som tjänstebostad för stadens tullförvaltare, och under 1800-talet hade det ägts av olika ståndspersoner, bland dem sjökapten Olov Olson vars yngsta dotter Hilda föddes i huset. Tullhuset var alltså ett hus med gamla anor, och efter ett visst parlamenterande mellan stadsfullmäktige, museistyrelsen och paret Sund kunde köpebrevet undertecknas den 20 juni 1951. Priset var 600 000 mark varav paret Sund vid undertecknandet skulle erhålla 500 000 mark och det resterande beloppet inom sex månader. Styrelsen för föreningen började genast planera en grundlig reparation av huset och när den sista av de tre hyresgästerna flyttat ut påbörjades arbetet. Det mesta jobbet utfördes på talko och tog sin tid, men på ett möte i mitten av november 1953 kunde styrelsen tacksamt konstatera att allt var klart. Och tio dagar senare avtackades alla villiga talkoarbetare vid ett kalas i museet. Museets invigningsfest hölls den 3 december 1953 i samskolans festsal. Publiken bestod av drygt 100 personer. Ordförande Åbonde höll välkomsttalet i vilket han tackade stadens fullmäktige, alla föreningsmedlemmar, donatorer och gåvogivare, Sollefteåkommittén, som skänkt en större penningsumma, samt fröknarna Gerda Thors, Elna Boman och Lea Heikel som ägnat all fritid åt museet under renoverings- och inredningstiden. Ett särskilt tack för hängivet arbete riktade han till Josef Herler och överräckte en vacker blombukett.
Det var Josef som tillsammans med sina medhjälpare inrett museet till en varm och levande helhet. Han hade gett de olika rummen namn som Blå rummet, Sjöfartsrummet, Granholmska rummet och Sjömansänkans rum. Hilda Olsons rum är detsamma som hon föddes i den 6 oktober 1832. Hennes släktingar hade genom Annie Hongell i Gamlakarleby tidigare donerat en del av hennes målningar till staden. Och nu hade de fått ett eget rum på museet. Hildas tavlor är målade på Krim, i London, Rotterdam, Helsingfors, Nykarleby och andra geografiska hållplatser i hennes liv. Tre porträtt av närstående vänner ingår också i samlingen, liksom en del teckningar och ett siluettcollage av dåtida Nykarlebybor. I övrigt är rummet tidsenligt möblerat och ett särskilt blickfång utgörs av kantor Gästrins gamla klavikord. På initiativ av Josef satte stadens Rotaryklubb sensommaren 1952 upp en minnesplatta över Hilda Olson på museets yttervägg mot älven. Samtidigt hade Josef av en snickare beställt en utsirad träplanka, lika lång som den grindhalva där den skruvades fast. Skylten, där det stod Nykarleby Museum med stora vita bokstäver på himmelsblå botten, målade Josef själv. Ändå har folk i årtionden envisats med att tala om Herlers museum. Så inför museets 60-årsjubileum den 7 september 2013 beslöt styrelsen att även det officiella namnet skall vara Josef Herlers museum. Först 1964, vid 78 års ålder, sålde Josef sin bokhandel till Berit och Ragnvald Thors. Då fick han mera tid för sitt eget måleri. Men ganska snart övergav han det traditionella avbildandet av hus, naturlandskap och stilleben och började energiskt fylla duk efter duk med fantasifulla djungelmotiv där färgstarka blommor och fåglar tävlar om betraktarens blick. Samtidigt fortsatte han självklart arbetet som intendent och guide vid museet. Naturligtvis fortsatte han också sitt teaterarbete vilket ledde till att han bland annat regisserade Wava Stürmers dräktkavalkad Det var en gång, som Teater Jakob spelade både i Jakobstad och Nykarleby 1965. Och när Nykarleby Arbetarinstitut frågade om han kunde hålla en dramakurs under läsåret 1967–68 svarade han utan tvekan ja. Lika medgörlig var han när dokumentärfilmaren Karl Sahlgren bad att få göra en film om honom för vår finlandssvenska tv-kanal. Den filmen, Ett gammalt troll, hann Josef se på teve två månader före sin död. Däremot blev det ingen premiär för dramakursens pjäs Lill-Klas och Stor-Klas eftersom Josefs krafter plötsligt började avta under vårvintern 1968. Till sitt älskade museum hade Josef, förutom tid och pengar, skänkt sin stora dräktsamling, sina antika möbler, tavlor, glasföremål från Sandnäs glasbruk och en fotografisamling som han under åren ständigt utökade med fynd han hittat på olika auktioner. Personerna på bilderna är oftast namngivna med Josefs kännspaka handstil, och ännu sommaren 1967 kompletterade han sina anteckningar över dem som skänkt föremål till museet, vem som ägt dessa ting och när de hade använts. För sina insatser inom kulturlivet i Österbotten och för sin långa affärsmannabana hedrades Josef Herler på följande sätt:
Hösten 1977 avtäcktes ett minnesmärke som Nykarlebygillet i Helsingfors skänkte till museets 25-årsjubileum. Det är en bronsrelief av Josefs ansikte mot ett upprest stenblock mellan bodarna på museets innergård. Konstverket är skapat av bildkonstnären Tea Helenelund-Suominen och på den skrovliga stenytan lyser inskriptionen: JOSEF HERLER |
