Nattkorv med förhinder

Lundqvists korvkiosk i hörnet av torget på bilden här invid väckte en del minne av varierande slag. Många av oss som var unga på 50-talet stod sannolikt någon gång i korvkön i väntan på att nå fram till luckan, medan den karaktäristiska doften från varma knackkorvar retade smaklökarna. På korvarna spenderade man ibland sina sista slantar för kvällen och var lyckan god kunde man få t.o.m. en eller par extra på köpet. Hur var då kvaliteten? Tja, på den tiden var konkurrensen på området minimal, så man fick hålla till godo med vad som bjöds. Att den hemgjorda senapen prisades till ”skyarna” var ett faktum, men personligen upplevde jag ibland smaken på den ”utsökt fina knackkorven” som lite si så där.

En specifik händelse som jag sent glömmer utspelade sig just vid korvkiosken: Det var rätt sent en sommarkväll under senare delen 50-talet när jag kom norrifrån på min motorcykel, en Matchless 500 cc, och stannade på torget för att köpa korv. Stående i kön känner jag plötsligt att någon sätter sin hand på min axel och hör en röst som på bruten svenska uppmanar mig att följa med till polisstationen! Det visade sig vara polis Antti (”V-u”) Vironen som hade kommit springande över esplanaden med konstapel Teodor Lund i bakhasorna för att i lagens namn haffa mig för framförande av motorcykel, vilket på den tiden var förbjudet efter kl. 20. – Avsikten var väl att stävja skinnknuttarnas bullersamma framfart som verkade störande på invånarna i staden speciellt kvälls- och nattetid.

Nåväl, någon korv fick jag inte köpa utan eskorterades i stället till ”poliskamarn” på förhör. Det tog sin rundliga tid och först efter undertecknandet av protokollet, innehållande uppgifter om motorcykelns prestanda, resmål, korvköp m.m., släpptes jag med hälsningen, vi ses i rådsturätten! Tidpunkten skulle man meddela mig i sinom tid. – Hur gick det sedan? Jo, länsman Elof Ohls, som hade utfärdat förbudet i staden, lade ner ”fallet” och bad om ursäkt för polisernas nitiska tillämpning av hans påbud. Ursäkten riktades dock inte till mig, utan till min far som i egenskap av rådman vid ett tillfälle frågade Ohls vad ”bråket” hade handlat om. Som referens hade han fått min berättelse om den komiska incidenten, här återgiven i något förkortad version. – Alltså, slutet gott allting gott.

Efterord: Att Lundqvist tidigare också hade tillverkat glass och andra godsaker visste jag inte då. Däremot kommer jag ihåg att sonen Bjarne långt senare hade en ”kiosk” på hjul, som han kuskade runt med bl.a. på dansplatser. (Den kiosken stod tidvis parkerad på Gleisners gårdsplan vid Borgaregatan). Mot bakgrunden av detta kan man kanske undra om Bjarne eventuellt hade fått krämarens egenskaper i arv från sin far?

Sommaren 1979 hade Ulf Haglund, född på Gustav Adolfsgatan 39, skit i mopedförgasaren. Vid såna tillfällen brukar det hjälpa att blåsa rent med tryckluft, så vi drog iväg från Badhusstigen 1 på min Solifer 4-Speed 72 till TB. Mitt i  urblåsandet får jag en knackning på ryggen, vänder mig om och där står till min stora fasa polis Reijo Karkaus. ”To hadd ein på, föli me ti kamarn!” Jag sa ”Jåå ...” och så lomade jag efter. Kompisarna som stannande kvar, hörde en av cafégästerna säga: ”Noo böver handee lää se ti fåå na böötär!”

Väl inne i poliskammaren beordrades jag att jag sätta mig på besöksstolen. Konstapeln, eller vad han nu hade för rang, hämtade en blankett, satte sig vid skrivmaskinen och började spela pekfingervals. Efter att jag uppgivit namnet, hördes en röst från rummet intill ropa åt förhörsledaren på finska. Efter en stunds palaver meddelade Karkaus att jag kunde gå. Tror det var konstapel Stig Söderbacka, allmänt känd för att vara en nitisk polis, som räddade mig.

Det blev inga böter då och inte heller till dags dato har jag fått några.