Frans Edvard Conradi.


,,Och nu hvilar i frid ett människohjärta, som ville
endast det goda, och ej lofvet, som vinnes därför
.”

land dem, som under det snart förgångna året skördats af liemannen, är förre seminariidirektorn Frans Edvard Conradi en af de märkligaste. Frans Edvard Conradi var född den 21 februari 1812 å Jokkis i Tammela socken, där hans fader arrenderat en klädesfabrik efter att förut hafva varit färgare i Åbo. Dennes fader, som också var färgare, hade från Stockholm öfverflyttat till Åbo, men egentligen torde släkten härstamma från Estland. År 1816 flyttade familjen till Virmo, där fadern uppstält eget färgeri och en valkinrättning. Vid 12 års ålder sattes Frans Edvard i Åbo katedralskola, och den älste inom syskonskaran, begynte han vid 15 års ålder sörja för sin bärgning såsom informator (= huslärare). Då katedralskolan efter Åbo brand 1827flyttades till Raumo, kunde Conradi till följd af medellöshet icke strax dit medfölja. Med katedralskolan återkom han dock sedermera till Åbo, där han 18150 blef elev vid gymnasium och erhöll informatorsplats hos svenska generalkonsuln Forselles. Men han måste snart afbryta sin skolgång för att såsom huslärare på landet skaffa medel till studiernas fortsättande.



Med privatbetyg af lektor Gabriel Rein blef Conradi student den 13 oktober 1832 och inskrefs vid universitetets Borealiska afdelning. Under sin första studenttid höll han en privatskola i Salo köping, men erhöll redan efter några månader informatorsplats i universitetsstaden hos den fint bildade lagmannen och direktorn för generalguvernörskansliet, sedermera refendariesekreteraren Forsman. Det bildade sällskapslifvet inom högre tjänstemannakretsar, i hvilket Conradi här fick deltaga, torde icke varit af ringa betydelse för Conradis utveckling. År 1838 fick han anställning såsom lärare vid Helsingfors privatlyceum, där han meddelade undervisning bl. a i latin, historie och geografi och visade sig enligt ett intyg såsom en ,,lärare af sällsynt skicklighet och nit”.

Denna lärarebefattning handhade han ända till 1847, men var tillika under någon tid lärare äfven vid växelundervisningsskolan och söndagsskolan för handtvärkare och manufakturister.

Jämte det Conradi tjänstgjorde såsom lärare idkade han äfven studier och ämnade till 1840 års promotion aflägga filosofiekandidatexamen, men en ögonsjukdom hindrade honom därifrån. Ännu år 1847 tänkte han därpå, och han hade gjort studier för högsta vitsordet i historie och filosofi. Men äfven denna plan gick om intet, då hans sträfvanden härefter fingo en alt mera praktisk riktning, i det att han fick en elementarläraretjänst vid Mustiala landtbruksinstitut. Denna lärarebefattning handhade han till 1849, hvilket år han äfven uttog skiljebetyg från universitetet, efter att där hafva varit 24 terminer inskrifven.

Conradi blef nu direktor för Wasa nyinrättade tekniska realskola. Under 24 år kvarstod han på denna post. Här förflöt hans mannakrafts bästa dagar under en värksamhet, som vunnit det största erkännande. Hans undervisningsämnen voro företrädesvis kemi, mineralogi och en del af fysiken, hvilka ämnen förde hans håg mera åt naturvetenskaperna. Dessa gåfvo honom en nykterhet i uppfattning, som gjorde, att han städse, ehuru ideelt anlagd, bibehöll sig på värklighetens fasta mark. För naturvetenskapliga studier företog han år 1857 en utrikes resa, hvarunder han förnämligast uppehöll sig i Paris.

Vi hafva här i största korthet efter en längre lefnadsteckning i Vasa lyceiprogram för läseåret 1887—1888 refererat hufvuddragen af direktor Conradis tjänstemannabana intill den tid, då han, ehuru redan kommen till 60 års ålder, inträdde på ett nytt värksamhetsområde, där han skulle sätta kronan på sitt långa, framgångsrika arbete i bildningens tjänst.

Då vårt lands svenska folkskollärareseminarium inrättades i Nykarleby, uppmanades direktor Conradi att ansöka direktorstjänsten därstädes. Efter erhållen dispens, utnämdes han till seminariidirektor i mars 1873. Med ungdomlig ifver och manlig kraft grep han det nya värket an. Stödd af sin varma kärlek, sina omfattande kunskaper och sin rika lifserfarenhet, lyckades han ingjuta i den nya läroinrättningen den sunda andliga riktning, som för honom själf var utmärkande. Han påtrykte den sin prägel och införde en ordning, som äfven af den strängaste granskare måste erkännas för mönstergill. Det låg öfver denna seminariets första tid en vårstämning, som med de till ferier återvändande seminaristerna äfven spred sig till närgränsande landskommuner. Conradi var ledare, och äfven de öfriga lärarne arbetade med lifsvarm entusiasm för folkbildningens heliga sak.

Vid seminariet undervisade Conradi i historie och geografi, och såsom historielärare kan han väl aldrig öfverträffas. För dem, som hade hälst något sinne för ämnet, blefvo hans historietimmar värkliga högtidsstunder, särskildt då det gälde patrioter och folkets förkämpar såsom Epaminondas, Regulus, Gracchus, Hohenstauferna m. fl. Med oförlikneligt mästerskap och nästan dramatiskt lif frammanade han de stora andar, som gifvit riktning åt tidehvarf och länkat världshändelsernas gång. Huru de arbetat, huru de försakat, huru de, trogna sin uppgift och sin plikt, fallit på sin post för det de ansett rätt och sant, smädade, glömda eller höljda af ära — det framstod för åhöraren, såsom om han själf sett det. Det kunde hända, att Conradis öga stundom fuktades af en tår, bevattnande och befruktande de lärdomar för lifvet, som han hos sina elever inplantade. Och det var icke data, en viss mängd årtal och namn blott, som han ville lära sina elever, utan själfva lifvet, tänke- och åskådningssätten under de särskilda tidehvarfven samt isynnerhet de grundsatser, som varit bestämmande för de stores lif. Det var den själsadel, hvilken han själf i så rikt mått besatt, som han äfven hos sina elever ville inplanta. Kärleken till arbetet, kärleken till plikten, kärleken till nästan och trohet i det lilla: detta var det återkommande, men aldrig till ledsnad uppropade tomat. För Conradi var arbetet en gudstjänst i sannaste bemärkelse. ,,Den sig själf hjälper honom hjälpor Gud.”

Äfven vid geografiundervisningen följde Conradi sin egen metod. Åt de olika ländernas näringar ögnade han förnämligast uppmärksamhet, men föröfrigt upptogos geografitimmarna lika mycket af geologi, mineralogi och kemi. Han ville, såsom numera skett, förbinda geografi med naturvetenskaperna.

Mellan direktor Conradi och hans elever egde städse det bästa förhållande rum. Väl kunde hans stränga ordningssinne ofta finna orsak till anmärkningar, dem han icke sällan uttalade med mycken skärpa, men merendels voro dessa befogade, hvarför vederbörande utan knöt rättade sig efter dem. Men om han äfven i hettan någon gång tog miste, hvilket kunde hända, var han själf den förste att öppet erkänna sitt misstag. ”Att fela mänskligt är, gudomligt att förlåta”, var hans valspråk. Och om han såsom alla kunde fela, kunde han såsom ingen annan förlåta. För den, som på något sätt förbrutit sig, hade han det varmaste fadershjärta. Aldrig skilde sig någon oförsonad från honom, och då han gifvit sin förlåtelse, var man viss uppå, att han för alltid glömt förbrytelsen. Han hvarken kunde eller ville hämnas. I förening med hans upphöjda tänkesätt och hans faderliga omsorger för öfrigt torde särskildt denna egenskap hos många af hans elever framkallat en känsla af kärlek och vördnad, som städse skall lefva i deras hågkomst.

Conradi var gift med nuvarande ärkebiskopen T. T. Renvalls syster, Agnes Emma Gustava, enka efter kämnerspreses Carlborg i Björneborg. Fäst vid henne med varm tillgifvenhet, drabbades han af ett tungt slag genom hennes frånfälle 1876. Efter denna förlust kände Conradi sig ensam. År och sjukdom trykte sin prägel på den förut oböjda, kraftiga gestalten. Sin direktorstjänst förestod han dock ända till slutet af år 1880, då han på begäran erhöll afsked. Därefter nedsatte han sig i Munsala, men flyttade dock senare till Vasa, där han ännu under de sista lefnadsåren fortsatte på den honom kärblifna skollärarebanan såsom lärare i tyska med några timmars undervisningsskyldighet i veckan.

Många allmänna uppdrag voro anförtrodda åt Conradi. Särskildt värksam var han under nödåret 1867, liksom städse, då det gälde att öppna nya förvärfskällor för folket. Han lämnade undervisning i brödberedning af lafvar och rötter, han meddelade kännedom om matnyttiga svampars uppsamlande och beredning, om tillvärkning af pottaska och terpentin. Han medvärkade till bildande af ett slöjdaktiebolag, till förskaffandet af arbetsförtjänst, och till hemslöjdens befrämjande m. m., m. m. Direktor Conradi var äfven en bland stiftarne af sällskapet ,,Svenska folkskolans vänner”.

Den 29 februari 1888 afled Conradi i Vasa och begrofs i Nykarleby den '28 mars. Talrika voro de bevis på deltagande, som vid detta tillfälle egnades hans minne såväl af tjänstekamrater som forna elever. Då dödens skuggor begynte teckna sig för de skumma blickarna, kunde direktor Conradi med sin andes öga såsom få skåda tillbaka på ett långt och värksamt lif i fosterlandets tjänst.


K. J. Hagfors, Svenska Folkskolans vänners kalender (1888).
Carl-Johan Eriksson tillhandahöll ur Jakobstads stadsbiblioteks referensavdelning.


Läs mer:
Conradi av Hagfors.
(Inf. 2019-12-18, rev. 2020-01-30 .)