Vi nalkas Nykarleby, som år 1995 utkorades till Finlands lyckligaste stad enligt den halvt skämtsamma statistiken i Helsingin Sanomats månadsbilaga. Sist kom Pieksämäki och det surar man över än i denna dag. I artikeln förde man fram positiva statistikuppgifter om sådant som nativitet, tillgång på arbetsplatser på hemorten, bostädernas storlek, servicen och bilarnas ålder. Minus fick orterna för långtidsarbetslöshet, skilsmässor, självmord och läkemedelskonsumtion. Bland Finlands tjugo lyckligaste städer fanns åtta med ansenlig svenskspråkig befolkning. Det måste finnas orsaker till att finlandssvenskarna har det bättre ställt. Nykarleby är förvånansvärt svenskspråkigt för att vara en finländsk stad. Ungefär nittio procent av invånarna talar svenska. Också Nykarleby har ett storslaget förflutet: handelsfartyg och tjära. Men då man drog den österbottniska järnvägen längre inne i landet räddade man både Nykarleby och Jakobstad från att utvecklas till storstäder.

Nykarleby är grundat 1620 och när man promenerar i stadens fridfulla centrum är det lätt att föreställa sig vilket livfullt vimmel det har varit på den tiden när välsituerade skeppsredare och sjökaptener trängdes med varandra, steg in i apoteket för en punsch och sedan sökte sig hemåt nogsamt undvikande hästlortarna på gatan.

Jag tar in på hotell Juthbacka som är ett anspråkslöst och prydligt pensionat vid stranden av Lappo å [egentligen Nykarleby älv] som flyter genom staden. Centrum är en enda idyll: gamla träbyggnader, frodiga parker, en bro över ån och en skola i jugendstil. Jag promenerar ensam genom den folktomma staden eftersom min guide har åkt hem över natten till Malax. En österbottning söker sig alltid till sin hemtrakt så fort han får en chans.

Jag ser två upprymda unga par i en gammal vit cabriolet, och också några skoterungdomar. Fylleristen, som enligt lagen är ett obligatoriskt inslag i den finska gatubilden, ser man ingenstans. Vart har han tagit vägen? Har man kört honom i den vita cabrioleten till de andra parkkemisterna?

Jag bongar ett trevligt konditori [Lillkungs] och bredvid det en bokhandel [Herlers]. En bokhandel i en sömning småstad med sjutusen invånare är absolut ett plus. Det byggs flitigt i Nykarleby liksom också på den omgivande landsbygden. Folk har bestämt sig för att bo kvar, annars skulle inte var och varannan gubbe hålla på att bygga sig en ny terrass eller ett nytt garage.

Jag stiger på i den lokala restaurangen. Värdshuset är den enda matserveringen utöver någon obligatorisk kebab-pizzeria. Värden heter Pedro Gonzales och inte heller här stöter jag på en enda aggressiv bråkmakare eller någon som i fyllan vill berätta sin livshistoria. Besökarna avnjuter par om par olika slags hamburgerportioner och stämningen påminner om ett tyskt gasthaus. Man intar också snaps, men med måtta. På gavelväggen väsnas teven där man visar ishockey. Alla är på så gott humör, även emeritushippien som mumlar för sig själv i vrån – att man blir riktigt betänksam.

Det är torsdagskväll och solen står ännu högt på himlen. Några enstaka bilar cruisar lugnt på stadens gator, här ser man inget av den jakobstadska racertävlingen.

Kanske har de snabbaste fartdårarna redan bränt iväg till grannstaden med sina åk och visar upp sina talanger där. På damerna i Nykarleby ser man inte den finska obligatoriska svarta leggingsuniformen.

Jag återvänder till Juthbacka och sätter på teven. Nykarleby stad liksom många andra små tätorter upprätthåller en egen informationskanal. Jag fäster uppmärksamheten vid Larsmo kommuns tevekanal: den sänder bland annat gudstjänster. Den lokala laestadianismen verkar vara av det mjukare slaget.

På morgonen levererar herr Snellmans köttbil korv från Jakobstad till hotellet. Sannerligen, går det upp för mig, här finns allt en människa behöver: arbete, korv och Guds ord.

Zacharias Topelius barndomshem Kuddnäs ligger mitt i staden. Jag promenerar förbi [platsen för] J. W. Snellmans bostadshus och skolan. Per Brahe grundade en skola i staden år 1640. En stad med byggnader från 1600-talet är en sällsynthet. [Också i Nykarleby är så gamla byggnader sällsynta; grevens källare är väl den enda resten.] Den intressantaste sevärdheten i Topelius hem är skafferiet där sagofarbrorn som liten blev satt i arrest för att tänka över sina spratt. Hans far, som var läkare ägnade sig inte åt kroppsaga, och detta var nog på den tiden en synnerligen ovanlig inställning. Om sin barndoms arrest berättar Topelius i Valters äventyr. Astrid Lindgren, som storligen beundrade Zachris, fick inspiration till sin Emil i Lönneberga av Valter. Också Selma Lagerlöf gillade nog Topelius väldigt mycket; på 1800-talet var kulturkretsarna i Norden små och gemensamma.

Astrid Lindgren och Emil har tagit intryck av Zachris Topelius och Valter.

Jag betraktar ett porträtt på väggen i Kuddnäs. Det föreställer en synnerligen bestämd tant. Guiden, läraren Bo Kronqvist förklarar att Österbotten är fullt av sådana där kvinnor. En redare Hongell tog med sin hustru på en resa till Spanien men råkade avlida under resan. Redarhustrun tog över rodret och tog befäl över skeppet, skötte affärerna och såg till att fartyget kom hem till Nykarleby. Också i våra dagar får man intrycket att det förekommer många kvinnliga chefer i Österbotten. Det är heller inte svårt att hitta österbottniska bondmoror i rikspolitiken.

Vi passerar bokhandeln på vägen till museet. Bo berättar att det bott och bor många författare och andra skrivande människor i staden. Den mest kände torde vara Robert Åsbacka, numera bosatt i Sverige. Ungdomar från Nykarleby har också ofta fått pris i Arvid Mörne-tävlingen. [Ulrika Nielsen 2000, dikter.]

Stadsdirektör Gösta Willman har omedelbart tid att ta emot främlingar från söder. Först bjuder han på lunch i restaurang Juthbacka och visar förnöjd upp grannbyggnaden, den gamla Forsmanska gården [herrgården] som nu förvaltas av staden. Tänker han månntro fortfarande på den där artikeln i Hesari om att staden är så lycklig?

Gösta Willman, stadsdirektör i Finlands lyckligaste stad.

Det verkar så. Visserligen påminner Willman oss om att Nykarleby inte i grund och botten avviker från andra kustsvenska platser. Staden har ett mångsidigt närings- och kulturliv: en betydande del av Finlands rävfarmer, jordbruk och även exportindustri, som representeras av slipmaterieltillverkaren Mirka. Firman sysselsätter trehundra arbetstagare i staden och lika många ute i världen.

”Vår arbetslöshetsprocent ligger på fyra vilket i praktiken innebär att vi har full sysselsättning. Numera har vi fått hit ester, ukrainare och vitryssar. De arbetar inom bygg- och pälsbranschen. En del av dem har slagit sig ner för gott och köpt sig ett hus här.”

Men varför i all världen är man så lycklig här att till och med hararna skrattar? Är det på något sätt skojigare att vara finlandssvensk än att trilla på som finne?

Willman går inte med på att det skulle finnas några olikheter mellan de två språkgrupperna. Efter att jag har pressat honom en smula medger han ändå att det finns skillnader i mentaliteten. Finnarna tar kanske sig själva lite mer på allvar, säger Willman.

Jag funderar ett tag på vad allvar kan betyda. Jag är själv av samma uppfattning: finlandssvenskarna har en större förmåga till självironi och berättar betydligt mera obesvärat om sina egna fadäser. För att man ska kunna skratta åt sig själv måste man ha gott självförtroende. Och för att skaffa sig det behöver man en särskild sorts vägkost på livets väg, mentalt stöd i hemmet och en uppväxt där man inte tillintetgjorts som barn.

Kommundirektören hetsar upp sig och håller ett riktigt brandtal mot påtvingade kommunsammanslagningar. Han fattar inte hur stora centra skulle kunna ge bättre än små exempelvis inom hälsovården. Alla fem läkartjänster vid Nykarleby hälsocentral är besatta och 95 procent av kunderna är nöjda. [Willman vid julöppning 2011.]

Naturligtvis svämmar Nykarleby över av idrottsföreningar [NIK, IF Minken och IFN.] och en islada har man byggt på talko. Det blev förstås mycket billigare än en riktig ishall. Inte heller här har man lyckats undvika sommarfestivalerna: man har lådbilsrally, cykellopp och Finlands största loppis, som i augusti lockar upp till 30 000 vänner av begagnat och antikt till Juthbacka.

Vi lämnar Nykarleby via torget. Det är fortfarande tyst och stilla i staden. Men varför skulle man inte kunna bo på en plats där det råder full sysselsättning, där det idrottas, där man skuffar lådbilar och där det finns litteratur? De små kustsvenska städerna och socknarna är ofta mikrokosmos som erbjuder tillräckligt många av de aktiviteter som behövs för att man ska kunna leva och må bra. Kanske är detta ett av skälen till att så många efter studier och arbete annorstädes ofta återvänder till sin hemtrakt. Samma hembygdskärlek kan noteras också i det finskspråkiga Österbotten.

Nykarlebys Robinson
Sjökapten Leonard Lybeck, född 1824, från Nykarleby råkade på 1850-talet ut för skeppsbrott på Stilla havet och lyckades i sällskap med två skeppskamrater, styrman Studd och konstapel Broman, som enda överlevande ta sig i land på en ö. På ön saknades vatten och de såg sig ingen annan utväg än att börja gräva en brunn. Grävandet väckte dock infödingarnas misstänksamhet eftersom de trodde att Lybeck och hans olycksbroder sökte skatter. Lybeck förmådde dämpa misstron bland öborna och fick dem att inse att det var vatten, bara vanligt vatten, man var ute efter. De skeppsbrutna byggde en flotte av vrakgods och annat virke som spolats iland på stränderna i akt och mening att ta sig bort från ön. Men försöket tog en ända med förskräckelse. Flotten bröts sönder i stormvågor eller bränningar, Studd och Broman drunknade och Lybeck spolades än en gång iland på den ö han försökt lämna.

Efter två års väntan plockades Lybeck upp av ett fartyg som rörde sig i vattnen vartannat eller vart tredje år för att driva byteshandel med urinvånarna. När den skeppsbrutne sjökaptenen klev ombord återstod bara en skjortärm och ett byxben av den ursprungliga klädseln och när han efter ett tag avgav sin sjöförklaring i närmaste hamn var den allmänna åsikten att Lybeck definitivt borde döpas om till Robinson den andre.

Senare, hemma i Nykarleby, väckte Lybeck stor uppmärksamhet med hjälp av sin väldresserade hund Allegro. Lybeck hade tränat sin hund att ta huvudbonaden av den besökare som inte gjorde det självmant. ”Allegro, schapku daloj!”, kommenderade Lybeck varvid hunden ställde sig bakom gästen, reste sig på två ben och tog av hatten.

Kapten Lybeck slutade sina dagar vid den engelska kusten någon gång under åren 1866–70 efter att ha överraskats av det återvändande tidvattnet.

Vi svänger in till emeritusprofessor Lars Huldéns släktgård i Nörråkers i Monå. Husen är vackert rödmyllade. På gården står Kalevala-översättaren, diktaren och revyförfattaren Lars Huldén med en skärmmössa på huvudet. Han bor sommartid i sitt barndomshem, ett stort stockhus från 1911. Lantgårdens äldsta byggnad är från 1790-talet. På gårdsplanen känner man historiens vingslag, inomhus slåss datorerna och ätteläggarna om utrymmet. Professorn själv förbereder sig för ett uppdrag. Han reser runt i landet i sällskap med Bo Carpelan och Bengt Ahlfors och underhåller österbottningar i förskingringen. Som skribent och poet har Huldén ett brett register. Hans repertoar sträcker sig från pälsfarmning till antikens gravtexter. Vetenskapligt och konstnärligt har han fått sin inspiration av såväl Bellman som Runeberg.

Jag berömmer de välskötta omgivningarna och påpekar att man i inlandet inte är så här noga med att hålla gårdsplanen i prydligt skick. Jag märkte skillnaden direkt när jag körde från Lillkyro till Vörå. På det finska området var karaktärsbyggnaderna för all del ståtliga, fina, stora och också nya men placeringen av gårdsbyggnaderna, deras färg och skick varierade. När man kom till Vörå började gårdshelheterna se äldre ut och de olika byggnaderna harmonierade bättre.

”Det har jag inte lagt märke till”, säger Huldén och berättar att det nog finns vackra gårdshelheter också i det finskspråkiga Österbotten. Jag medger att så är fallet men vidhåller att man vårdar gårdsmiljön bättre här.

Jag avslutar snabbt gårdsdisputationen med professorn och avfyrar ödesfrågan om den finlandssvenska framtiden. Huldén bekänner att han är optimist. Han ser inget akut hot mot svenskans lagstadgade ställning. Enligt Huldén är den högljudda falangen som går till storms mot finlandssvenskheten mycket liten och man kan inte lägga märke till någon omfattande negativ förändring i åsiktsklimatet. Jag tillåter mig att försiktigt ge uttryck för en annan syn på den saken för jag tycker att det tvivelaktiga morrandet mot svenska språket har blivit allt vanligare i många medier. Å andra sidan hittar man nog också exempel på motsatsen.

Lars Huldéns namn kunde ha varit Lauri Jaakkola. Hemgårdens ursprungliga namn är Jaakola eller Jackola. Oftast tog släkterna namn efter hemmanet när man i slutet av 1800-talet började kräva att alla skulle ha ett tillnamn. Men när Lars fars farbror inte blev intagen i Vasa lyceum med ett finskt gårdsnamn måste farbrodern hitta på ett annat släktnamn åt sig. Han drog sig till minnes att det fanns en länsman vid namn Huldén i Nykarleby så det fick duga som nytt namn i släkten.

Professorn anser att ortnamnens etymologi berättar att den äldsta bosättningen i Österbotten har varit finskspråkig. Enligt honom har den svenska bosättningen tillkommit långsamt med början under 1200-talet, lokalbefolkningen skulle ha försvenskats och de finska ortnamnen förvrängts och fått svenska former.

Man har ifrågasatt om svenskan verkligen kom till vårt land först på medeltiden. Vår nationalstat som ivrade för finskheten ville genast när vi blev självständiga visa att landet alltid har befolkats av ett enda folk som har talat ett och samma språk, nämligen finska. Därför har man också velat se den svenskspråkiga befolkningen som bortifrån kommande erövrare och angripare. Ortnamnsforskning är ett omfattande ämnesområde och ingen känner till den slutliga sanningen.

Jag tycker att nationalstaternas framväxt i Europa är roten och upphovet till allt ont. Kanske hade ett och annat krig kunnat undvikas utan statlig nationalfanatism. Därför reser jag alltid ragg när man tar till historien för att driva politik eller nationalromantiska idéer. Det står ju klart att man i forna dagar har färdats i båtar över haven, man har drivit handel, man har slagit sig ner på nya ställen och gamla boplatser har lämnats, folk har beblandats med varandra liksom också språken.

Vem ett land tillhör är alltid en fråga som är lite knepig. Man stöter på samma problem som i Israel: judarna påstår att hela Palestina tillhör dem eftersom de bodde där för 3 000 år sedan. Med den förevändningen driver man bort palestinierna som har ägt sitt land bara i 600 år. Jag begriper inte heller hur finnarna kan påstå att de är de första i Suomenniemi. Man antar att neanderthalare har hållit till i Varggrottan i Kristinestad.

Vad säger vi om det gänget en vacker dag dyker upp i Finland med sina klubbor och kräver att få Finland tillbaka ...

Jag frågar nyfiket Huldén vilka gemensamma drag det finns i det svensk- och det finskspråkiga Österbotten. Han menar att humorn är ganska likadan på båda områdena. Språklig humor kryddar talet och den mest slagfärdige uppskattas alltid. Professorn berättar att det är därför som han kommer särskilt bra överens med Antti Tuuri. Skillnaderna är enligt Huldén numera små. För hundra år sedan kunde man säga att det stod illa till om någon var tvungen att gifta sig med en finskspråkig, men så är det inte numera. Professorn påpekar att kustsvenskarna nog också kunde dra kniv och slåss för hundra år sedan.

Vad beror det då på att det där viftandet med kniven fortsätter bland de finskspråkiga undrar jag, speciellt i östra Finland om man får tro tidningarnas nyheter. Har fridsamhet och bildning på sin långa tusenåriga väg mot öster bara hunnit till Österbotten? Varför super man i östra Finland på ett annat sätt än i svenska Österbotten? Alkoholen medverkar på ett betydande sätt till det finska våldsbeteendet. Man ämnar nog inte begränsa försäljningen, men samtidigt hotas snusare och cigarrökare med offentlig autodafé.

Jag tar avsked av den sympatiske professorn och hoppar in i bilen. Jag har för avsikt att hinna till Bennäs och ta tåget söderut, så vi har bråttom om vi ska hinna hälsa på slättens andra stora litterära gestalt, Gösta Ågren.