Mikael Lybeck död.

Den främste inom det äldre släktledet av finländska författare Mikael Lybeck avled plötsligt av hjärtslag vid halv 3-tiden i går på sitt hem Vallmogård vid Helsingfors. Han fick den död han önskat sig. Man erinrar sighans ord i hans dikt till liemannen:

När så en höstklar kväll min skörd är mogen,
slå mycket säkert och slå fort ditt slag!
[Hela Han med lien.]

Dödsrunor ha redan påpekat de svåra och skrämmande förluster Finlands svenska diktning i dessa höstdagar lidit. Inom fjorton dagar ha den svenska språkkonstens bägge främsta representanter i Finland gått bort: först Runar Schildt och nu Mikael Lybeck. De hade i allmänna drag en tydlig gemenskap, som man vill kalla nationell. De ägde båda i sin stil en fasthet, klarhet och skärpa, som kan vara förebildlig också för rikssvenska författare. Motivet till denna omsorg om stil och språk är uppenbarligen hos båda detsamma: hänförelsen för det svenska tungomålet, som de i dess hotade situation kände en särskild kallelse att värna och odla. Men också deras författarlynne har tagit intryck av samma deras försvarsställning. Det fannsi bådas sinne ett hårt, spänt och desillusionerat drag. Hos Lybeck kunde denna sinnets spänning stundom få ett uttryck av en viss aristokratisk knapphet och torka. Men hans diktning steg i skildringen av tragiska öden. En symbol för hans egen och hans finländska generations livskänsla blir hans dikt Trötta träd om de stormvridna furorna, som stå ytterst på skärens brant och känna sig dömda till undergången:

En gång skall stormen tystna,
en gång skall natten ljusna —
oss väntar ingen morgon,
oss, som tröttnat att i storm stå,
mot storm strida.
[Hela Trötta träd.]

Lybeck, som vid sin bortgång var 61 år gammal, föddes och uppväxte i Nykarleby i Österbotten, som är den renast svenska av Finlands städer och har en svensk skärgård utanför. I sina första dikter och sina första noveller skildrade han den finländska svenska småstaden vid kusten och den österbottniska skärgården: ”Ett fiskläge vid havet, stora och små stugor i lä, rödgrå klippstränder med tallar, enar och havtorn ... och havet”. Men om han tidigare i sin lyrik målade småstadens idyll med hägg, rönn och syren inbäddande gårdarna i staden, med korna på esplanaden och älven som rinner bland lutande hus, så berättar han senare i sin största och mest berömda roman också om den tragik, som kan gömma sig bakom den idylliska kulissen; Tomas Indal är en ny variant av dessa särskilt från den norska naturalistiska dikten välbekanta begåvade ochursprungligen livskraftiga människor, som gå under i ett trångt och tilltäppt samhälle i brist på luft under vingarna och föremål för sitt verksamhetsbegär.

För en större publik och i Sverige har Mikael Lybeck dock blivit mest bekant genom sina dramer: Ödlan, Dynastin Peterberg, Den röde André. De båda sistnämnda hade hämtat sina motiv ur den finska frihetskampen mot tsarväldet. De gisslade med svidande satir den förrädiska lakejsjälen. De bragte i sin behärskade form en brinnande hyllning till den hederliga, öppensinnade västerländska kulturanden. Dynastin Peterberg var en av dåvarande Intima teaterns största framgångar. Senast uppfördes i Stockholm Lybecks drama Schopenhauer; det gav vackra scener ur den store filosofens ungdomsliv, belysande en karakteristisk motsättning mellan högtsyftande irritabel idealitet och bildningsfilisterdömet i en tysk borgarfamilj från Weimartiden, men publiken förmådde icke rätt sentera experimentet att framställs en filosof på scenen.

Den svenska språkodlingens representanter i Finland skola besinna, att de ha en ädel tradition att förvalta efter Mikael Lybeck. Man ville blott från denna sidan Bottniska viken av fullt hjärta önska, att Finlands svenska diktare i kommande tid skola befrias från den pinande erfarenhet av ständig motvind och från kampställningens karga lott, som tillföll Mikael Lybecks släktled; och att det skall förunnas den svenska dikten i Finland någon tid av bekymmerfri blom och grönska.