JOHANNES NYSTRÖM.

Vid en konferens helt nyligen, där några folkhögskolemän voro församlade, yttrades det om Johannes Nyström, att han var en särling i folkhögskoleföreståndarnas krets. Det är sant. Han var en särling med allt vad detta begrepp innebär. Rätt sällan tog han del i folkhögskolfolkets samlingstillfällen, men när han någon gång gjorde det, glömde ingen, att han hade varit med. Han gick sina egna vägar både i sin undervisning och när det gällde organisation. Men han var en personlighet, som visste vad han ville, och hans kärlek till den ungdom, vars fostran han hade fått sig anförtrodd, var det inte att taga miste på.

Johannes Nyström föddes i Nedervetil den 29 juli 1880. Han kom från ett enkelt arbetarhem och detta räknade han som en stor ära. Under hela sitt liv ville han aldrig lägga av arbetardräkten. Många utländska gäster, som besökte Kristliga Folkhögskolan i Nykarleby, förundrade sig över den enkle mannen i simpla arbetskläder, som var sysselsatt med körslor på åkern. Det var inte så lätt att i honom känna igen rektorn för landets största svenskspråkiga folkhögskola. Det var inte av håglöshet, som han mången gång uppträdde i denna skepnad, när gäster väntades. Han ville tvärtom visa, att hans ära låg i det arbete, som också de flesta av hans elever skulle komma att ha som sitt levnadskall.

Ursprungligen var hans avsikt att bli folkskollärare och han dimitterades från Nykarleby seminarium år 1902 samt tillträdde en tjänst vid Gerby-Vestervik folkskola i dåvarande Mustasaari (Korsholm). Men redan något år senare måste han lämna landet av politiska skäl och begav sig till U. S. A. Här väcktes hans intresse för teologiska studier. Efter avlagd studentexamen tilldelades han av Uppsala College i Kenilworth, N. J. graden Bachelor of Arts samt avslutade sina studier för prästexamen vid Augustanasynodens teologiska seminarium i Rock Island, Ill. Efter sin prästvigning tjänstgjorde han som präst i de lutherska församlingarna i Gardner, Mass. 1913—18 samt Worcester, Mass. 1918—20.

I hemlandet hade under tiden tanken på skapandet av en ny folkhögskoletyp, den kristliga, som skulle arbeta i nära samförstånd med vår lutherska folkkyrka, vuxit fram. En skara trosvissa män i Österbotten med de energiska prästmännen och ungdomsarbetarna Anders Sandbacka och A. R. Hedberg i spetsen hade vågat experimentet att bygga den första svenskspråkiga kristliga folkhögskolan i Nykarleby, vilken stod färdig år 1920. Nu förestod uppgiften att finna en lämplig man för föreståndarposten. Tankarna gingo till Johannes Nyström, som prosten Sandbacka från sin Amerika-tid kände som en intresserad ungdomens vän. Nyström emottog kallelsen och tillträdde i oktober 1920 den tjänst, som kom att bli hans egentliga livsgärning. I 27 år ledde han denna läroanstalt med fast hand tills han i oktober 1947 erhöll pension på grund av ålder och sjuklighet. Endast ett år fick han njuta ålderns vila i det hem, »Patmos» kallade han det själv, som folkhögskolans garantiförening uppförde åt honom och hans maka för återstående livstid. Den 10 oktober 1948 avled han på Malmska sjukhuset i Jakobstad.

Efter återkomsten till Finland avlade Nyström vid Åbo akademi kompletterande examina och erhöll 1932 rätt att utöva prästämbetet i Finland. Detta beredde honom stor tillfredsställelse, ty utom arbetardräkten satte han inte så stort värde på någon klädnad som just prästdräkten. Prästämbetet var honom mycket kärt. Han kom även mellan skolterminerna att kortare perioder tjänstgöra som t. f. kyrkoherde i Larsmo, Purmo och Munsala. Men hela hans gärning vid folkhögskolan kom även att bli ett arbete i tjänst hos kyrkans Herre. Hans starkt originella, medryckande förkunnelse och hans fasta förankring i det för honom så utomordentligt kärvordna Gudsordet gåvo hans unga elever intryck, som blevo av livsavgörande betydelse. De erhöllo i folkhögskolan en grund, som höll att bygga ett helt liv på och som höll också inför dödens verklighet.

Ytterst motvilligt lämnade Johannes Nyström sin skola, när åldern obönhörligt krävde det. Han ville inte »taga avsked», han kunde bara »resignera». Så uttrycker han själv saken i ett av de sista direktionsprotokoll han signerat. Han ville inte lämna sin tjänst, innan de krafter Gud förlänat honom voro helt förbrukade. Han behövde inte heller göra det. I enlighet med hans egen önskan lät skolans direktion honom taga hand om elevförbundets insamling till förmån för skolan, en uppgift, som gladde honom mycket. Mitt uppe i detta arbete stupade han. Ett par timmar efter återkomsten från en cykelfärd i insamlingsärenden lades han på operationsbordet och dog ett par dagar senare.

Johannes Nyström var en särling och en man omkring vilken det ofta stod strid. Men man måste dock obetingat erkänna riktigheten av den självdeklaration han gör i sin avskedsansökan till Kristliga Folkhögskolans direktion: »En sak har jag dock måst tillstå för mig själv, nämligen att jag icke kan komma ihåg någon bön, framtidsplan eller handling som icke skulle letts av avsikten att befrämja skolans väl.» Kristliga Folkhögskolan betydde för honom något, för vilket alla andra intressen måste vika. Vid minnet av denna trofasta gärning i den uppgift, som Gud givit Johannes Nyström, erinra vi oss, som nu arbeta vid denna skola som en maning de ord, som han citerade vid sitt avsked från skolan: »När I haven gjort allt som blivit eder befallt, då skolen I säga: 'Vi äro blott ringa tjänare; vi hava endast gjort vad vi voro pliktiga att göra'» (Luk. 17:10.)