För en ung matematik- och fysikstuderande i början av 1960-talet var möjligheten att få ett kvalificerat sommarjobb i Nykarleby begränsad. För att dryga ut kassan med lite fickpengar fick man därför tacksamt ta emot det som erbjöds. En sommar blev det sålunda för min del några veckors hårt kroppsarbete på Bröderna Engs Tellfabrik.

Företaget tillverkade framför allt ”Tellblock” (betonghålblock) i olika dimensioner, men också taktegel (s.k. ”Tellet”). Produktionen skedde vid den här tiden på fyra olika ställen: hörnblock i ena ändan av uthusbyggnaden på gården, helblock både i rian söder om uthuset och i den f.d. ölkällaren nere vid åstranden, samt taktegel i det gamla garveriet bredvid bostadshuset.

Ursprungligen var det tänkt att jag skulle kärra ut tellblock vid rian. Emellertid hade en person råkat ut för en arbetsolycka, så jag fick ta över och göra hörnblock i hans ställe. Och det visade sig vara lättare sagt än gjort: Från en grushög på marken skulle nämligen sanden först skyfflas genom ett såll ner i en skopa och därefter maskinellt lyftas upp till en blandare, där cement och vatten tillsattes i lämpliga proportioner för att ge massan rätt konsistens. Betongen tippades sedan ut på ett plant underlag bakom blockslagningsmaskinen. Den bestod i huvudsak av en för ändamålet utbytbar metallform som fylldes med betong och vibrerades, varefter hålblocket pressades ut på en underliggande träplatta. Därefter gällde det ännu att varsamt bära hålblocket och tvärställa det på en hylla av plankor för torkning utan att stöta till de närliggande blocken.

Rian i underkant till höger. Detalj ur flygvy från 1953.

Jag minns den första dagen som en mardröm då det mesta gick fel, delvis beroende på min oerfarenhet, men också på grund av maskinella problem som gjorde att många av de L-formade hörnblocken sprack och måste göras om. Att lönen var ackordbaserad gjorde under sådana omständigheter inte saken bättre, och helst hade jag nog kastat in handskarna, om inte arbetsgivaren stöttat och uppmuntrat mig att fortsätta.

Efter några dagar fick jag förflyttning till rian där produktionen av helblock var i full gång. Här arbetade Frans Vikberg och Richard Ahlskog sida vid sida och gjorde ett fantastiskt jobb under rätt så primitiva förhållanden. Några sociala utrymmen fanns inte, varför kafferaster och luncher fick hållas antingen inne i den dragiga rian eller ute i det fria beroende på väderleken. – Under hektiska och varma sommardagar svettades kroppen kopiöst, och i början försökte jag återställa vätskebalansen med enbart vatten i stora mängder, vilket gjorde att jag kände mig både urlakad och svag. För att motverka detta provade jag olika drycker och fann att en blandning av citronsoda och pilsner var det som passade mig bäst.

I rian var min arbetsuppgift helt enkelt att lyfta ner de färdiga hålblocken från torkhyllorna, frilägga dem från träplattan, lasta dem på en kärra och sedan stapla dem i travar på marken utanför rian. Arbetet var monotont och krävde många lyft, vilket i längden var slitsamt framför allt för händerna, som måste skyddas med handskar mot betongblockens vassa och ojämna kanter. – Vid hanteringen av blocken användes också speciella griptänger som stacks in i hålblocken. Med hjälp av tängerna kunde man då samtidigt bära ett block i vardera handen. Metoden var visserligen skonsam för händerna, men användes ändå nästan enbart i samband med lastning och lossning.

[Ungefär så här ser griptången eller saxen ut: Två plattstänger ihopsvetsade i vinkel och förbundna med en skruv till en annan plattstång ihopsvetsad i vinkel med ett handtag av ett rör. För att lyfta ett block, greppar man i handtaget s bakre del, sticker ner skänklarna i blockets hålrum och lyfter. Då kläms skänklarna fast. Blockets hålbild är ungefärlig.
Illustration: F.L.]

Arbetstiden var flexibel, vilket innebar att jag kunde jobba i egen takt och fick börja och sluta arbetsdagen när jag ville, naturligtvis under förutsättning att jag skötte mina uppgifter. Som omväxling till det något monotona och ensamma kärrandet fick jag också ibland fungera som hjälpkarl på företagets lastbil, t.ex. då cementsäckar skulle hämtas från Alholmen i Jakobstad eller då leveranser skulle köras ut till beställaren.

En resa som jag speciellt kommer ihåg härvidlag gick till Kantlax. Vid framkomsten konstaterade vi att mottagaren inte var hemma, men på en stör fanns ett pappersark med anvisningar om var han ville ha takteglen placerade på gårdstunet. Jag föreslog dock att vi bara skulle sätta av lasset vid vägkanten för att på så sätt slippa allt bärande. (Saken var den att jag ville ge igen för gammal ost, eftersom personen vid ett par tillfällen hade utsatt mig för obehagligheter i gymnasiet).  Nåväl, min chef gick naturligtvis inte med på det, så vi följde anvisningen till punkt och pricka.

Avslutningsvis kan jag säga att för mig personligen gav det här sommarjobbet inte direkt någon praktik för mitt kommande yrke. Men i stället fick jag bl.a. lära mig att själv ta ansvar för mitt jobb och också se hur tuff verkligheten kunde vara för ett familjeföretag och dess anställda i en bransch som denna. Och det är med stor respekt jag tänker tillbaka på dessa strävsamma personer som jag fick samarbeta med under den korta tid som mitt sommarjobb varade.

Epilog: När byggandet av Idrotts- och ungdomsgården i Nykarleby startade 1966 gjorde jag ett antal dagsverken på talko som ”slibrik” och försåg då murarna med bruk och tellblock till väggarna. Därmed kändes det som om cirkeln nu var sluten, eftersom jag hade fått vara med om Tellblockets alla skeden – från råvara till byggblock.