M I N N E S R U N O R
TEODOR SCHALIN
»Yrkeskonterfejare — — — hårt pressad pedagog under en lång räcka år, därtill ännu kritikens lastdragare — — —». Så presenterar sig Teodor Schalin i företalet till katalogen över sin enda separatutställning, som han ordnade hösten 1952 inför sin 70-årsdag. Redan denna omständighet, att Teodor Schalin under sin långa konstnärsbana bara en enda gång ställde ut en större kollektion, är betecknande för hans anspråkslöshet både som människa och konstnär. Den personliga anspråkslösheten var tillika förenad med en påfallande stor känsla av ansvar för varje enskild — inte sällan påtvingad — uppgift. För honom var det självskrivet att »tjäna samhället så hederligt som möjligt» på alla de olika områden där han var verksam.
Då vi nu kan överblicka resultatet av hans konstnärsgärning, låt vara att perspektivet än så länge saknas, måste vi beklaga att hans verksamhet som fritt skapande konstnär ofta var satt på undantag av krassa omständigheters tvång. Själv var han nogsamt medveten om det vanskliga i sin situation; för pedagogen och konterfejaren blev det fria konstnärliga skapandet en nåd att stilla bedja om.
Teodor Schalin debuterade visserligen som målare på Finska Konstnärsgillets höstutställning i Helsingfors 1902, men han har ofta omvittnat, att hans bitterljuva ungdomskärlek nog var skulpturen, som den åldrige Sjöstrand varnande hade kallat »svältkonsten framom alla». Schalins verksamhet som skulptör inföll huvudsakligen under åren 1911— 17, men givetvis har enstaka arbeten tillkommit också senare bl.a. en bronsrelief för församlingshuset i Pargas (1939) och bygdemonumentet i Gamla Vasa, ett av konstnärens allra sista verk. Framför allt är det inom medaljkonsten som Teodor Schalin under senare år manifesterade sin plastiska talang, sin verksamhet som medaljkonstnär kallar Schalin blygsamt för »pensionstagarhobby», men just på detta gebit kommer hans konstnärliga kvaliteter, den inträngande personkarakteristiken och känslan för det plastiska uttryckets krav, utmärkt väl till sin rätt. En moderat klassicism och saklighet är kännetecknande för Schalin både som skulptör och medaljkonstnär. Han anknöt ju i viss mån direkt till den nyklassiska traditionen förmedlad av Vilhelm Bissen och dennes bekanta ateljé i Köpenhamn, där han studerade 1905.
Det faller sig ganska naturligt, att Teodor Schalin också i sitt måleri framför allt är en formens konstnär. För porträttmålaren var den djupt rotade plastiska känslan utan tvivel en stor tillgång. Bakom Schalins tidigaste porträtt, som fängslar genom sin strama komposition, diskreta kolorit och pregnanta teckning, anar man impulser från Eero Järnefelt, vars undervisning Schalin hade åtnjutit i universitetets ritsal. En studieresa till Berlin 1919—20 medförde en nyorientering mot ett expressivare uttryck och kraftigare anslag.
Enligt den oeuvre-förteckning som konstnären själv har uppgjort stiger antalet målade porträtt inklusive repliker och kopior, som han utförde under aren 1901—60 till omkring 300. En i sig imponerande prestation. I porträtten passerar en lång rad kända medborgare revy. Vi kan nämna hovrättspresidenten Hugo Lilius (1932, Åbo hovrätt), fil. mag. Einar Holmberg (1949, Åbolands Ungdomsförening), biskop G. O. Rosenqvist (1957, Borgå domkapitel) och minister Ralf Törngren (1958, Åbo Akademi).
Schalin var en utmärkt tecknare, i sin ungdom var han t.o.m. verksam som illustratör och medverkade bl.a. i skämttidningen Fyren. All grafisk konst förblev livet igenom ett av hans stora särintressen och han verkade energiskt både i tal och skrift för att hos en bredare publik väcka förståelse för denna i viss mån exklusiva konstart.
Teodor Schalin var i sällsynt hög grad en generös, öppen och positiv människa med hjärtats nobless. Det något gammaldags och charmfullt sirliga i tal och låter stod helt i samklang med konstnärens släkttradition och miljö, han var ju en senfödd topelian — och konnässör av gammal ädel årgång. Den som skriver dessa rader kom rätt ofta att vara vittne till med vilken entusiasm och värme vännen Teodor kunde betrakta och avnjuta ett konstverk. Redan handens varsamma och kärleksfulla grepp kring en fin medalj, eller ögats vandring över ett grafiskt blad kunde vara talande nog. — Hans upplevelse var så stark att reaktionen nästan blev fysiskt förnimbar och han hade också förmågan att hos andra fortplanta sin egen entusiasm över den konstnärliga upplevelsen. Därför var han en ofta anlitad och synnerligen populär föreläsare såväl på svenskt som finskt håll, för honom existerade inte någon språkbarriär.
Teodor Schalin (självporträtt)
Inom konstlivet i Åbo var Teodor Schalin något av en institution; han efterlämnade därför ett stort tomrum då han den 31 juli 1960 oväntat rycktes bort.
Teodor Schalin föddes den 19 november 1882 av seminariedirektor Zachris Schalin och Alma Montin. [Intet ord om att han växte upp i Nykarleby,] Efter studentexamen 1900 genomgick han Finska konstföreningens ritskola 1901—03 och bedrev jämsides studier vid universitetets ritsal 1900—03. Han fortsatte sin utbildning i olika repriser utomlands. Utöver redan nämnda studieresor kan ytterligare antecknas följande: Italien och Paris 1903—04, Paris 1906—07 samt Tyskland, Italien, Frankrike och Schweiz 1929 (med statsstipendium för konstpedagogiska studier). Teckningslärare vid Helsingfors svenska lyceum 1909—17 och Nya svenska läroverket 1910—17, vid Åbo svenska klassiska lyceum 1917—43 och Åbo finska real-lyceum 1919—49. Mycket betydelsefull och fruktbringande framstår för oss i dag Teodor Schalins lärargärning vid Konstföreningens i Åbo ritskola under en period av tre decennier (1917—1947). Under en lång följd av år tillhörde Schalin även Konstföreningens i Åbo direktion och han beklädde vid sitt frånfälle posten som föreningens vice-ordförande. Också inom Föreningen för grafisk konst i Åbo var han aktivt verksam och kallades 1952 till hedersledamot av föreningen.
Schalin var en flitig skribent och alster av hans penna har publicerats såväl på svenska som finska. Med stor plikttrohet, oväld [opartiskhet, rättvisa] och balans skötte han sitt uppdrag som Åbo Underrättelsers konstanmälare 1945—56.
|
