8. Ny krögare på Juthbacka och nya ideér

År 1977 fick, då i Sverige verksamme Jakobstadsbördige Svante Isomaa, på omvägar höra att Juthbacka utbjöds till uthyrning. Nykarleby stad, som gått i borgen för det konkursdrabbade Semesterfrämjandet som förbyggt sig, hade övertagit Juthbacka och lät nu budet gå. Det ledde till kontakt med dåvarande stadsdirektören Börje Nygård, med påföljd att Isomaa inlämnade ett hyresanbud. Anbudet antogs och hyresavtal skrevs den 3 maj. Ett år senare förlängs hyresavtalet sedan staden fattat beslut om att inte sälja anläggningarna. 1981 förlängs hyresavtalet igen och året därpå fattas beslut om att bygga ut hotellet

Isomaa, med en omfattande utbildning inom restaurangbranschen och även med hovmästarkompetens, hade arbetserfarenhet från både Grekland, Spanien och USA. Erfarenhet av att jobba ombord på fartyg hade han fått på Svenska Amerikalinjen.

Hos honom fanns drömmen om ”det egna” som han nu såg möjlighet att förverkliga på Juthbacka genom att jobba hårt och kunna väcka liv i stället på nytt.

Nu blev han husbonde på Juthbacka, bosatte sig på övre våningen i herrgårdsbyggnaden och anställde utbildade servitriser från Sverige.

Hotellet byggs – det börjar gå av sig självt

Satsningen jämte envisheten gav resultat. Det nya hotellet, på den gamla personalbostadens plats, byggdes 1983–84 av byggnadsbyrå Harry Backlund från Vasa. Restauranten gick bra och återkommande stora beställningar gjorde, att det snart började gå som ”av sig självt”.

Campingområdet utvecklades och efter kontakt med Caravan-organisationen, kunde man räkna in 50–80 stadigvarande husvagnar årligen. Det visade synbart, att Juthbackaområdet var välfrekventerat.

År 1989 ville staden, av ekonomiska orsaker avyttra Juthbackas. Isomaa formulerade nu ett köpanbud, som staden kunde anta.

I ”Fastighets Ab Juthbacka” som stod som köpare av fastigheterna, ingick förutom Svante Isomaa och Gunilla Saari, byggmästare Ingmar Berg och fru Berg. [Byggnadsbyrå I. Berg från Kvevlax hade i slutet på 1970-talet byggt bland annat Hälsovårdscentralen och högstadiet.]

Svante Isomaa drev rörelsen men hyrde av fastighetsbolaget. I försäljningen skulle icke ingå det lösöre och de inventarier i Juthbacka herrgård, som i särskild förteckning hade upptagits som försäljarens egendom, men säljaren deponerade de i i förteckningen upptagna föremålen i Juthbacka herrgård. Legoavtalet för det 42 993 m² stora området skulle gälla i 50 år.

Hotellet, som omfattade 16 rum med hög standard, hade kunder från hela världen. Det var för det mesta besökare som i affärsangelägenheter bokade in på hotellet under besök i Nykarlebytrakten. Beläggningen under lågsäsong rörde sig runt 50 %, men under högsäsong var det oftast fullbelagt.

 – Det fanns att göra för personalen.

Campingområdet drar och restaurangen populär

För besökare i allmänhet hade en helt ny minigolfanläggning anskaffats samtidigt som hotellet byggdes. Den blev mycket populär. Dessutom utbyggdes kioskverksamheten. Simbassängen drog folk, men var en anläggning, som trots besökarantalet, ständigt gick med förlust. Vinterbonade campingstugor av stock uppfördes och i slutet på 1980-talet dränerades hela campingområdet. Verksamheten på campingområdet gav inte så mycket ekonomiskt, men det var liv och rörelse där och det kändes angenämt. Kiosken betjänade alla besökare på Juthbackaområdet och i simbassängen kunde vissa dagar ett hundratal personer ta sig ett dopp. Restaurangens terrass, som sommartid var en uppskattad plats, försågs med det skrank som bestämmelserna krävde. Det var en fröjd för ögat att, se hur folk trivdes.

Med 6–8 fast anställda personer och 10–12 säsonganställda hölls det hela igång. Restaurangen med sina 200 sittplatser jämte hotellet var också återkommande investeringsobjekt och herrgårdens antika möbler skulle regelbundet efterses.

Den ”starka markens politik” – och sen …

När yttre omständigheter som den ”starka markens politik” började påverka samhället, ledde det till höga räntor. Bankernas hårda linje att inte förhandla, som var en följd av deras egna trångmål, samtidigt som de största kunderna för Juthbacka försvann, då lokala storbolag inom pälsdjursbranschen gick omkull fick långtgående följder. När inte heller tid att parera den uppkomna situationen kunde utverkas, var möjligheterna uttömda. Smällen kom nu även för Juthbacka. Hotellet var i gott skick, restauranten hade stått sig väl med sin beställningsverksamhet. Men 1992 var konkursen ett faktum. ”Laman” hade igen skördat!

Slutet

Mats Sabel från Oravais Wärdshus upprätthåller en verksamhet under sommaren med Signhild ”Singa” Hernbergs hjälp. Under vintern 1992–93 hålls verksamhet sporadiskt igång för en del beställda evenemang. Provisoriskt fungerande med bistånd från Oravais Wärdshus, bland annat med kökstillbehör, porslin, glas och bestick som körs fram och åter, haltar det hela sig fram.