Julafton 1953 i Kovjoki

24 dec: Julafton, fredag, 1953. Man behöver inte vara alltför uppmärksam på tidens gång och skiftningar för att lägga märke till att det legat nånting särskilt i luften den senaste tiden. Det har man märkt överallt men allra bäst har det kommit till synes i det egna hemmet. Ja, alla förstår att det är julstöket som jag nu talar om. Mattor har dammats, gardinshållare har satts opp, väggskyddet har fått en ny upphängning. Man har lutat fisken, bakat julbröd: gubbar, småbröd och längder i långa banor. Granen har klätts med vadd, kottar stjärnor och glitter samt nya långa ljus. Granen har Jan och jag hämtat från Timmerbackan. Den är lavig och lång och når nästan till taket. Jag har klätt ljusstaken som nångång tillverkats av moster Linnea. Jag har klätt den med åtta ark silkespapper i gult och blått som jag köpte hos Herlers i lördags. När julmaten ätits, återstår bara att vänta på julgubben om vars existens vår 6-årige Jan inte hyser det minsta tvivel.

Jag ville också se hur julen gestaltade sig på byns mest världsfamnande plats, Kovjoki station. Ovanligt att ingen annan än Runar Romar fanns där som personal. Alla vill vara hemma och fira sin julafton och då kan det undantagsvis gå an med en enda tjänsteman. Tvenne tåg rullade in under den korta stund jag stod där. Det var lilltåget med loknummer 648 och posttåget med loknummer 780 som möttes kl. 18.40, posttåget en halv timme försenat. Det var väl inte för att posttåget hade ganska hård motvind? Termometern visar +3 grader och snön, den lilla som finns, är nog i farozonen: på perrongen var det närmast fråga om våt och förrädisk halka.

[Kovjoki station. Förstoring.
Akvarellen av Leif Sjöholm (2004) ingick i stadens kalender för år 2005.
(Inf. 2007-05-01.)]

Frånvaron av snö gör att tallskogen brusar på i mörker. Inga stjärnor som skulle lätta upp dysterheten, bara fem matta stolplyktor på perrongen och så det praktfulla gnistregnet som loken strödde kring sig när de bolmade iväg. I tågen syntes inte mycket folk men de som man kunde skymta i kupéfönstren tittade intresserat ut på julgranen framför stationshuset. Och vilken station det var fråga om, det kunde man väl lägga märke till: det fanns en skylt ovanför väntsalsdörren och en annan ovanför dörren till bagagerummet. Kanske var det inte heller alla stationer som ståtade med julgranar. Det lär vara den nya finska banvakten, som efterträtt Nyström, som hämtat granen. Den är inte så stor, men den har elva vackert lysande lampor. Hur som helst tror jag att det är första gången som en julgran pryder Kovjoki station: Jag har inte varit frånvarande en endaste jul och jag har aldrig observerat en julgran tidigare.

Så bolmade tågen i väg. Något hade de stört stillheten likt en fläkt från stora världen, och allt var mörkt och tomt och tyst igen. Nu kan man verkligen tala om julfrid. Åtminstone ute i naturen. Hur det är med julfriden inombords inne i husen är emellertid svårare att uttala sig om. Det är ju egentligen om den friden som julen vill tala.