År 1995 företog sig landets största dagstidning, Helsingin Sanomat att göra ett experiment och försöka beräkna ”lyckligheten i en kommun”. Utgående från en mängd statistik om det vi kan kalla välbefinnande, bl.a. 0–6 åringarnas andel av kommunens befolkning, röstningsprocenten i kommunalval, bärkraftsklass, skattöre, långtidsarbetslöshet, skilsmässor, arbetslöshet, trafikbrott och en hel del andra företeelser, skulle man kunna utse landets lyckligaste kommun. När alla poäng räknats ihop tyckte man sig finna att NYKARLEBY var landets lyckligaste stad. Och den olyckligaste fann man i PIEKSÄMÄKI.

Redaktionsteamet reste till Nykarleby och Pieksämäki för att se om beräkningarna kunde stämma.

I Nykarleby bekantade sig teamet med bulldoften på Sandbergs bageri, muntra herrar på Essobaren där de ondgjorde sig över förslaget att inköpa 22 st. mobiltelefoner till stadens tjänstemän, man får höra att Nykarleby är världens svenskaste stad och att pälsnäringen drar in pengar till stan. Stadsdirektör Östdahl tycker att demokratin fungerar när man ifrågasätter behovet av telefonerna. ”Det är dagens munsalaradikalism när man ifrågasätter” säger Östdahl.

Teamet träffar på Kovjoki u.f:s  innebandylags framgångsrika spelare, en nöjd pensionär Johannes Syynimaa, en pälsfarmare Stig Ole Haglund, som tycker att rävarna ser på honom som slav när han hela tiden går och matar dem och sonen Andreas som studerar och hör till innebandylaget. Han tänker fortsätta i pappans el-företag och inte flytta från stan heller. En nykarlebyfamilj i hemmaidyll, Tony och Åsa Forsbacka, får teamet även prata med och tycker nu att lyckan nog följer statistiken.

Nu smakade det honung – men säg den lycka som varar beständigt!

Rykten går att det är något fel i poängberäkningen – men det förblir endast rykten tills april 2003, när Helsingin Sanomats månadsbilaga innehåller den förödande uppgiften att vid en kontrollräkning som redaktionen för HS gjort, visar sig, att det INTE är Nykarleby som är landets lyckligaste stad utan NÄRPES som skall ha den äran.

Den 8 april 2003 redovisar JT för den uppskakande nyheten, dagen efter den 9 april innehåller Vbl nyheten. I JT kan man läsa att Nykarleby inte slagit mynt av sin lycka efter utnämningen. I stället har man legat ganska lågt i marknadsföringen.

Visste man hur det låg till redan när utnämningen kom?

På den frågan hänvisar stadssekreterare Djupsjöbacka till ett finskt ordstäv som i översättning lyder ”Den lyckan får, den lyckan gömmer”.

Datorerna har inte räknat fel, säger Djupsjöbacka. Det var en journalistisk bedömning som placerade Nykarleby främst, säger han.

Av detta kan man dra slutsatsen att de insatta visste från början att det var Närpes som datorerna räknat ut, är landets lyckligaste stad, men trots det hade journalisterna låtit Nykarleby förklaras som landets lyckligaste.

I Nykarleby konstaterade stadsdirektör Willman nu, ”att undersökningar av detta slag inte får tas på stort allvar, då de inte uppfyller vetenskapliga krav” och skämtsamt att ”även om det står klart att Närpes var lyckligast för tio år sedan så tror jag att Nykarleby kört om sedan dess och idag är landets lyckligaste stad”.

I Nykarleby-infon 2008, ”Nykarleby, småstad som bäst” står det i inledningen ”Välkommen till den lyckliga staden, till Zacharias Topelius barndomsstad. Nykarleby utsågs 1995 i en nationell jämförelse till landets lyckligaste stad.”

I infobroschyren 2009 står enbart: ”Välkommen till den lyckliga staden, Zacharias Topelius barndomsstad.”

Den 23 december 2008 publicerar Helsingin Sanomat sin nya undersökning över ”lycksaligheten” i landets kommuner. Enligt den är LARSMO landets lyckligaste kommun, medan Suomenniemi är sist.

Och Nykarleby, ja den kommer först på 18:de plats!