Korvkiosken hade flyttats till granntomten, så jag tog en serie innan den försvinner och skrev en liten vers till dens minne. Som du ser var den mobil med krampor för skalmar, som Lundqvist gick och skuffade med, då den skulle förflyttas. Där inne satt han bakom en liten hylla i jämnhöjd med fönstrets nedre kant, i vilken en kastrull med vatten hölls sjudande med hjälp av ett primuskök undertill. Om det kokade sprack korven. På hyllan fanns en liten bunt med lappar av smörpapper som veks kring korvarna som en strut. Samtidigt fick han ju värme för fötterna i kyliga höstkvällar, när i synnerhet återvändande dans- och biopublik gärna tog sig en värmande och styrkande korv med den utsökt goda, starka senapen.

Det är något lurt med korvkioskerna på det sättet att Lundqvist haft (åtminstone) två stycken. Om detta är den första kiosken, vilket jag tror, fanns en nyare med något flackare takvinkel och något större. Vad jag minns så började den brinna och blev förstörd. Det ledde till att korvförsäljningen upphörde.

Mer än halvsekel gammal
står den ännu kvar,
bortglömd och förnedrad,
ej som i fornstora dar
på den centralaste platsen i staden,
på torgets nordöstra hörn,
en samlingsplats gunådad
för svulten kvällspublik.