Blinda spelman.

Vi voro gamla bekanta och goda vänner. Han var hemma från Tyskland och hade rest i många länder, men när han blef äldre och tröttare, bosatte han sig i Helsingfors och blef hemma der. Alla kände honom, men han kände ingen, efter han ej kunde se någon. Han var ju blind på båda ögonen. De, som kunde utsäga hans underliga tyska namn, kallade honom herr Wohllebe eller blinda Wohllebe: det uttalas med vår tunga Wål-lebe och betyder en, som önskar att andra må lefva väl. Barnen, som icke förstodo tyska, brukade mest kalla honom blinda spelman, efter han blåste klarinett.

Han berättade för mig sin lefnadshistoria. Jag föddes, sade han, med två klara, seende ögon, som andra barn; men när jag ännu var liten, vidpass två år, blef jag hårdt sjuk och förlorade synen på båda ögonen. Jag förstod då icke sjelf huru mörkt ett menniskolif är utan ögonens ljus, men mina fattiga föräldrar sörjde och visste intet annat råd än att bedja till Gud för sitt lilla blinda barn. Då hade goda menniskor inrättat en anstalt för blinda i konungariket Sachsens hufvudstad Dresden, och jag blef mottagen der. Jag fick vänlig omvårdnad, jag fick gå i den skola, som der var inrättad för blinda barn och lärde mig att med fingrarna läsa upphöjda bokstäfver, såsom de blinda bruka. Detta var redan en stor tröst, och jag kunde nu både höra och läsa Guds ord. Men dessutom lärde jag blåsa klarinett och blef deri så skicklig, att jag slutligen, när jag skildes från anstalten, kunde spela på konserter för penningar och på detta sätt förtjena mitt bröd. Se, då hörde Gud mina föräldrars bön. När jag då rest omkring med min klarinett i många år och förtjenat så mycket penningar, att jag kunde lägga af en sparpenning om tre tusen mark, kom jag ihåg, att för allt detta hade jag, näst Gud, att tacka blindanstalten i Dresden, och skickade min sparpenning dit som en gåfva att användas för andra fattiga blinda barn, hvilka nu behöfde omvårdnad bättre än jag.

— Mins herr Wohllebe mera huru ljuset ser ut? frågade jag.

— Nej, det mins jag icke, svarade gubben. Men jag föreställer mig, att det måste vara som en skön musik, eller som när man känner på någonting rätt fint, mjukt och behagligt. När jag om sommaren känner solskenet värma min hand, tycker jag att jag känner ljuset. O, ni lyckliga menniskor, som kunna se! Men också jag skall engång kunna se, när Gud upptager mig i sitt himmelrike. Der är ju intet mörker mer. Och jag tänker, att alla englar och alla saliga döda prisa Gud isynnerhet för att de få se honom. Och när de då sjunga Guds lof, är ju ljuset musik.

Den tålmodige, gamle Wohllebe knotade aldrig öfver sin lefnads hjertesorg, han var så tacksam mot Gud och menniskor för allt godt, som dock fallit på hans lott, men han kunde icke utan längtan och glädje tänka på det tillkommande lifvet, der också han skulle få se. Här i verlden var han ensam och vanlottad, men i sin förnöjsamhet var han lyckligare än mången annan med två friska ögon och knotande hjerta.

Jag sade, att han icke kände någon såsom andra känna sina bekanta af utseendet, men han kände många på rösten. Han kände nästan alla gator och gårdar i Helsingfors och gick ensam, utan ledare, omkring öfverallt med sina konsertbiljetter, kännande för sig med käppen. En kolsvart Oktobernatt, när jag kom sent hem från en bjudning och lyktorna voro släckta, nödgades jag trefva mig fram långs husens väggar vid senatstorget. Då tyckte jag mig urskilja i mörkret skuggan af en man, som med säkra steg gick midt på gatan. — Är det herr Wohllebe? frågade jag, ty hvem kunde det annars vara? — Ja, sade han och nämnde mitt namn; nu kan jag gå midt på gatan utan fruktan för hästarna! — Så var det. Nu var blinda Wohllebe i sitt element, natten och mörkret, der han rörde sig säkrare än seende menniskor, och han ansåg natten vara den bästa spatsertiden, när han ej behöfde väja för hästar.

En midsommarafton hade han gifvit konsert i Nykarleby och bjöds efter konserten att äta qvällsvard på en holme i forsen. Wohllebe medtog sin klarinett. Efter qvällsvarden leddes han ut på en lång, smal bro öfver forsen, sattes på en stol och började spela. Det blef en sällsam musik. Först spelade han sina gamla bekanta stycken, men efterhand begynte han lyssna på forsen och försökte att härma dess melodier. Alla åhörarne stodo betagne af midsommarnattens underbara fägring, dess odödliga ljus och de blommande rönnarnas spegelbilder i vattnen. Wohllebe såg intet af naturens drömmande skönhet, men han inandades blomdoft, han hörde fågelqvittret, han lyssnade på forsens entoniga sorl och försökte att sätta midsommarnatten i musik. Ännu tjugu år derefter sade han till mig: den natten kan jag aldrig förglömma.

Än mins mången den gamle blinde spelmannen, der han trefvade med sin käpp på Helsingfors' gator eller satt inkrupen i ett hörn af solennitetssalen, när der var musik i universitetet. Och då tyckte väl mången att gubbens slitna svarta rock behöfde en klädesborste, ty livad skulle han veta huru rocken såg ut? Men icke mången vet, att genom honom ha Finland och Helsingfors blifvit kända åtminstone på en punkt i det vida Europa, der man annars känner så föga om våra nordliga bygder.

Jag besökte en sommar Dresden och dess två berömda, invid hvarandra belägna anstalter för döfstumma och blinda. I de blindas anstalt fick jag höra en skoltimme i geografi. Barnen kallades fram, en och en, att redogöra för sin kännedom af Europas karta, som var enkom inrättad för blinda, så att de med fingrarna åtskilja land och haf, berg och dalar, städer och riken. Städerna voro särskildt utprickade med små messingsknappar. Sedan flere af barnen redt sig ganska godt med sin lexa, framkallades slutligen en blind flicka om elfva år.

— Nå, sade direktorn, kan Minchen visa mig hvar Östersjön är?

Flickan famlade ett ögonblick med fingrarna och fick så rätt på Östersjön.

— Hvad är det för en hafsvik som skjuter in deråt öster?

— Finska viken.

— Riktigt. Nå, känner du det land, som ligger der norrom Finska viken ?

— Finland.

— Ja. Känner du någon stad i Finland?

— Helsingfors.

— Visa mig Helsingfors!

Lilla Minchen lät fingrarna flyga öfver kusten och stadnade snart med långfingret på den messingsknapp, som utprickade Helsingfors.

— Nå, hvad vet du om Helsingfors.

— Der bor Wohllebe! svarade barnet flinkt och med glad min.

Direktorn såg min förvånade uppsyn och smålog. — Ni måste ursäkta, sade han, att hon icke vet mer om eder hufvudstad. Alla barn i vår anstalt känna Wohllebe, derför att han gifvit sin sparpenning åt oss och vi ha hans porträtt. Han är ju uppfostrad här.

Ja, jag ursäktade gerna de blinda barnen i Dresden, att de icke visste mer om Helsingfors, än att Wohllebe bodde der. Det är ju ovisst, om våra barn veta ens så mycket om Dresden. Men jag tänkte vid mig sjelf, att länders och städers rykte kan på många sätt spridas i verlden. Nu var det en stackars blind spelman, som gjorde Finlands hufvudstad så förtrogen för dessa tyska barn, och utan honom skulle Helsingfors för dem varit endast en messingsknapp, som hundrade andra.

När jag sedan berättade för Wohllebe om mitt besök hos de blinda i Dresden, syntes der i hans stela, döda ögon någonting, som liknade friska ögons tårar. Huru hemma han än blifvit i Helsingfors, var dock hans rot derborta, och det käns godt att vara ihågkommen af sina egna, när man lefver och dör i främmande land.

Slutligen blef den blinde spelmannen gammal och bräcklig, så att han ej mer vågade gå utan ledsagare ut i staden. Sista gången jag såg honom talade vi ännu om den underbara makt, som kallas ljus och som han föreställde sig vara musik. Ja. jag skall få se det, som jag nu hör, sade han, — jag skall snart M se det! Och nu ser han det.

Z. T.