|
Den historiska sången
(Mel.:
När kvällen kommer och bjuder ...)
Första Sången
Ja,
kantorns fästmö hon var otrogen,
knöt kärleksband med
fiskal'n på logen.
Nu vad slog kantorn så glad i sin,
”min
lysning läses dock före din.” ”Och vänta du om
jag ännu lever,
när du är lagd uti lådan neder.
Då
skall jag hålja för dig final,
ta femti penni av min rival.” Ny
fästmö genast sig kantorn tager,
på trottoaren de fanns på
lager.
En jungfru såg han med glättigt sinn,
och frågte
muntert: ”Vill du bli min?” En rodnad lyste på jungfruns
kinder,
men kantorn sade: ”Vi bandet binder”,
Nu räckte
jungfrun sin vita hand,
och knöt med kantorn ett kärleksband.
Nu
söndagsmorgon, hör klockor minna,
och vadet måste nu kantorn
vinna.
Ty femtiomarken i guld var stor,
och bönhörd var han
av guden Thor. Så lugn och säll sitter nu fiskalen,
i kyrkobänken,
med hoppet galen.
Han tror sig vinna ett mynt i guld,
men hoppet faller,
han går i skuld. Kungörelser, de frambärs av kantorn,
med raska stegen liksom gallantorn.
Sin lysning först han till prästen
ger,
fiskalens sedan, och annat mer. Fiskalen nära att få
dåndimpen,
ty femtimarken, den var guldklimpen.
Han fräste
nu, men hans fästmö log.
Den andra
sången
(Mel.: När kvällen kommer och bjuder ...) Från
västra stranden vi älven skåda,
se storabron här och
kyrkan båda.
Sig spegla stolta i älven klar,
i blåa vattnet
som strömmen drar. Nu solen skiner, men dagen lider,
och tankar
ila till flydda tider.
Du ström, du löper din forna gång,
men kämpar alltid vid dammens tvång. Från bergets fot här
sig kvarnen speglar,
när klara vattnet mot dammen seglar.
Du Läpokvarn,
och du Ebbas barn,
du rågen målat sen du blev kvarn. Du
Britas kvarn, och du Hansas kvarnen,
du målat mjöl utav korn och
havren.
Nu Brahe gav till sin Ebba råd:
”Din kvarn där
målar uppå din nåd.” Det varma hjärtat som Ebba
hade,
det slog för staden så folket sade.
Hon steg i salen
helt muntert fram,
och kvarnen skrev hon i stadens namn. Den vackra
kvarnen mottogs av staden,
av älvens ström blev man dock bedragen.
Nu kantorn svor med ett lustigt mod,
det fräste jävligt men kvarnen
stod. Nu kantorn muntert blev arrendator,
men mötte ovän och
stora faror.
En damm i älven han föreslår,
men lagen lydde:
”Din kvarn där står.” Nu kantorn svor och han dammen
höjde,
och stadens herrar sig själva röjde.
Turbin han
köpte av bästa slag,
gav fan i herrar och deras lag. Nu kvarnsten
mala, turbinen fräste,
och stadens herrar de bara väste.
Nu
kantorn sade: ”Va' arma fan.” —
”Belysning giver jag hela
sta'n!” Ett ringa vatten i älven flydde,
turbinen ”surra”
och lampor glödde.
Nu kantorn svor ned till lagens rot,
en damm skall
byggas vid kvarnens fot. Men staden drömde, och dammen glömde,
och kantorn sade: ”Ett sånt elände.”
Den vackra strömmen
flöt stolt förbi, —
att rågen mala fick nu förbli. Dock
lyste lampor i mörka kvällar,
när dimman spred sig över
stadens hällar.
Så tyst och stilla Idyllen var,
men kantorn
tänkte dock alla dar. Han skogar köpte i stora hagar,
och
pråmar byggde i många dagar.
Han högg ju filar, och pärtspik
slog,
samt svavelstickor, med bloss som tog. Nu stadens kantor blev
sjuk på dagen,
en ”Kvisso” brände i stolta magen.
Och doktorn gav honom tröstens ord:
”Du vandrar hädan från
denna jord.” Den ringa floden, den gick åt skogen,
turbinen
”fräste”, blev torr på bogen.
Bland stenar flöt
dock en skummig flod,
men mörka lampor — turbinen stod. Förbi
gick tiden, och strömmen fela'
dock ville ingen med dammen dela.
Nu arrendatorn i vredgat mod,
gav staden kvarnen, som stilla stod. Men
åter togs dock ett kvarnarrende
av tvenne män, då när
solen brände.
Den lilla dammen de byggde på,
men lampor lyste
dock klent ändå. Nu höga herrar de alltid spärra,
de såg Fåfängan och Fru Vaserra.
Den damm som kantorn stolt
föreslog,
vi bygga aldrig vid kvarnens fot. Och dammen byggdes,
men ingen hörde,
att Näcken nu sitt guldankar rörde.
Strömkarlens
toner i floden slog,
och tärnedansen glatt dammen tog. Den fallna
dammen, den åter restes,
och Näcken hörde att domen lästes:
”Vi lämna allt åt din omsorg här,
och kasta ankar, i
dammen där.” Du vackra kvarn, som i älven speglar,
en
Ebbas gåva, lagun förseglar.
Du mjöl har målat trehundra
år,
och balsam ljutit i stadens sår. |