M I N N E S R U N O R

HENRIK WIK

Henrik Wik tillhörde den kamratkrets av nittiotalets unga folkskollärare, som fylld av bildningsentusiasm, brinnande verksamhetslust och fast tro på folkupplysningens omskapande kraft, gick ut från Nykarleby seminarium för femtiofem år sedan. Nästan legendarisk ter sig för vår tids lärare deras iver och nit i kampen mot obildningens dimmor, som ruvade över bygderna, och deras glädje över mödosamt vunna nya tegar för kultur och framåtskridande. De voro idealister av tro och övertygelse, Henrik Wik och hans lärarkamrater. Med poetisk vältalighet har han själv förliknat deras kulturella hänförelse i unga dagar vid »att vakna en sommarljus morgon, full av strålande solsken och glittrande vatten».

Där fanns ärlig övertygelse och osjälvisk gåpåaranda i det mångsidiga kulturarbete Henrik Wik röjde mark för som lärare, ungdomsledare, talare och föredragare, körledare och kyrkomusiker i Munsala. Där plöjdes djupt i unga sinnen, där såddes oförtrutet med ord, med sång, med handling. I den ekonomiska uppryckningen, i den fosterländska väckelsen och i svenska folkpartiets strävanden på orten tog han verksamt del.

Den pedagogiska klubb med livfulla diskussionskvällar, som Henrik Wik och hans kolleger bildade i Munsala, blev fröet och anledningen till stiftandet år 1896 av »Svenska Österbottens norra lärarförening». Henrik Wik tillhörde stiftarna, invaldes i den första styrelsen och tillhörde densamma ej mindre än tjugu år i egenskap av föreningens kassör.

Kännetecknande för Henrik Wiks och hans generations kårarbete var den ljusa, varma idealiteten och det frejdiga livsmodet, som log sig uttryck i sång, skämt och glam vid de kamratliga samkvämen, toppunkterna i deras möten. Kamratskapets idé var för dem helig och förpliktande. Den gav färg och glans åt samvaron och gjorde den till en föryngrande kraftkälla i en grad som kanske aldrig förr eller senare i lärarkretsar. »Vi», sade Henrik Wik, »vi seglade under Gånge Rolfs devis: 'Svärjom att vart än ödet oss sänder eniga stånda med kärleksfull håg'».

Henrik Wik såg ynglingaålderns och mannaårens kamratkrets glesna och försvinna. Ensam var han kvar av norra lärarkretsens stiftare och första styrelse. Vid sin död var han nestor i kretsen, vars möten han hedrade med sin närvaro in i sin ålders sena höst. Med sin soignerade person, sitt sirliga sätt, sin klädsamma pondus och spänst stod lärarveteranen Henrik Wik i särklass bland sina yrkesbröder. På femtioårsdagen av dimissionen från seminariet samlade han de kvarlevande av sina klasskamrater till en sista samvaro, som sent skall glömmas av dem som voro med.

Henrik Wiks penna löpte lätt, och den sirligt handskrivna släkt- och levnadskrönika han nedskrivit och med foton illustrerat står i hög klass i sitt slag. Under sitt livs sista år publicerade han i Österbottniska Posten hembygdsminnen, skildringar av kulturhistoriskt värde. »Målvakt» var hans signatur och en vaksam ljusets riddarvakt var han. Nu har han nått den rofyllda »grönan dal», som hans fantasi sysslade med och hans längtan stod till. Gosselynnet, sångarsinnet blev hans goda fylgia till livets sista dag.

Henrik Wik föddes i Socklot, Nykarleby landsförsamling, 4. 8. 1872, dog i Nykarleby 23. 8. 1949. Dimitterad från Nykarleby seminarium 1894, lärare i Munsala kyrkoby folkskola 1894—1915, föreståndare för Lantmannabankens kontor i Nykarleby 1915—1920, lärare i aritmetik, gymnastik och sång i Kotka svenska samskola 1921—1935, avgick sistnämnda år med pension och sedan dess bosatt i Nykarleby. Engagerad i olika kommunala uppdrag, medarbetare i Ö. P. under årtionden och mångsidigt kulturellt verksam, ej minst på sångens och musikens område.