FESTTAL VID NORMENS
100-ÅRSJUBILEUM 17.4.2008

- en liten berättelse om Otto
- på väg till sin första skoldag

Bästa rektor, lärare, personal, elever, föräldrar och övriga gäster. 

Ute i den nyvakna staden har det redan börjat röra sig hästkärror och gråklädda figurer bland de tunga vita snöflingorna. Ljudet från skrapande trälådor och slagen av en grovbunden sopkvast som slår bort nysnön från trappuppgången till handelsboden ekar efter den mörka gatan. En liten figur kommer gående med en sele hängande på sin rygg. 

Det är tidig förmiddag den 30:e januari 1908 i Nykarleby och Otto är på väg till sin första skoldag i det nybyggda skolhuset. I ett par års tid har stadsborna följt med hur det omfattande byggnadsarbetet invid stadens torg rest sig till en stor och mäktig stenbyggnad. 

Stadens barn har varit medvetna om att byggnaden är till för dem. De är också medvetna om att de så mycket snart ska få lämna de trånga utrymmena i seminariebyggnaden på andra sidan ån. Det är spännande. De vuxna stadsborna är också nöjda, väl medvetna om i vilket otacksamt politiskt klimat som beslutet blivit fattat om bygget. 

Skolflytten passar emellertid Otto bra. Det blev en mycket kortare väg för honom att gå från det enkla arbetarhemmet på Källbacken. Hästkärrorna som trängdes på stora bron på morgnarna utgjorde alltid ett litet orosmoment för Otto som blev lite rädd när de stora hästarna kom för nära och de knarrande vagnshjulen hotfullt strök förbi hans fransiga vadmalsrock. 

Inne i skolan är det febril aktivitet. Den stolte första ordinarie läraren Karl Alexander Björklund har haft en mycket stressig sits ända sedan julen. Att se till att alla attiraljer för det fortsatta framgångsrika skolarbetet finns på plats har upptagit all hans tid. Att planera någon större fest eller invigning har det inte funnits några planer på. Ingen från vare sig seminariets ledning eller stadens styrelse har heller diskuterat det med honom, så han har haft annat att fundera på. 

Han är medveten om att standarden på den nya skolan är vida överlägsen det mesta som landets övriga läroverk har att erbjuda. Stoltheten finns där men som sagt, det går i sakta mak och i arbetets tecken. 

Prodirektor Wichmann har upptagit en alltför stor del av förmiddagen över några koppar te med sina stora planer om att skapa kunskapens högborg och att själens storhet genom bildning och kultur slår ut i blom. Björklund känner sig lite stressad men samtidigt också upprymd. 

Dörrarna öppnas och de nyfikna eleverna söker sig in för att vända ännu en sida i historiens krönikor. Varenda grå vadmalsfigur som vandrar in i hans skola representerar ett hopp om storhet, detta är jag övertygad om att Björklund förstod. 

Början av vårt förra sekel var en orolig tid i vårt land. Finland var en autonom del av det ryska imperiet men vindarna blåste snåla. Förryskningsförsök, begränsande lagar och allmän misstro från de ryska härskarna skapade oro och kritik bland de tidigare lojala finska undersåtarna. 

Män som Topelius, Koskinen, Runeberg, Lönnrot hade också gjort sitt för att skapa medvetenheten om vårt land. Andra unga människor sökte kunskap på universiteten i Tyskland och runt omkring i Europa. De hade lärt sig förstå och älska begrepp som humanism, nationalism och liberalism. Vårt land ändrades men inte i den riktning våra ryska härskare önskade. 

Bildningen och hade en central betydelse. Ett skrivkunnigt folk blir ett beläst folk och ett beläst folk förstår sin kultur, sitt arv och sin historia. En sådan människa kan styra sitt öde en sådan människa kan aldrig bli slav, en sådan människa kan bygga ett land. 

Det här var de tankar som formade dåtidens pedagoger och intellektuella, men mycket av de principerna finns kvar idag. Bildning är idag inget instrument för att lära barn älska sitt fosterland eller för att uppnå politiska mål. Syftet med bildningen är att ge en ung människa de redskap och de instrument denne behöver för att nå sina mål. 

Detta är skolans uppgift. Skolan ska också hjälpa den unga människan att ställa dessa mål så högt som möjligt efter dennes egen vilja och förmåga. I slutändan är det barnet som ska fatta sina val och beslut. 

Skolans värderingar och arbetsmetoder lärs in genom lek och stimulans men sedan ska allvar och disciplin bli naturliga ingredienser i arbetet. Björklunds syn på skolarbetet var förmodligen inriktat på att undervisa de små barnen men samtidigt fanns där också tanken att barnen måste fostras. Fostrandet var vid den här tiden starkt bundet till tanken på disciplin och straff för förseelser. 

Fokuseringen på straff har tack och lov försvunnit i den moderna pedagogiken. I takt med ett ökat materiellt välstånd och med bildning och forskning har barnens position i samhället och familjen stärkts och så också i skolan. 


Men det är intressant att titta tillbaka hundra år på förhållandet mellan fostran och bildning när man idag pratar om att fostran är något som skolan i allt större utsträckning måste arbeta med. Det skulle ha varit intressant att föra diskussionen med första ordinarie läraren Björklund om han såg sig själv som folkfostrare eller folkbildare. 


Skolan är i dag en institution som ska leva i symbios med samhället den verkar i. Förhållandet mellan elev, lärare och förälder utgör den ekvation som leder till goda resultat. Detta kan framgångsrikt uppnås genom god kommunikation mellan skolan och föräldrarna. De pedagogiska kraven som skolan ställer kan bäst genomföras när föräldrarna aktivt tar del i barnens skolgång. För många föräldrar är detta en stor utmaning men föräldrarna ska söka hjälp och stöd av skolan. Målen är i slutändan de samma och bäst uppnår skolan och föräldrarna dem när de förstår varandras krav, önskemål, begränsningar och arbetsmetoder. 


Skolan behöver också få verka i en trygg miljö. Vi lever i en tid när förändringar och resultatkrav hela tiden tvingar oss att omvärdera vår syn på vårt arbete. Vi ska använda nya arbetsmetoder, lära oss spara till sista centen och följa lagar och paragrafer som vi inte alltid förstår innebörden av. 

Förändring och framsteg är bra men när ibland ställer jag mig frågan om den trygga verksamhetsmiljön som sådan uppskattas efter förtjänst? Det som fungerar skapar trygghet och skapar en verksamhetsmiljö som man trivs i. Att riva upp och bygga upp allt på nytt kan ibland ha helt motsatta effekter. 

Det finns många episoder jag minns från min tid i Normens skola. När jag idag ser hur barnen leker på skolgården från min balkong på andra sidan Sollefteågatan så reagerar jag på hur lite som sist och slutligen ändå förändrats. 

Herreman på täppan, sjömansbom, gungandet och kivet på skolgården finns kvar. Kompisgängen som driver runt skolgården representerar ofta band som kommer att leva kvar genom hela livet. Men jag ser också de som kommer gående efter kompisgängen. De som står ensamma på skolgården. De finns också kvar. 

Skolan är en plats där sorg blandas med glädje. Att lära sig ta hand om varandra, respektera varandra och bara helt enkelt vara snälla med varandra. När sådana enkla principer omfattas av alla då bygger man den bästa skolan av dem alla. 

Skolan var långt ifrån min viktigaste prioritet, det märktes också i mina betyg. Allt annat var intressant. Därför så är jag tacksam över att jag själv valde läraryrket. Det som jag överraskades mest över när jag genomförde mina korta lågstadielärarvikariat var all den tid och alla de diskussioner i lärarrummen som förs över de enskilda barnens väl och ve, jag är övertygad att de också förs här i Normen. 

Mina egna minnen från skolan

Mitt första minne från insidan av Normen var när vi skulle hämta min storebror efter en skoldag. Det florerade en hel del mytiska rykten om Normen. Bland annat om hemliga gångar och att skolan använts som sjukhus under kriget. Den dagen hade eleverna sköljt ur sina penslar i de stora tvättbaljorna som fanns uppefter väggen. Det fanns torkad röd färg i rikliga mängder som runnit där Jag minns att jag tänkte en hel del förskräckta tankar vid åsynen av detta. 

Till mina egna starkaste minnen från Normens skola så var OS 1984 när lektionsstrukturerna blev tämligen haltande på grund av Gunde Svans och Matti Nykänens framfart. Vi satt som packade sillar på långbänkarna i korridoren och följde med. Jag tvivlar något sådant skulle vara möjligt idag. 

Vi hade också en temadag minns jag när vi skar ut nordens karta i styrox. Den hängde här ute i korridoren i många år. Det var jag som skar ut Island. 

Vintern 1985 var osedvanligt kall med temperaturer kring 40 grader och skolans dörrar öppnades konsekvent på ett jämt klockslag. Jag minns att jag och lillebror trängde oss in i telefonkiosken på torget och höll värmen mot varandra tills Oskar öppnade dörren. 

Jag tog med vandrande pinnar till skolan och delade ut dem åt alla mina kompisar. Pinnarna var snart i många elevers pulpeter och förökningstakten blev synnerligen anmärkningsvärd. Efter en månad så trängdes eleverna med förrymda pinnar i Normens korridorer. Såväl rektor som vaktmästare vidtog skyndsamt åtgärder och de vandrande pinnarna fick livstids relegering. 

Jag kommer också ihåg hur jag avundades mina duktiga äppelknyckande kompisar. Det resulterade i att jag efter skolan smet in på gårdsplanen till ett hus angränsande till Normen. Plockade min jacka full med äpple, hoppade på min cykel och stolt trampade hem. Där tog min mor emot mig och sa att damen som ägde huset där jag pallat äpplen ringt och sagt att hon sett mig och att om jag ville ha äpplen så var det bara att komma in och fråga så skulle jag få ta så många jag ville ha. Roligare än så var det inte. 

Leken, skrattet och kamratskapet. Det är kanske det jag kommer ihåg bäst från Normen. Men också utanförskap och ensamhet. När det gäller skolundervisningen minns jag att svenska, religion och historia var mina favoritämnen. Allt är delar som påverkat mig i mitt vuxna liv. 

Till alla barn, ta vara på er tid i Normen, den är viktig och i många avseenden ska den vara en skön tid. Lärarna och personalen i det här huset finns till för er. Men ni ska också finnas till för varandra. Ni är gänget som ger det här huset liv, gör det till ett bra liv. 

Ute i den nyvakna staden har det börjat röra sig människor på väg till sina arbetsplatser. Bilar susar efter esplanaden med människor på väg till sina jobb. Budbilar och bussar trängs kring torget och stadens kaféer. Otto sitter bekvämt och tittar trött ut genom bilfönstret i baksätet på familjens nya Volvo. Han vet att han blir lite försenad idag men den här gången är det mammas fel. 

Läxorna hade varit lite svåra men med pappas hjälp hade det gått bra. Den stressiga och långa sessionen vid familjens köksbord hade inte varit angenäm. Men han hade förstått att det inte var hela världen fast han inte kunde böja alla de finska orden perfekt som han fått till läxa. Vi fixar det i sakta mak och i arbetets tecken var ord pappan lyckades lugna ner sin kvällströtta och frustrerade son med. 

Vi fixar det i sakta mak och i arbetets tecken.