Minnesmärken

Ulrika Wolf-Knuts
Åbo Akademi

Idag [den 17 augusti 2019] har vi varit med om att inviga ett minnesmärke över kyrkobyggarna Rijf i Socklot. Det har fått mig att tänka på olika slag av minnesmärken. De kan vara internationellt betydelsefulla som exempelvis Eiffeltornet i Paris, de kan vara nationellt betydelsefulla som Åbo domkyrka, lokala, som begravningsplatser eller, i Karby, Kungsstenen, eller högst personliga, som gravar, flickors minnesböcker eller barnens lossnade tänder som mamma gärna sparar i en liten ask. Det finns minnesmärken som tillkommit efter stort arbete, många kommittéer och penninginsamling. De är ända från planeringsstadiet tänkta att påminna om någonting värdefullt. Sedan finns det exempelvis byggnader som blir minnesmärken fastän de ursprungligen hade en helt annan funktion. Kyrkobyggarna Rijfs arbete har resulterat i påminnelser om dem, men var inte tänkta för annat än gudstjänster och andra kristna ceremonier. Och slutligen finns det alldeles vanliga, vardagliga föremål som blivit minnesmärken, till exempel en vigselring som påminner om ung kärlek men också om de förpliktelser man har som gift. För något år sedan blev jag förd till en grenklyka i skogsbrynet och fick höra att den var den plats där ungdomar i kommunen brukade fria. 

Minnesmärken kan alltså vara olika föremål, men lika bra kan immateriella ”minnesmärken” vara betydelsefulla för individen. Vissa viktiga händelser i livet kan uppväcka ett lyckorus ännu långa tider senare, liksom olyckor kan få en att rysa när man minns dem.

Minnesmärkena hjälper en att minnas eller får en ofta att tänka på det som varit. Vi minns Finlands självständighetsprocess varje år den 6 december, vi blev alla påminda om Topelius och hans verk under hela år 2018. Intressant är att vi har minnen av någonting som vi inte varit med om, eller vi har åtminstone föreställningar om det som skett tack vare att vi hört berättelser eller läst oss till det. Den som var med om Nykarlebyveckan ifjol minns därför Topelius men också vad han eller hon själv gjorde i staden i augusti 2018.

Talande och stumma minnesmärken

Minnesmärken har olika symbolvärde. Åbo Domkyrka kan uppfattas som ett nationellt minnesmärke som väcker stolthet och glädje. Besökarens historiska kunskaper aktiveras kanske. Men samtidigt kan man se Åbo Domkyrka som symbolen för ”den fördömande kyrkan” som hos vissa människor väcker besvikelse, irritation och för många har lett till utträde ur kyrkans gemenskap.

Under alla omständigheter måste den som ser minnesmärket kunna referera till det, han eller hon måste veta någonting om det för att det ska tala till den som ser det. Utan denna kunskap förblir minnesmärket stumt. Samtidigt måste man komma ihåg att det som är ett minnesmärke för den ene inte behöver vara det för den andra. Minnesmärkets värde ligger alltså i betraktarens öga.

Minnas – Glömma – Förlåta

Att minnas något med hjälp av ett minnesmärke (och utan) är en aktiv handling, det är aldrig oskuldsfullt eller neutralt. Det är bakgrunden till frågor av typen ”Varför minns man? Varför vill man minnas någonting? Varför vill man inte minnas?” Man vill minnas för att högtidlighålla någonting (kyrkor, Finlands flagga), kanske också för att skryta och visa upp sig själv (frihetsgudinnan utanför New York kan uppfattas så). Minnen är bra av pedagogiska skäl (minnesregler, olika ramsor), de kan utformas till att bli varnande exempel (att skämta med minnesregler exempelvis i språkundervisningen är både roligt och effektivt). Minnesmärken kan fungera för att hålla familjens minnen i helgd (att till julen baka mormors syltkakor som vann första pris 1924, oberoende av om någon vill äta dem eller inte). Ett minnesmärke kan också fungera som ett avskräckande exempel (minnesmärken sådana som Auschwitz är både varnande och fördömande (de ska skydda mot upprepning).

Frågan är om man alls kan minnas eller glömma riktigt. Om det är den som minns som fyller minnesmärkena med betydelse är det skäl att fråga vad man väljer att minnas, och vad man väljer att glömma.

Minnen väcks till liv av minnesmärken. Det sker genom en selektiv process både hos dem som förfärdigar minnesmärket och dem som efteråt ser på det, men dessutom åstadkommer det en politisk process, en maktskapande process. Den som förfärdigar minnesmärket uttrycker sina värderingar i minnesmärkets form och sina maktpreferenser i vad som får komma med på minnesmärket. Likaså är att glömma en maktskapande process. Man kan säga att varje människa har sin egen minnespolitik.

Rätt och fel minnesmärken

Man kan använda minnesmärkenas makt till att avgöra vilka som är rätt och vilka som är fel. Leninstatyer fanns det förr här och där, men numera är de borttagna. Att välta ett minnesmärke betyder att välta det märket står för, såsom maktgalna härskare, svåra tider men också att ge plats åt något annat som bättre passar i samtiden. Värre blir det när inte ens de minnesmärken som är synliga talar till efterkommande på det sätt som det var tänkt, exempelvis när förintelselägren uppfattas som en falsk konstruktion och nästa generation förnekar allt det som skedde där. På det personliga planet kan det att flytta till en mindre lägenhet vara så omvälvande att den gamla blir ett minnesmärke över en förgången tid.

Förlåtelse är ett stort tema i sig, men idag vill jag bara föra fram att förlåtelse består av minnen, av att se på dem och att acceptera det man minns – och trots allt gå vidare trots att förmodligen inte allting är helt glömt.

Sammanfattningsvis kan man påstå att minnesmärkena hjälper oss att minnas och att vi väljer hur och vad vi minns för att få en så stor tillfredsställelse som möjligt. När vi minns i nutiden drar vi upp enskilda händelser ur historien och så är historien hela tiden en del av nutiden.