2. Roddargossarna

Före detta fiskargossen Flinkfelts berättelse

Före detta fiskarpojken Flinkfelts berättelse, son till en beckbrännare och bosatt på Högbacken i Nykarleby. Han hade tjänst på Kuddnäs och som arbetskamrat den betydligt äldre ”Doktorns Stina”. Samma år som Vasa brann, 1852 hade Jakob som främsta syssla att hjälpa Topelius i hans fiskebestyr och vara ”allt i allo” för Topelius.

Texten bygger helt på de anteckningar seminariedirektor Zachris Schalin förde över sina samtal med folk som hade något att berätta om händelser och människor i det gamla Nykarleby, främst under 1800-talet.

Jakob Flinkfelt var denna tid 16 år gammal. Topelius for i sin lilla gråmålade julle, försedd med gul kant (sud), GRISILDA, senare omkristnad till MAJU, ut att fiska i älven och den utanför liggande skärgården och berättar: ”Ut att fiska. Kastade ut draget först nedanför Ragnörn och metade till en början där vid stenen vid hamnen, sedan vid ”Sandönska bugten” vid vägen över till Alörn och bryggan, Hammarins ställe vid varpning. Sen till norrskatan vid ”Sqvalpstenarna” där rama stora abborar kommo. ”Visst 14 år gammal abborre” sade han. Därifrån till Långörn på kvällen. En gång blev de utan mat och hunno ej hem till natten. ”Här tar natten oss nu” sade doktorn. Hva ska vi koka? Vi hade en liten kastrull med oss, i den kokade vi fisk på stranden, utan salt, utan bröd. Sedan lade vi oss att sofva. Doktorn lade näfverkonten under huvudet och sov oskuldens sömn! Flinken fick två sejpnät under hufvudet. Något kallt och ruskigt blev det, i synnerhet mot morgonen på sensommaren som det var. Tidigt uppe. ”Nu borde vi få oss en kopp kaffe” sade doktor Topelius. Vi reste då till Stennäsliden, (ungefär vid Backmans villa) och vandrade tvärt över skogen till Forsbackan. Jakob drack vatten ur kuddfälarna vid vägen, silade genom en halsduk. Vi kommo till Forsbacka. Där hade man just bryggt dricka. Vi köpte ett stop för 2 kopek. Sedan vandrade vi hem. Allt blev i båten vid stranden.

På Kuddnäs sade gamla doktorinnan ”Kära hjärtandes, Zachris. Var har du varit?” Men alltför oroliga hade de ändå inte varit. ”Ni tar och färdas som slarvkuskar”, sade Stina.” Nå, nå Stina” sade doktorinnan förstående. ”Nå, ska di inte veta koma hem till qvälden!” försvarade sig Stina.

En annan gång på midsommarn beslöts fara och dra not med Stina och Dalstensgubben. Om ni får en lax ska ni få ett helstop (som kostade 30 kopek den tiden) sade doktorn: ”Han ska ti noa han de skavkon sin igen! sade Stina.”Han är så nitisk och onödig!”  

Vid notdraget åttade vi. Stina stod i mitten och kommenderade. ”Sakta, sakta, slaka nu, slaka nu.” 3 laxar kommo i det varpet” ” He va lite ana he, än ti gaa omkring saln med flugolippon” sade Stina, fastän hon annars var emot notdragningen och brukade säga: ”Han freistar nu igen, han är så nitisk.”

Stina och Dalsten drucko sedan rhum i köket så det gick dem i hufvudet. Ingåvo Flinkfelt med, fastän doktorn avrådde.

”Tokan karl ti fisk kommer aldrig” är Flinkfelts omdöme om professorn som fiskare.

”Han ska nu hande vara präst då han kan tala så.” Jakob fick dubbelt mera lära hos Topelius än i skriftskola hos t.f. prosten Alcenius.

Samma år veckan efter midsommar kom han i Topelius tjänst. Hade 1 rubel i månaden. Doktorn brukade i båten fråga gossen Jakob: ”Hur förstår du den saken?” om många allvarliga saker. Och så undervisade han honom. Med solglaset tog doktorn eld på cigarren eller pipan. I mulet väder begagnade han fosforstickorna. På händerna hade han korta halvvantar av rutigt bomullstyg som han emellanåt tvättade och torkade i solskenet i båten. Gäddorna tog han upp efter att ha tröttat ut dem, genom att sticka tummen i ena ögat och långfingret i det andra.

En gång hände, utanför Alörns södra skata nära Majniemi, att en stor gädda kom på kroken. ”Sväng nu båten så att gäddan ej slipper ur.” Jakob gjorde så med ett kraftigt tag varvid doktorn vinkade i sjön rygglänges så att inte ens hufvudet syntes. Galoscherna blevo vågornas rof men Jakob fick doktorn i vadmalsrockkragen och ämnade försöka draga upp honom. ”Nej – vänta nu, sade doktorn, låt mig hvila en stund, nog slipper jag själv upp. Sedan han vilat en stund litet, liggande i sjön, hängande på båtkanten, kraflade han sig i båten. Och doktorn hade inte släppt taget om kroklinan ur sin hand, för gäddan skulle naturligtvis upp med. Hon vägde ett lispund. Den här är 50 år gammal sade Topelius. ”Hur vet doktorn det”? ”Jo, det vet jag ty på de här prickarna på gälarna”. [Enligt Wikipedia är 33 år högsta åldern som rapporterats i Finland.]

Då vi kommo iland till Lybecks sade unga frun: ”Nå, men gulle du, du är ju våt!” ”Ja, jag föll i sjön svarade doktorn.”

Ett lyckligt par! Voj , om alla skulle bliva så enigt och lyckligt, tillade Flinken, då han berättade detta. På hemresan, sakta genom ”kanalen” togo vi fast i något fartyg i hamnen och metade idar. Vid Ragnörn fingo vi stora idar, två vägde över 5 lispund vardera. Stina var förargad: ”Han kommer med tömde idan sin”. Topelius ville just aldrig ha främmande med i båten. Han sökte också platser där ingen annan satt och metade.

På hösten då Topelius for bort, följde Flinken med till Juthas. Till avsked gav doktorn 1 rubel och 25 kopek åt Flinken (= 25 mk) sägandes ”VÄX NU UPP OCH BLIV STOR!” Han hade bjudit Flinken till Hfors att gå i skola och lära sig sjunga. Flinken hade nämligen en god sångröst. Men inte råd!

Då Topelius en gång senare reste bort från Nykarleby kom Flinken till Storbron, begärde en blomma av en flicka och kastade den i Topelius vagn till avsked. En följande gång då Topelius var i Nykarleby och träffade på Flinken och talde med honom , sade han:” Jaså, du lever än!”