Två svenska järnvägsmän.

MATTS VILHELM FRILUND.

Banmästaren Matts Vilhelm Frilund avled i sitt hem i Kervo den 7 juni 1922.

Matts Vilhelm Frilund föddes i Nykarleby den 31 maj 1865. Under sin uppväxttid i barndomshemmet därstädes gjorde han bekantskap med skalden Z. Topelius. Denne blev för honom en värderad faderlig vän, till vilken han såg upp som till ett högre väsen. Han brukade tjänstgöra som roddpojke och sällskap åt skalden under hans metfärder. Därunder flögo timmarna som minuter, ty den vetgiriga pojken tröttnade aldrig att fråga och höra, och den kunskapsrike, gamle vännen tröttnade ej att svara och lära. Det måtte mellan dessa båda ha rått en sann själarnas sympati. Frilund brukade ännu på sjukbädden citera Topelius med en hänförelse som visade, att hans beundran från pojkåren ännu var densamma.

Efter slutad skolgång i Nykarleby kom han genom Topelius' försorg till Industriskolans i H:fors byggmästaravdelning, därifrån han erhöll dimissionsbetyg 1886. Sin första anställning fick den unge byggmästaren vid Nylands länebyggnadskontor, vilken anställning han innehade ett par år. Därefter tjänstgjorde han som byggmästare vid privata byggnadsföretag, tills han 1891 blev antagen i statsjärnvägarnas tjänst som banförman.

År 1894 antogs han som yngre banmästare vid Leppäkoski [13 km norr om Riihimäki]. Han transporterades till enahanda befattning i Kervo 1897. Å samma ort blev M. V. Frilund äldre banmästare 1900, vilken befattning han innehade till sin död, dock med något avbrott. Han skötte nämligen byggnadsarbetena å Fredriksbergs järnvägsverkstad, där han fungerade som arbetsledare, under vilken tid en tjänstförrättande banmästare å Kervo innehade hans tjänst.

Förutom sin egentliga verksamhet deltog han med intresse i allmänna värv. Bl. a. hörde han till grundläggarna av Kervo frivilliga brandkår, där han sedermera blev chef för släckningskompaniet. Denna post beklädde han, så länge hans krafter stodo bi.

Även var M. V. Frilund en av stödjepelarna i Kervo Sv. ungdomsförening. Han förstod ungdomen som få, ty han hade en ung själ, en god och varm själ, fri från allt småsinne, han var böjd för att se endast det goda och tyda allt till det bästa.

Under denna orons och jäktandets tid kändes det gott att höra honom tala så lugnt om framtiden och utveckla sin ljusa tro på densamma. Då föreningen kom så långt, att den började tänka på eget hem, var Frilund en av de ivrigaste att fundera och planera, huru allt skulle ordnas på bästa sätt. Han blev dock av sjukdomen hindrad att aktivt deltaga i arbetet, till sorg för alla, mest för honom själv. Då det unga hemmet blev färdigt, var han redan så svag, att han ej kunde lämna bädden och fick sålunda ej se sitt drömda slott. Sedan två år tillbaka var M. V. Frilund hedersledamot i föreningen.

Hans käraste skötebarn var dock skolan. Under några är var han ordf. i direktionen för Kervo svenska småskola, samt medlem av direktionen i Kervo svenska folkskola. Å en finsk ort som Kervo, där svenska skolan för mången är en nagel i ögat, behövdes det ofta hans lugn och visa erfarenhet för att avvärja en storm eller med godo komma dit man ville.

Det var högtidsstunder, då han kom till skolan och talade till barnen. Han kände till den svåra konsten att tala till dem så, att de förstodo honom. Han älskade barnen, och de höllo mycket av ”farbror Frilund”. Barnens små sånger och lustiga svar fröjdade hans goda hjärta.

Vid sin död var han endast 57 år gammal och hade således ännu kunnat leva länge och verka mycket gott. Han bröts av ett flerårigt hjärtlidande. Ett hårt slag var det för honom, då han inom ett år förlorade två av sina söner, nyvordna tjänstemän. Det föll honom aldrig in att klaga, men hans hälsa försämrades märkbart därefter.

Sitt kära Österbotten talade han gärna om. Hade det låtit sig göra, skulle han helst där ha slutat sina dagar, men han lämnade detta såväl som allt annat i den Högstes händer. Hans ofta upprepade ord voro: ”Herre ske din vilja”.

M. V. Frilund var en god människa, genomströmmad av kärlek till sitt land, sitt modersmål och sin Gud.

Välsignelse över hans minne!