En
färd över Kvarken
i januari 1917.
(Skildring
för Vasabladet.)
[24.1.17]
Över den lilla staden föll
januariskymningen allt tätare. Himlen, som under dagen varit klar, mulnar,
och en lätt nordanvind föser den lösa snön långs stadens
gator ett dåligt tecken för dem, som denna kväll skola
bege sig ut på långfärd över Kvarkens isar.
Med ungdomlig iver och hänförelse rusta sig som bäst
fem ynglingar för den ansträngande, färden. Man försöker
ställa det så bra man kan för att lyckas klara sig över.
Men i själva verket är utrustningen underhaltig, då avresan sker
så brådstörtat. Den blev besluten först kvällen förut.
Ja, ett par av ynglingarna fattade det avgörande beslutet för två
timmar sedan. Några omgångar underläder, två eller tre
par strumpor inlindas i tidningspapper, omsurras med snören och så
är kappsäcken färdig att fästas på ryggen.
Några smörgåsar i fickorna och så är man redo. Utan
kompass! En sådan stod ej att uppbringa i hela staden.
Kyrkklockan
slår åtta. Ynglingarna lämna allt, som varit dem dyrbart: fädernesland
och hembygd, föräldrar och syskon, kamrater och vänner.
Långs
älvstranden går färden ett stycke. På andra sidan återvänder
till staden en trupp ryska soldater från en utmarsch. De sjunga en av sina
vemodsfulla sånger. Ynglingarna på andra sidan upptäckas icke.
Kanske träffades de båda parterna någon gång senare under
andra förhållanden, vem vet
Nu styra ynglingarna inåt skogen.
Ett par km, långs en skogsväg, och så ligga Kvarkens isar framför
dem, dystra och kalla som döden. Och nordan viner. Men himlen börjar
klarna. Kursen tas på aftonstjärnan; när denna skymmes av de flygande
molntapparna, är vinden färdledare. Farten ställes hög, och
skidorna löpa lekande lätt. Så går det några timmar.
Men nu börjar isen bli ojämn, och det går trögare framåt.
Snart är man inne i riktiga holsterbackar. Isen har tornat sig
i väldiga block. Det är omöjligt att skida. Bärande skidorna
i händerna, treva sig ynglingarna fram, upp och ned i ständig växling.
Sådant tar på krafterna.
Himlen har igen mörknat, och då
också, vinden mojnat, är man utan vägvisare. Bäst att gå
till kojs! Och en inbjudande koja är ej svår att upptäcka, ty
sådana har kölden och stormen i förening skapat otaliga. Med isen
på tre sidor, med den till tak och golv, sover man gott, drömmer
kanske, att det är mors varma dunbolstrar, som göra sömnen ljuv.
Så väl är det dock ej, ty efter någon timme vaknar en av
ynglingarna, huttrande av köld. Han väcker de övriga. Även
de frysa. Och så blir det beslutet att fortsätta.
[25.1.17]
Dagen
gryr, kölden har givit med sig, isen blir åter jämn. Färden
går med lust. En av ynglingarna stämmer upp en sång, de andra
falla in. Härlig är döden ljuder ut över isvidderna.
Vad är det värt, vi lämnat, jämfört med det som
väntar, yttrar den ena, när sången tystnat. En pipa
snus, svarar en annan.
Middagstiden rastas en smula. De sista smörgåsarna
förtäras. Bara att börja igen. Isen blir blank, renaste klingis,
för hal att skida på, då broddarna i skidstavarna äro slöa
och vinden, som vaknade i dagningen, blåser snett emot. Det blir en tröttsam
promenad. Vilken lycka likväl, att de hunnit så långt ut på
Kvarken. Skulle de ryska kavalleristerna, som länsman sänt efter dem
på morgonen, fått sikte på ynglingarna, hade dessa varit förlorade.
Egna hundar bitas.
Hoppet att snart få se en skymt av
moder Svea livar. Och i sanning! Reser sig ej rakt i söder en villa, nej
ett slott är det. Kursen ställes dit. Synvilla! Det är blott några
isblock, som genom sin form på avstånd bedrogo. Fortsätt!
Vad nu då? Skola de verkligen komma till öppet vatten och måsta
vända åter. En av ynglingarna har med sin skidstav stött genom
isen, och vatten porlade fram, såsom när Moses stötte med en stav
i klippan. Staven i hela dess längd stickes ned. Ingen underis. Man var visserligen
från början litet osäker om huruvida Kvarken denna vinter var
lagd, men man litade på vad några fiskare uttalat, när de återvänt
från en längre fiskefärd. Så visst var den lagd, ty fiskarnas
ord äro som ja och amen.
Snart börjar remnor visa sig i isen.
De blir allt flere och allt bredare, men kunna dock klaras. Ynglingarna, som blivit
törstiga, dricka av det kalla, saltiga havsvattnet. Ju oftare de dricka,
dess större blir törsten. Läpparna svälla upp och spricka
sönder. Det går med snigelfart, skymningen faller. En natt till på
isen.
För att hålla sig varma äro ynglingarna i rörelse.
De ha ingen kurs, ty natten blir kolmörk. Sakta framåt eller
tillbaka, riktningen är okänd. Plötsligt höres ett underligt
sus. Det låter som då vinden går i trädens kronor. Äro
de möjligen vid stranden? Och så inträffar något, som gör
dem nästan modlösa. Alldeles framför dem svallar havet fritt. Låt
hoppet fara! Efter en stunds begrundande börjar vandringen ånyo, men
med ändrad kurs. Man försöker utröna om hela havet är
öppet eller om det blott är en större vak, som man
kommit till. Kännande för sig med stavarna skrida de fot för fot
framåt. De lyckas kringgå vaken eller rättare insjön.
De komma igen på blank is.
Tröttheten börjar taga ut sin
rätt. Och de besluta att vila på isen. Men kallt är det. De ligga
i klunga för att ha varmare, två underst på isen, två ovanpå
dem och en överst. Sömnen kommer icke. Tänderna slå samman
av köld. De stiga upp, hoppa och springa omkring för att få värme.
Och slutligen gör dagen sit intåg. Med denna hoppet och färden
går vidare.
[26.1.17]
Allt som oftast möter de ännu en
insjö. Sedan blir isen säker. Snart är den t. o. m.
snöbetäckt, så att skidorna få göra tjänst. Tur
dock att de ej brände dem, som de tänkte göra på natten,
när kölden bet i skinnet. De sista kraftresurserna utnyttjas nu för
en värdig slutspurt. De skida hela förmiddagen. Tolvtiden blir Fjäderägg
fyrplats synlig som en liten prick i söder. Några tro ej sina ögon,
utan vilja fortsätta rakt fram. De andra få dem övertalade att
följa med. Fyren blir allt större. Snart kunna t. o. m. mänskliga
varelser upptäckas vid fyrens fot. Efter 2 timmar är fyren nådd.
Omkring 40 timmar hade ynglingarna varit ute på isen. Skulle de varit utrustade
med kompass, hade resan säkert gjorts på betydligt kortare tid. Nu
hade de kommit för långt norrut kanske ända in i Norra
Bottenhavet. Därför var isen så osäker.
Ett
värjhugg är lyckan, ett vågspel allt,
och segern är morgonväktens,
Så
kom resan genom Sverge till Lockstedter Lager. Men det är en annan historia.
K.
|