|
Han med lien
Nu mörknar året, det är skördetid.
Syns han på vägen redan, han med lien?
Hans färder gå så ofta här invid,
att flyr mig sömnen, hör jag jämmerskrien.
Det är visst därför jag har lagt mig vinn
om att med fattning kunna möta mannen.
Där kommer han! Hvar ämnar han sig in?
Han nickar hitåt — och går in till grannen.
Han dröjer länge; träder långsamt ut
och torkar svetten med en flik af kappan.
Där inne tyckes allt ej vara slut,
ty han blir stående på farstutrappan.
Då blir jag modig, och så säger jag:
»Ja, icke sannt, det är för varmt i dag?
Men du är likafullt din uppgift trogen,
du sköter lien — lifvet sköter plogen.
Hur går det för dig? Om din arm är svag,
så hvila dig! . . jag väntar gärna, jag.
När så, en höstklar kväll, min skörd är mogen,
slå mycket säkert och slå fort ditt slag!» |