NYKARLEBY SEMINARIUM OCH JÄGARRÖRELSEN

av Magnus Kull

I början av 1970-talet ställdes jag inför en märklig men intressant fråga. I samband med en uppsats om Nykarleby seminarium hade en uppgift påträffats om att fyra seminarister i hemlighet tog sig över Kvarken i januari 1917 på deras färd till Jägarbataljonen 27 i Tyskland. Frågan gällde om jag visste vad det var som fick de fyra ynglingarna att fatta sitt beslut att lämna den trygga seminariemiljön för att söka sig till första världskrigets första parkett. Frågan riktades till mig därför att min far, Evert Kull, var en av de fyra seminaristerna.

Jag kunde ej ge frågeställaren något svar. Även om min far ofta talade och skrev om ”jägartiden” var det under hans livstid — han stupade i vinterkriget i mars 1940 — aldrig diskussion mellan honom och mig om hans och hans kamraters motiv för att ansluta sig till jägarbataljonen. Jag var endast femton år då vinterkriget utbröt, vilket på sitt sätt utgör en förklaring till att han och jag inte hade fört överläggningar av dylikt slag. Det som jag som barn hade snappat upp om jägarrörelsen hade varit endast ett barns nyfikna lyssnande till de fullvuxnas tal.

Men frågar intresserade mig och ju mera jag funderat på den, desto mera har den pockat på ett svar. Inte därför att jag tycker mig — eller väntar mig — finna något dramatiskt eller heroiskt i det beslut den 21 årige Evert Kull fattade någon gång i mitten av januari 1917. Nej, ju mera jag söker finna fram till ynglingens motiv, desto mera lär jag känna min far som människa, något som jag ej hann med så länge freden varade. Och kanske har jag frestats att fortsatta sökandet efter svar därför att jag i hans motiv och handlande finner drag och motsvarigheter hos mig själv.

Ja, vad var det som förde fyra seminarister och en lotsson, en grupp på fem oändligt dåligt utrustade ynglingar ut på Kvarkens isar på kvällen den 24 januari 1917? K. A. Wegelius säger i sin bok ”För Finlands frihet (sid. 62) då han redogör för jägarvärvningen i Österbotten, att flere seminarister vidtalades av värvare, ”men det avgörande steget vågade de icke taga”. Wegelius är osäker på orsaken. I seminariet fanns ju ett femtiotal unga män som man mellan raderna kan läsa att Wegelius gärna hade sett bli värvade för jägarbataljonen. Han avfärdar Nykarleby-seminaristernas ovilja att ta värvning med följande ord: ”Möjligen rådde i seminariet en av fredsidén genomsyrad anda, som icke godkände lösen ”vapen i hand och käckt vår ovän nära”. I en fotnot anger Wegelius dock, att fyra seminarister ”foro emellertid under ledning av Nykarleby-bon Frans Edvin Rank till Lockstedt efter från annat håll erhållen påstöt”.

I Nykarleby ivrade provisor Rex Strömberg och affärsmannen August Jakobsson för jägarrörelsen och enligt Wegelius (sid. 62) talade de med flere seminarister ”om saken”. Jakobsson reste ofta i affärer med häst över Kvarken och medförde någon gång tysklandsfarare. Belägg för kontakt från hans eller Strömbergs sida med de seminarister det här är fråga om har jag dock ej kunnat finna.

Guido Nylander, som är den enda kvarlevande av gruppen, uppgav för mig, att han ej kände till vare sig Strömbergs eller Jakobssons värvningsverksamhet. År 1935 utfördes av statsrådet en undersökning av de tidigare jägarnas förhållanden. En punkt i frågeformuläret avsåg att bringa klarhet i hur vederbörande hade värvats. Erhard Nordbergs svarsformulär finns bevarat i krigsarkivet. Där svarar han på denna punkt helt kort: ”Reste utan värvning till Stockholm, emottogs där av general Oesch”. Guido Nylander underströk även i vårt samtal lika kategoriskt att beslutet fattades utan värvning: ”Vi satt på Granbergs kafé, då vi beslöt resa till Tyskland”, konstaterade han korthugget.

Det förefaller vara klarlagt, att ynglingarna reste utan värvning, men inspiration, motiv av något slag hade de givetvis.

Det är synd att ej Wegelius tog reda på hurudan andan var vid seminariet 1917 och att han ej gav sig tid att ta direkt kontakt med den grupp som han avfärdar i en fotnot. De fyra seminaristerna representerade dock 8 av seminariets elevkår vid denna tid och med beaktande av den ytterst detaljerade bakgrund han ger för flertalet av de österbottniska jägarnas värvning och farofyllda färd ur landet, skulle det ha varit naturligt — tycker man nu efteråt — att författaren hade frågat de forna seminaristerna. Vid tiden för Wegelius författarskap, 1930—1935, verkade två av dem som folkskollärare, och två som skyddskårschefer. Frans Rank, lotssonen, som Wegelius anser ha varit gruppens ledare, skulle ha varit svårare att nå, ty han emigrerade till Kanada 1923.

Tre av de fyra seminaristerna var tredjeklassister medan en, Torsten Björkman gick i andra klassen. Torsten Björkmans far var folkskollärare i Helsingfors, men familjen bodde i Kyrkslätt Bobäck. I Kyrkslätt verkade vid denna tid folkskolläraren Alfred Winell. Denne var känd som medryckande föredragshållare och inspirerade de unga i Kyrkslätt till aktivistisk verksamhet. Då pfadfinderkursen 1915 startade i Tyskland anslöt sig lärare Winells son, Claes Bertel Winell, (1) till denna kurs. Lärare Winell som aktiv ungdoms-, idrotts- och skyddskårsledare lät vid jultiden 1916 Torsten Björkman förstå, att det var en fosterländsk plikt att ansluta sig till jägarbataljonen i Tyskland. Under vintern 1916—1917, då de fyra seminaristernas beslut om färden över Kvarken fattades, var Torsten Björkman således inte bara medveten om jägarbataljonens existens utan även uppmanad att ansluta sig. I de samtal jag fört med G. Nylander och Torsten Björkmans änka, Alma Björkman, har jag emellertid ej funnit något som skulle tyda på att Björkman skulle ha varit aktiv för att förmå de tre tredjeklassisterna att fatta sitt jägarbeslut. Möjligen hade Torsten Björkman påverkat Frans Rank till dennes medverkan, ty enligt G. Nylanders minnesbild umgicks den unge Rank med andraklassisterna, och bland dem med Torsten Björkman.

En fullt tillförlitlig bild av hur de fyra seminaristerna kom att fatta sitt beslut står ej att få i dokument eller genom intervjuer.

Nej, källorna bör sökas på annat håll. En av de fem, Guido Nylander har kunnat ge mig vissa primära upplysningar, krigsarkivet i Helsingfors likaså. Och ur Nykarleby seminariums tryckta handlingar kan vissa uppgifter hämtas och en del slutledningar dras. Men trots allt blir en mängd frågor obesvarade och en stor del av motiven för ynglingarnas handlande oklar. Jag har därför beslutat mig för att försöka tränga mig in i deras tänkesätt, i deras drömmar och attityder under och efter seminarietiden.

Jag tycker mig även ha funnit en framkomlig metod. Den är ovetenskaplig och bygger på subjektiva och kanske omedvetet emotionella värderingar och slutsatser. Den bygger på min fars efterlämnade dagböcker, anteckningar och poetiska försök. Materialet är ej överväldigande stort, det är delvis illa medfaret efter att till största delen ha burits i vapenrock och ränsel i något års tid, men materialet ger trots allt en bild, som jag med kompletteringar från annat håll skall försöka återge.

De fem ynglingarna och Kvarkenfärden.

I Nykarleby seminariums årsberättelse för läsåret 1916—1917 ingår ej någon närmare förklaring till att fyra av eleverna under pågående läsår hade avbrutit studierna. Endast en fotnot ”avgick den 24 januari 1917” låter läsaren ana att orsaken till att de fyra slutade mitt under läsåret var gemensam.

Fem jägarrekryter fotograferade på kvällspermission i den lilla staden Bergen 30.3.1917.      Stående fr.v. Torsten Björkman, Erhard Norberg, Evert Kull.      Sittande fr.v. Guido Nylander, Albert Wiik från Kvevlax f. 1893 d. 1972 tillhörde ej Nykarlebygruppen, även om han inskrevs i jägarbataljonen samtidigt och tillhörde samma kompani. Torsten Björkman var andraklassist vårvintern 1917. De tre övriga seminaristerna gick i tredje klassen. Björkman gjorde aktiv militär karriär efter första världskriget. Norberg fullföljde 1921 sina seminariestudier, medan Frans Rank emigrerade till Kanada 1923.

Även om direktor K. J. Hagfors helt säkert visste vart hans avgångna elever tog vägen 24 januari 1917 kunde han med hänsyn till de ryska myndigheterna ej nämna det.

Rank skulle enligt Wegelius ha varit seminaristernas ledare vid färden. Rank var lotsson och var bosatt ungefär 500 m norr om seminariet [På Högbacka.]. Frans Rank var en god sångare och aktiv i ungdomsrörelsen, han spelade också teater i Jutas ungdomsförening och han var en av Nykarlebynejdens allra bästa skidlöpare. Genom sitt öppna och glada sätt hade han lätt att komma i kontakt med i synnerhet de yngre seminaristerna, som bodde på seminariets internat, ej långt från hans hem.

Rank hade utan föräldrarnas vetskap åtagit sig att fungera som seminaristernas färdvisare över den isbelagda Kvarken. De fyra seminaristerna som ju alla var från andra orter än Nykarleby, kände självfallet inte till traktens geografi och behövde därför en vägvisare. Frans Rank hade lovat skaffa kompass och han skulle också föra med sig en pistol.

Då skidlöparna på kvällen den 24 januari 1917 hade kommit ut genom skärgården och Frans Rank med kompassens hjälp skulle ta ut kursen, bekände han att han inte hade någon kompass med sig emedan hans far, som hade anat oråd, hade gömt undan den. Denna episod är värd att återges därför att den visar hur löst hopfogade ynglingarnas planer var. Då missödet med kompassen uppdagades, blev en i gruppen som alltså ursprungligen hade räknat fem seminarister tvehågsen och återvände till Nykarleby, medan de fyra andra och Frans Rank fortsatte över isarna med kurs på Sverige, utan annan vägledning än stjärnorna.

Jag har inte kunnat finna någon ledtråd som skulle föra till slutsatsen, att Frans Rank skulle ha varit initiativtagare eller ledare för gruppen. Det framgår inte vare sig ur efterlämnade dagboksanteckningar eller av den intervju som jag 1973 gjorde med Guido Nylander att gruppen över huvud skulle ha haft någon egentlig ledare. Man hade bara kommit överens om att ge sig av till jägarbataljonen, och beslutet fattade man enligt Nylander självständigt, spontant och utan längre förberedelser. I ett tal som min far höll i Närpes i april 1939 och vari han skildrade skidfärden över Kvarken angav han, att Frans Rank rymde hemifrån, och Guido Nylander berättade att man tagit Frans Rank med i gruppen därför att han skulle kunna anskaffa kompass och med den lokalkännedom han ägde skulle kunna lotsa seminaristerna ut genom skärgården till de öppna isvidderna.

Pojkarna hade erfarit, att handlanden August Jakobson nyligen hade tagit sig över Kvarken med häst, varför de räknade med att det skulle lyckas dem att med skidor ta sig över till Sverige. Avfärden från Nykarleby måste döljas, vilket ledde till att ynglingarna hade ytterst ringa utrustning och nästan ingen proviant med sig, men så trodde de också att skidfärden endast skulle ta några få timmar.

Evert Kull 1918, efter inbördeskriget fortsatte Kull sina studier vid Nykarleby seminarium och avlade sin folkskollärarexamen 1919.

Kamrater vid seminariet kände till avfärden och de kom att berätta om resenärernas avfärd för några Nykarlebyflickor. Via dem fick länsmannen i Nykarleby kännedom om den illegala utresan, och han underrättade de ryska gendarmerna. Då var emellertid ynglingarna alltför långt ute på Kvarkens isar för att kunna bli fasttagna av de ryska militärerna.

Efter en 42-timmars skidfärd tog sig ynglingarna i land på Fjäderägg på den svenska sidan. Färden hade varit synnerligen mödosam och farlig. Wegelius uppger att de jägare som tog sig över Kvarken skidade mellan 70 och 100 km på öppet isfält, och att färden tog mellan 18 och 40 timmar. (3) I min fars dagbok är den 42 timmar långa färden noggrant återgiven. Till stor del beroende på avsaknad av kompass skidade ynglingarna upprepade gånger fel, vilket förklarar den tidsmässigt långa färden. Gång på gång hade de stött på öppet vatten, livsfarliga råkar och upptornade isflak. De kämpade mot hunger, kyla och trötthet. En av ynglingarna blev så slutkörd under färden att han bad att få bli liggande på isen. Med hugg och slag lyckades kamraterna få honom med och räddade därmed hans liv.

Helt säkra på att de skulle till jägarbataljonen i Tyskland var seminarieynglingarna ej. Amerika var ett alternativ för att undgå den misströstan som hade bemäktigat sig dem. Vid de samtal med Guido Nylander som jag hade 1975 underströk han flere gånger att man bland seminaristerna var på det klara med att unga män for till Tyskland och att de hjälptes på vägen efter att ha tagit sig över till Sverige. Detta kände man till bl.a. därför att överlärare Björklunds son, Curt Ragnar, 1916 hade begett sig till jägarbataljonen. Överlärare Björklund var föreståndare för seminariets övningsskola. Seminaristerna hade m. a. o. genom en av sina lärare en viss kännedom om jägarrörelsen.

Efter skidfärden över Kvarken fick ynglingarna den 26 jan. 1917 vila ut på Fjäderägg lotsplats. Med hästskjuts, som etappchefen i Umeå, K. H. Kekoni (4) ordnade kom de till Umeå följande dag. Där deltog de i en bröllopsfest (en österbottnisk yngling hade funnit sin fästmö på svenska sidan). ”Tal hölls, eldade av fosterlandskärlek sånger sjöngs”, antecknade Evert Kull. Söndagen den 28 januari 1917 finns emellertid följande anteckning: ”Jag var besluten att följande dag anträda resan till Amerika. Lånade 500 mark till respengar. Köpte biljett till Norge. Ändrade mig och följde måndagen den 29 januari 1917 de andra till Stockholm dit vi kom tisdagen den 30 januari 1917.

Guido Nylander kunde mycket väl dra sig till minnes övervägandena om eventuell resa till Amerika. Han kunde även komplettera dagboksanteckningarnas knappa skildring beträffande de lånade pengarna och beslutet om att det trots allt blev Tyskland som blev resmål. Min far sammanträffade i Umeå med O.  W. Kronman från Korsholm. Denne hade kommit över Kvarken till Sverige med häst i livsmedelsaffärer och hade tillräckligt med pengar för att hjälpa en familjebekant på dennes färd till Amerika. Vid den tiden var illegala utresor från Finland med Amerika som mål vanliga.

K. H. Kekoni, sedermera general och presidentadjutant, befann sig sedan mars 1916 som jägarrörelsens etappchef i Umeå. Dels skulle han hjälpa de ynglingar som anlände från Finland med transport, pengar osv. Men han skulle också övertala, värva, ynglingar som ej var helt säkra på sitt slutmål, som vacklade mellan en framtid i Amerika eller en militärutbildning i Tyskland.

G. Nylander berättade att det var på ”Gästis” i Umeå som Kekoni Kullberg fick gruppen från Nykarleby övertalad att fatta sitt slutliga beslut om anslutning till jägarbataljonen. Därmed uppgav min far tanken på att fortsätta till Norge — trots inköpt biljett.

Respengarna, 500 mark, som O. W. Kronman hade lånat åt min far, hade gruppen stor glädje av. ”Evert Kull behöll dem ej för sig själv utan han delade med sig åt oss andra. Och det var ju våra enda pengar”, berättade Nylander. Dagspenningen var vid denna tid 53 Pfennig.

Det kan inskjutas, att gruppen från Nykarleby, de fem, firade Guido Nylanders 21-årsdag den 30 mars 1917 för en summa om 13 Mark 14 Pfennig. Med summan köpte man ägg, öl och bröd.

Det har ej varit möjligt för mig att utröna hur min far ordnade återbetalningen av den lånade summan till O. W. Kronman.

Guido Nylander på sin 21 års dag den 30 mars 1917. Efter några års aktiv militärtjänst tog han sin folkskollärarexamen 1926.

Andan vid seminariet

”Ett seminarium, vilket emottar vuxna elever från alla delar av landet, är i hög grad utsatt för vindar, som blåser genom tiden, även om det ligger på en undangömd ort och på sidan om allfarvägen”, säger K. J. Hagfors i ”Nykarleby seminarium 1873—1923” (sid. 84). Han nämner som exempel en uppfladdrande debatt i nationalitetsfrågan och en vid samma tid, 1880-talet, verkande kristendomsfientlig riktning vid seminariet. Redan omkring 1890 hade den kristendomsfientliga vinden lugnat, men det ges andra exempel på att tiden ej stod stilla vid Nykarleby seminarium. Bl.a. upplöstes konventet av myndigheterna år 1899 för att man hade missbrukat tryckfriheten i konventstidningen. (5) Missbruket hade tydligen tagit sig uttryck i för de ryska myndigheterna misshagliga artiklar, som ledde till vidlyftiga undersökningar och bestraffningar av de skyldiga. [Seminariet under 1900-talet av Erik Birck.]

Även i början av 1900-talet förekom aktiviteter vid seminariet, som ej behagade myndigheterna. Det berättas, att vissa lärare skulle ha agiterat för värnpliktsstrejk och även ha fällt olämpliga yttranden om ryska förhållanden. (6) Händelserna ledde till extra inspektioner 1903 och 1904, och lektor Wichmann ansåg sig nödsakad att för en tid söka sig till Sverige för att undgå repressalier.

1913 hade seminariets elever börjat intressera sig för socialismen, och många elever fösökte ”bilda sig en mening i detta invecklade ämne”. (7)

Det är knappast fel att tro, att de antitsaristiska frihetsinriktade tankarna hos de unga seminaristerna stod väldigt nära den i Finland vid denna tid nya socialdemokratiska ideologin. Seminaristerna kom i regel från landsbygdsförhållanden, vanligen var folkskola den enda utbildning de ägde och konfrontationen med lärarstudierna och den intellektuella miljön gav fritt utlopp åt, eller kanske rättare sagt pockade på klarläggning av en egen livsfilosofi. 1910-talets två stora samhällsfrågor var det passiva motståndet mot förryskningen och den i finländskt politiskt liv nyinplantade socialismen.

Åren 1911—1915 var Axel Åhlström elev vid seminariet. Då han inskrevs var han ordförande för Helsingfors socialdemokratiska ungdomsklubb. Han var med andra ord aktiv socialist, och det får givetvis hållas för helt klart att han under seminarietiden inte minst läsåret 1914—15 som konventsordförande bland kamraterna, direkt eller indirekt, utövade en icke obetydlig påverkan. Hagfors' årsberättelseanteckning härrör helt säkert till stor del av den unge Axel Åhlströms närvaro vid seminariet. Axel Åhlström blev folkskollärare 1915. Efter 1918 års händelser blev han dömd för landsförrädisk verksamhet, satt fängslad i Ekenäs, flydde och verkade under jorden som journalist tills han under eget namn kunde fungera som Arbetarbladets huvudredaktör. I riksdagen var han socialdemokratisk representant i början av 1930-talet.

Min far hade som 19-åring inskrivits i seminariets första klass i augusti 1914, m.a.o. ett år efter att lärarkollegiet hade behandlat problemet med det bland eleverna stigande intresset för socialismen. Knappast hade diskussionerna upphört 1914, varför den unge jordbrukarsonen från Korsholm i och med att han inskrevs i seminariet helt säkert även konfronterades med filosofiskt-politiska frågor.

I en tillbakablickande dagboksanteckning skriven 3 juni 1917 i Stralsund, säger han om den första seminarietiden, att tankarna började leka kring tidens stora frågor, och att åsikter i religion och politik trängde sig på och gav seminaristen mycket att leva på. Det är inte att ta fel på att han trivdes i seminariet och utvecklades. Från det första läsåret härstammar en liten dikt, som utgjorde 19-åringens hyllning till livet i allmänhet. I sin positiva livsbejakande ton tyder versraderna på att han accepterade det nya liv, som studierna vid seminariet innebar:

På tröskeln till livet
jag sjunger en sång
och tackar min Gud
för allt, mig blev givet:
för blodet som strömmar
så hett i min barm
för hoppet att
nå vad ynglingens drömmar
har byggt i sin trånad,
för himmelens glans,
förtrollande skön,
för aftonens blånad,

O, låt mig få bliva
och skåda din värld,
och driva med lust
som skyarna driva
på himmelens bana.
Men, sänd mig till slut
en glödande pil
att ingen må spana
min färd, när den leder
mot skymningens natt.
Låt ej mörkret mig nå,
då livet mig gläder.

Från läsåret 1915—1916 härstammar några strofer som ger belägg för det sannolika i att seminaristerna — åtminstone en del av dem — vid denna tid var besjälade av ett hopp om en bättre framtid för mänskligheten och om att de nya världsidéerna, som min far kallar de tankar han då hade konfronterats med, skulle slå igenom:

Den springer fram ur tidens dunkla hav,
en skummande och mäktig ström
och slår det gamla, ruttna ned i grav,
men låter stå i solljus varje vacker framtidsdröm.

Ur strömmen höres toners maningsljud:
Bered åt nya världsidéer rum.
Envar skall följa massans bud
och ingen gå med ryggen krum!

En vacker lösen bär var fana röd:
Hör! Broderskap och International!
Snart hat och makt skall få sin död,
och allt, som varit endast fagert skal.

Jägarrörelsen var till sin natur revolutionär, avsikten hos dess tillskyndare och motivet för de unga att ansluta sig till den var önskan om befrielse från det tsaristiska förtrycket. För socialdemokratin var den ryska regimen lika förhatlig som för andra kretsar i landet.

Seminaristerna i Nykarleby hade den ryska överheten nära inpå sig. Kapten Nylander berättade vid vårt samtal i Borgå i oktober 1973, hur den ryska garnisonen i Nykarleby höll seminaristerna under uppsikt, hur de häktades för förhör om de rörde sig ute om kvällarna o.s.v. Den ryska garnisonen var från 1916 inhyst i seminariets övningsskola och den använde seminariets bastu — t. o. m. så ovarsamt att denna brann ned. Det fanns m.a.o. på nära håll handgripliga exempel på ofriheten under den ryska tsarens välde. ”Det var en olustig känsla över livet i Nykarleby. Vi unga trivdes inte och vi kom även av oss med att läsa'', berättade Nylander. I min fars anteckningar ges uttryck för Finlands situation med orden ”en hundraårig skam” och i poetiska uttryck säger han sig i bondens blick kunna se ”frihetssolens strålar glimma” och han tycker sig finna, att ”ett land, fäderneslandet, skall ryckas ur hundraåriga bojor eller ock vinner jag blott friheten själv!”

Ett mer eller mindre ideellt motiv av ovanstående slag har säkert medverkat till de fyra seminaristernas beslut att ansluta sig till jägarbataljonen. En viss portion ungdomlig äventyrslust och dristighet har givetvis även medverkat. I vilka proportioner är omöjligt — och ej heller nödvändigt — att klarlägga.

Episoden med kompassen, som skulle vägleda ynglingarna över Kvarken förtjänar återges sådan som Guido Nylander berättade den för mig ty den skildrar det äventyrliga och dristiga i ynglingarnas agerande och ställer även Wegelius uppgift om Rank som ledare för gruppen i tvivelaktig dager:

”Björkman som gick i andra klassen — vi andra var tredjeklassister — hade blivit bekant med Frans Rank. Han skulle visa oss vägen genom skärgården och även skaffa kompass och pistol. Långt ute på isen berättade Rank för oss att han hade varken kompass eller pistol med sig. Vi fann givetvis situationen ödesdiger, men Ålänningen Nordberg, som hade seglat mellan Åland och Tyskland och då lärt sig något om hur man tar ut kurs efter stjärnorna. Vårt beslut blev därför att fortsätta, om det så skulle bära eller brista. Vi grälade givetvis på Rank och uppmanade honom att återvända hem. Men han önskade följa oss. Och det är min uppfattning, att det var först då, på isen utanför Nykarleby, som han slutligt beslöt sig för att resa till jägarbataljonen. Vi var ursprungligen fem seminarister som påbörjade skidfärden. Kompassepisoden gjorde att en i gruppen tänkte om, då han insåg att allt skulle gå på Guds försyn. Senare fick vi höra, att kamraterna farit illa fram med honom, då han återvände till seminariet. Det var naturligtvis inte lätt att komma tillbaka efter att ha tagit till harpasset”.

I slutet av mars 1917 skrev min far förhoppningsfullt i sin dagbok att han hoppades, att jägarna snart skulle få återvända till ett fritt Finland ty i Finland och i Ryssland pågick revolution. Yttrandet visar, att i jägarynglingarna var fixerade vid att Finland skulle befrias från Ryssland. En anteckning från slutet av 1917 om att ingenting (för jägarnas status) synes bli ändrat även om den ena revolutionen i Ryssland avlöser den andra, tyder på hopplöshet och resignation. De mål man haft syntes för jägarna i skyttegravarna vid Aa-floden och kasernerna i Libau under en ändlös väntan på att något skulle ske, förfelade:

”Efter tunga timmar på en vilsen stig,
som fört till fjärran land,
har jag mist min tillförsikt evinnerlig
och min tro på lisa från den gode gudens hand.

Den som vandrat efter stjärnorna och miste gått,
börjar ej sin väg igen, ty hoppet dog.
Glömd, oförstådd blir den vilsegångnes lott,
oförstått hans öde, livet självt bedrog.”

I januari 1918, då ett år gått sedan ynglingarna begav sig ut på Kvarkens isar, antecknade min far i Libau: ”Idag för ett år sedan lämnade jag hemstranden. Ett år har gått bland okända. Såsom vaggad av ett hav, än hit än dit. Rena uppsåt har åter och åter gått om intet”. Den totala hopplösheten tycker jag mig finna i hans rader, skrivna 24.1.1918 i Libau:

”Utan bävan ser jag mot ditt vatten, dödens älv,
slut mig i din svarthet, ty du tröstar mer än livet,
o, mörka natt, ditt töcken välv
över vandringsmannen, vilkens liv förbrunnet blivit”.

Endast några dagar efter det att ovanstående skrevs, tog den hopplösa tiden slut och jägarbataljonen sändes hem till Finland — till uppgifter som jägarna knappast hade räknat med att skulle te sig sådana som de gjorde. Här skall ej behandlas 1918 års händelser i Finland och jägarbataljonens roll i kampen. Avsikten är endast att ge några glimtar av seminarieynglingarnas motiv för att avbryta studierna, som de var rätt långt hunna med och som av dem hade krävt, inte bara studieflit och arbete utan även ekonomiska uppoffringar.

Glädjen över att få återvända hem var stor och uppriktig. Ombord på Arcturus, som mödosamt stävade över Östersjön och Bottenhavet tillkom följande rader i min fars dagbok:

”Nu vänder jägarbataljonen hem.
Dess härdningstid och prövoår har lyktat.
Bakom den ligger möda, tvivel, strider.
Likt dimman nu det gångna året flyktat,
när tiden äntligt visarn vrider,
och jägarbataljonen vänder hem”.

De fem ynglingarna deltog i 1918 års krigshändelser som underofficerare. De blev alla fem befordrade till fältväblar under våren 1918. De kom oskadda ur kriget, men krigshändelserna — både på den tyska östfronten och i hemlandet 1918 — ingrep i deras liv. Huru mycket de påverkades till sitt inre och i sin utveckling är svårt att säga. Två strofer skrivna på Karelska Näset, efter stridernas slut 1918 låter oss ana, att det hade känts tungt att se kamrater stupa och att uppleva krigets grymheter. Raderna, som är skrivna på ett skrynkligt pappersstycke, var förvisso ej avsedda för publicering eller för att användas i annat sammanhang. De hade, vad jag förstår, sin betydelse för honom själv just då som reaktion efter överståndna strapatser, och kanske som ett urskuldande för att vara bland de överlevande, då många kamrater var borta.

”Ni vunnit frid. Er levnadsväg
som svallade så högt på orons hav,
den finns ej mer. Men minnet lever i vår håg,
långt efter blomsterfång har vissnat på Er grav.

Så slumra bröder, lugnt på fjärran ort.
Er gärning lever i vår frihet, rätt och lag.
Och fosterlandets tack Ni har för vad Ni gjort.
Ert minne strålar såsom solskens glans en sommardag.”

Vintern 1919—1920, min fars första år som lärare, förlovade han sig med min mor, Ester Enegren. De gifte sig sommaren 1920. Den skira tiden kring förlovningen och giftermålet återspeglar sig i en riklig mängd verser, dikter och prosaförsök. Här skall dessa ej genomgås eller återges så när som på ett undantag. En liten dikt, ”Tack”, innehåller några rader som tyder på, att krigsårens händelser hade bjudit på många emotionella besvikelser, och att den unge läraren var desillusionerad ända in i själens djupaste skrymslen efter kriget, trots en mellanliggande intensiv studietermin i Nykarleby. Den lilla dikten uttalar ett tack (till min mor) för att hon kom in i hans liv hösten 1919, ”när intet jag hade av glädje och tröst, när livet ej annat än tomhet skänkte, när intet jag kände, och intet jag tänkte”.

De fem ynglingarnas öden efter första världskriget

Om enbart äventyrslust hade varit drivfjädern för ynglingarna, skulle det ligga nära till hands att anta, att de avbrutna studierna kunde ha lett till misslyckanden i livet. Så blev ej fallet. De fem skidlöparna från 24 januari 1917 återvände till Finland med jägarnas huvudtrupp. De var alla befordrade till underofficerare och samtliga var i maj 1918 fältväblar. Alla fem stannade kvar i aktiv tjänst efter krigets slut i maj 1918. Min far anhöll om avsked från armén i januari 1919 och återupptog studierna i Nykarleby. Seminariekursen var den tiden fyraårig, varför det var möjligt för honom, som hade avbrutit studierna under det tredje studieåret, att avlägga folkskollärarexamen redan våren 1919. Han tillträdde lärartjänst vid Gamla Vasa folkskola i Korsholm samma år. Denna tjänst innehade han till vinterkrigets utbrott. Under tiden 1919—1939 var han aktivt med i skyddskåren som utbildare och verkade i tre år på 1920-talet som heltidsanställd kretschef. Under denna tid var han tjänstledig från lärarbefattningen. (9) Min fars årsklass var 1939—1940 för gammal för att bli inkallad till fronttjänst, men han sökte sig frivilligt till fronten. Han stupade 2 mars 1940 som chef för ett maskingevärskompani vid Viborgska viken.

Erhard Nordberg återupptog sina seminariestudier hösten 1919 och dimitterades från Nykarleby seminarium våren 1921. Seminariet hade då ändrats till att vara femårigt. Efter folkskollärartjänster i Solf och Västanfjärd flyttade han som lärare till hemlandskapet Åland 1931, där han verkade som lärare vid Gottby folkskola i Jomala till 1962, då han pensionerades. Han avled 1970, nästan 75 år gammal. Under sina år i Solf och Västanfjärd var Erhard Nordberg aktiv inom skyddskårsrörelsen. [Erhard Nordberg föll i sin egen brunn och ”omkom med lifvet” som det står om Beckbrännarn. Också ett öde för en som kämpat vid Aa och Misse vid Rigabukten,sen ett blodigt 1918 i eget land./LP]

Guido Nylander återvände till seminariet först 1925 och fick lärarexamen 1926. Han hade under åren efter kriget kvarstannat i aktiv tjänst, först som fältväbel och från 1921 som fänrik. Efter två års folkskollärartjänst 1926—28 återvände han till den militära banan som kretschef i skyddskåren. Han pensionerades från denna tjänst med kaptensgrad 1945 och verkade därefter några år som vikarierande folkskollärare, bl. a. i sin hemkommun Mörskom. [Avled 1982./LP]

Torsten Björkman var den ende i seminaristgruppen som ej återvände till Nykarleby seminarium. Han hade genomgått mellanskola innan han sökte till seminariet. Med mellanskolexamen som grund hade han större möjligheter än kamraterna att göra en militär karriär. Han blev efter en officerskurs fänrik 1919 och löjtnant efter genomgången kadettskola 1924. Största delen av sin militära tjänstgöring fullgjorde han inom skyddskåren som militärinstruktör. Han var major då han avgick ur aktiv tjänst 1945. Han avled år 1951 i en ålder av 53 år. Från 1945 och till sin död var han anställd inom näringslivet.

Ett gemensamt drag i de fyra seminaristernas verksamhet under 1920- och 1930-talen är anknytningen till skyddskårsrörelsen, där de fungerade som utbildare. Möjligen kan den pedagogiska vägkost de förde med sig från Nykarleby ha medverkat till denna verksamhet. Men, givetvis utgjorde de i Tyskland utbildade unga militärerna, även utan seminariebakgrund, stommen i den kader som på 1920-talet skulle bygga upp Finlands försvarsmakt, däri även inbegripen skyddskårsrörelsen. Det är därför möjligt att de även med annan bakgrund än seminariet skulle ha varit aktiva inom skyddskårsrörelsen under de första tiderna av landets självständighet.

Frans Rank, som har skymtat i flere sammanhang hade ett annat levnadslopp än kamraterna från seminariet. Han var endast 18 år då han skidade över Kvarken. Han var uppenbarligen en livlig och levnadsglad yngling, för vilken det ej var svårt att bege sig ut på en äventyrlig färd över Kvarken. Rank klarade sig bra i den hårda tjänstgöringen i Tyskland. Han hade en ovanligt stark fysik och vann genom sitt glada sätt uppskattning, även om han ansågs vara något pratsam (skrytsam?). Efter kriget kvarstannade han i aktiv tjänst som fältväbel och utbildare. Han trivdes uppenbarligen ej och tog avsked från militärtjänst i september 1919. Rank emigrerade 1923 till Kanada där han blev skogshuggare. Hans djärvhet och spänst gav honom uppdraget att bli ”topphuggare”. Han skadade sig under detta farliga arbete och kom mot slutet av sitt liv att gå på kryckor. De uppgifter som finns om honom berättar att han ensam och alkoholskadad blev omhändertagen av frälsningsarmén i Vancouver och dog i april 1944, 45 år gammal. [Och Rank från Nkby, hans porträtt och diplom, undertecknat av Mannerheim hämtade jag till museet när den av Lita och Roger Broo ägda gården i Högback vägskälet skulle rivas någon gång i slutet av 70 talet — tror jag det var./LP]

Konklusion

Min konklusion om seminaristernas motiv för att bli jägare är att de besjälades av en stark vilja att göra en insats för den frihetskänsla — social och politisk — som de hade anammat under några läsår i Nykarleby. Denna vilja accentuerades dels av den ryska garnisonens närvaro i Nykarleby och dels av en viss kännedom om att det i Tyskland gavs militär utbildning för unga finländare — med sikte på att befria Finland från tsarväldet. Tillsammans med en ungdomlig oförvägenhet ledde dessa omständigheter till att livet för de fyra seminaristerna och för den unge lotssonen gestaltade sig något annorlunda än vad som annars hade blivit fallet. ”Jag skulle antagligen ha blivit utexaminerad som folkskollärare våren 1918 och därefter för hela livet lärare, kanske i någon undanskymd by, om jag ej hade blivit jägare”, konkluderade Guido Nylander vid vårt samtal. ”Jag är tacksam för att mitt liv genom jägartidens händelser senare blev rikt och omväxlande”, konstaterade han som avslutning på vårt samtal i Borgå en höstdag 1973.

Jägarrörelsens historieskrivare Lauerma anger tre huvudmotiv som ledde de finländska ynglingarna till militärutbildning i Tyskland. Många var enligt Lauerma av värvare eller på annat satt vilseledda och en del vägleddes av personliga, oftast egoistiska motiv. Det tredje motivet utgjordes av en ideologisk övertygelse om att det för Finlands framtid var nödvändigt med frigörelse från det ryska förtrycket. Denna övertygelse hade, som jag ser saken, olika bevekelsegrunder. De seminarister, som jag här har behandlat var varken vilseledda eller vägledda av strävan efter egen vinning. De individuella frihets- och jämlikhetssträvandena — i motsats till myndigheters och samhällssystemets bindande av människorna vid ofrihet av flere slag — var de motiv som utgjorde den avgörande drivfjädern för färden över Kvarken.

NOTER OCH KÄLLHÄNVISNINGAR

PERSONREGISTER
Nykarleby seminarium och jägarrörelsen

177, 179, 186, 189