Följande behandlas:                    

Efterföljande omnämnanden av vissa stadsbor har endast till syfte att erinra om några av dem, som hörde till stadsbilden på 80- och 90-talen och av vilka en del omnämns på grund av sin verksamhet och betydelse, andra åter på grund av någon för dem utmärkande egenskap eller historia, särskilt av det slag som slog an på oss ungdomar.

J. A. Lybeck
Av affärsmännen från stadens kommersiellt sett sista glansperiod var den äldste kvarlevande Johan Adolf (Janne) Lybeck. Han hade redan för många år sedan dragit sig tillbaka från affärerna och levde nu på sin förmögenhet i sin efter stadens brand uppförda stora gård, till vilken han själv hade uppgjort ritningen, det nuvarande ”De gamlas hem” [Florahemmet sedan 19XX] Lybecksgatan 1. Hans sommarvilla var det kända ”Charlottenlund” på Alörn, där hans svåger Z. Topelius brukade bo, när han (efter sitt ”Majniemis” försäljning) besökte orten sommartid.

Lybeck hade varit en driftig affärsman, som utom sin före branden bedrivna minuthandel hade exporterat tjära, anlagt skeppsvarv och sågar samt varit delägare i flere skepp. Han var rådman och dansk vicekonsul. Han hade även köpt och sålt ett stort antal hemman — ett 20-tal sades det. Ett av Nygårds hemman hade han behållit för egen räkning, och i dess karaktärsbyggnad (senare Herlers gård), där familjen bodde efter branden, föddes de två yngsta barnen, de blivande författarna Paul Werner (år 1861) och Mikael (år 1864).

Janne Lybecks efter branden nyuppförda gård. Vita byggningen apoteket. [Beskuren..]

Det imponerade på mig att Lybeck var född före 1808—09 års krig (1807) och att han i Vasa varit skolkamrat med Runeberg och hade i minnet dennes hårda snöbollar. Det var ju Lybeck, som i Topelius' romantiska berättelse ”Augustas hallon” fick sin blivande hustrus (Augusta Lindqvist) ja-ord, då de under en änklek på Djupsten hamnat bland rosenbuskarna mellan ett ofullbordat skepps halvt förmultnade spanter.

I Topelius' dagböcker, som publicerades ett kvarts sekel efter Lybecks bortgång, finns dennes namn ofta nämnt i olika sammanhang. Det är svårt att föreställa sig min ungdoms redan ålderströtte farbror Janne t.ex. i egenskap av den outtröttlige värden på sitt beryktade ”rådmanskalas”, som varade till påföljande förmiddag, och där man efter att ha tröttat ut damerna under tio timmars dans slutligen valsade med jungfrurna från köket kring frukostborden. Janne Lybeck dog år 1895 närmare 88 år gammal.

Carl Grundfeldt

Carl o. Pauline Grundfeldt med sina barn Hilma, Julia, Arthur, Hugo och Elna.

En annan man från samma period var Carl Grundfeldt. Då jag vid hans frånfälle ej ännu var tre år gammal, har jag intet personligt minne av honom, men hans framgångsrika affärsverksamhet var så ofta omtalad, att hans minne ännu under många år fortlevde. Han var vid sin ankomst till staden år 1852 fattig, men blev dess rikaste man efter att under den korta tiden av omkring 20 år ha samlat en förmögenhet på flere miljoner. Mycket pengar på den tiden! Sin förmögenhet lyckades han i motsats till flere andra behålla genom att i tid nedlägga affärerna, då konjunkturerna försämrades. Han bedrev en stor import- och exportrörelse; särskilt givande var hans vin- och spirituosaaffär. I foror på flere lass distribuerade han sina varor till kunder borta i Savolax och Karelen. Han var tysk, svensk och norsk vicekonsul samt rådman. Då han på 60-talet tvenne gånger var lantdagsman för staden, arbetade han energiskt ehuru förgäves för Lappo älvs upprensning ända från dess källor, vilket han ansåg utgöra ett livsvillkor för stadens framtid. Hans dröm var att liksom i forna tider få se tjärbåtarna från det inre landet anlöpa Nykarleby. För seminariets förläggning till staden var han mycket verksam. Han ägde nästan hälften av Nykarleby varvsbolag. Han var ungdomsvän till Topelius och förekommer ofta i dennes dagboksanteckningar. Han dog år 1883.

[Läs mer: Carl Grundfeldt av Erik Birck.]

Petter August Lybeck

P. A. Lybeck o. Amanda Lybeck.

Petter August Lybeck, brorson till den i det föregående nämnda Johan Adolf L. hade efter sin fars död övertagit dennes minut- och partiaffär, men inom kort nedlagt den och ägnat sig åt rederirörelse samt export av spannmål och tjära. Han ägde 1/5 av Nykarleby varvsbolag. Han var rådman och vicekonsul. Efter branden uppförde han åt sig den nuvarande Helsingfors banks gård [Nordea], Bankgatan 8. Han var stadens representant i den historiska ”stora deputationen”, som med anledning av det s.k. februarimanifestet sändes till Petersburg år 1899. Hans höga gestalt och vita polisonger fäste ovillkorligen uppmärksamheten vid sig, och det låg över honom något nobelt, som lät honom för oss framstå såsom den vid sekelskiftet kvarlevande siste representanten för det patriciska inom stadens handelssocietet. Han dog år 1903.

[Läs mer: Lybecks villa vid Andrasjön. Auktion 1899.]

Albert Dyhr
Och så var det Albert Dyhr, Topelius' gode vän från ungdomsåren, ofta nämnd i hans dagböcker och gift med hans ungdomskärlek Mathilda Lithén. Också han var rådman och hade varit handlande och stor skeppsredare. Han byggde efter branden Nordiska Föreningsbankens nuvarande gård [Restaurang von Döbeln] Bankgatan 6. De sista åren av sitt liv förestod han Nordgrens spritaffär. Han dog år 1886.

[Läs mer: Albert Dyhr av Erik Birck.]

Alfred Häggblom

Alfred Häggblom o. Ida Häggblom.

Alfred Häggblom drev ännu på 80-talet sin ganska betydande minutaffär med flere filialer i landsorten samt exporthandel med tjära och spannmål. Vicekonsul. Han var ägare till den av fabrikör Rudström från Björneborg anlagda Nykarleby tändsticksfabrik vid Andrasjövägen och ägde jämte tvenne andra Nykarleby ölbryggeri. Han ägde eller var delägare i flere fartyg och lät med två kompanjoner bygga det sista större nykarlebyfartyget (på Långörn, Varvet). Hans efter branden uppförda gård var nuvarande Västra Esplanadgatan 10, sedermera Nykarleby samskola. Han dog år 1888.

Gustaf Mauritz Hedström
Bland andra gamla köpmän, som varit av betydelse i stadens kommersiella och kommunala liv, sågs i förra hälften av 80-talet Gustaf Mauritz Hedström, min farfar, vars affärer dock då var under avveckling. Han var en mångsidigt driftig och initiativrik man. Utom sin minutaffär i sin efter branden uppförda gård vid torget, nuvarande Sollefteågatan 5, hade han bedrivit stor export av trävaror, smör, tjära, havre och utsädesråg, anlagt en harts-terpentin fabrik, ägt Haralds och Kärrfors sågar och i samband med de sistnämnda grundat en benmjölsfabrik. Han var delägare i olika skeppsföretag och ägde ensam flere mindre fartyg. Om man kunde förmå honom att berätta om sina upplevelser, kunde han lämna intressanta detaljer från den tiden, då han med sin första skuta var med om att under det orientaliska kriget (Krimkriget) bryta den engelska flottans blockad i Bottniska viken åren 1854—55. Det var han som var den egentlige initiativtagaren till hamnens flyttning från åmynningen (Gamla hamn) till Andra sjön. Efter några års bortavaro återvände han till hembygden såsom disponent för Kärrfors såg- benmjöls- och tvålfabrik. Han dog år 1907.

Carl Nylund
Den sista av de äldre och mera betydande köpmännen, som vid denna tid avvecklade sina affärer var Carl Nylund, rådman och efter Grundfeldts död svensk-norsk vicekonsul. Han hade liksom de föregående både minutaffär och exporthandel med tjära och spannmål. Hans gård var nuvarande Sollefteågatan 9 [Torghallen].

[Läs mer: Carl Nylund av Erik Birck.]


Mikael Gyllenberg
Ännu kan nämnas två handlande Gyllenberg. Den äldre, Mikael G. hade för länge sedan slutat sin minuthandel. Hans minne kvarlever hos min generation genom de många, kanske i vissa fall något överdrivna historierna om hans hobby, som med skäl kunde kallas långfärdssimning. Det berättades t.ex. att seglaren stundom fick se ett huvud långt ute på fjärdarna. Det var Mikael G., som företog en nöjessimtur. Man berättade, att han en gång simmande företagit färden från Nålörn till Alörn och t.o.m. att han påträffats flytande på rygg läsande sin tidning. Död år 1888.

Alfred Gyllenberg
Sonen Alfred G. hade en minutaffär i sin gård nuvarande Bankgatan 6, f. d. Dyhrs, sedermera Nordiska Föreningsbankens gård [Restaurang von Döbeln]. Sedan han slutat sin affär hade han på äldre dagar så gott som alla bisysslor man kunde erhålla i staden. Det är från hans tid det ännu femtio år efteråt levande uttrycket ”skriv opp på Gyllenberg” härstammar.

[Läs mer: Gyllenbergs av Woldemar Backman. Gyllenbergs villa.]

August Waselius
Förglömmas må ej heller gubben August W., som en tid drev minuthandel och var rådman. På honom syftar nykarlebyordstävet: ”Stigin opp pojkar, Wasilius ä jäär nu”, erinrande om den gången, då hans höbärgningskarlar lagt sig att sova och överlämnat åt en mindre begåvad vakt att varsko dem ifall W. råkade komma på någon oväntad inspektion.

Carl Olson
En av de sjökaptener, som slagit sig till ro på landbacken var Carl Olson på Kuddnäs. Han ägde både Kuddnäs och Frill hemman. Hans hobby var att bygga mindre segelbåtar. Rask gubbe till det sista, dog på Åminne år 1907.

Janne Kerrman
Den gladlynte Janne Kerrman hade varit delägare i flere nykarlebyfartyg och kapten på ett av dem. Sedan han lämnat sjölivet hade han bl.a. ägt en del av Nygårds bryggeri. ”De va kucku, sa Kucku”, är ett från hans tid härstammande uttryck. Han kallades nämligen ”Kucku”, till vilket namn även ett av fartygen döptes. Många roliga historier fanns det om Kucku Kerrman. Den som levat längst är den om huru han med löfte om en fin supé lockade en av skådespelarna i en resande teatertrupp att inflika ”kucku” i sina repliker till publikens stora förtjusning. Han bortflyttade från orten år 1895 och dog ett par år senare. [Kucku av Woldemar Backman. Kucku av Gånge Rolf. ]

Alexander Dyhr
Jämnårig med den föregående var Alexander Dyhr, som på grund av sin korta växt kallades ”Pikku Dyhr”. Han förestod på äldre dagar en brännvinsbutik i sin gård nuvarande Kyrkogatan 6. I fullständigare form kallades han ”Pikku Dyhr me locke på” på grund av en obegriplig ramsa, vars ursprung jag ej känner, och som började: ”Pikku Dyhr me locke på kom hem utan lock ...” syftar antagligen på någon händelse. Han syntes sällan ute. Hans låga och lätta butikstrappa kunde vara till nöje för stadens pojkar, ty om mornarna såg man stundom, att den under nattens mörker blivit utflyttad mitt på trottoaren. Död 1895.

Sjökaptener
Bland sjökaptener kan nämnas Edvard Sarlin, som utom nykarlebyfartyg fört flere större skepp, tillhöriga den stora rederifirman Wolff i Vasa, samt Gustaf Nyman, som förde Nykarleby sista skonare ”Eko”. De levde över sekelskiftet.

Övriga stadsbor
Sedan de gamla köpmännen dragit sig tillbaka från affärerna, hade köpmannakåren, ju längre det led mot sekelskiftet, fått en annan sammansättning, och det var inte mera den som satte sin prägel på stadens fysionomi. Många av dess medlemmar hade varit kulturellt intresserade personer. I stället hade det år 1873 inrättade folkskollärarseminariet tillfört staden kulturella krafter, som även utövade stort inflytande på dess kommunala liv. Befolkningens dominerande skikt utgjordes utom av seminariets lärarkår av borgmästare, läkare, apotekare, tullförvaltare, postmästare och präst samt ett par representanter för handelskåren. För övrigt utgjordes befolkningen av småborgare, hantverkare och personer med olika sysselsättningar. Sjömännens tid var förbi; den roll sjöfarten tidigare spelat för befolkningen framgår av att de större fartygen haft 15—20 mans besättning.

Så lämnar vi då köpmanskåren för att erinra om andra personer i stadsbilden under 1800-talets två sista årtionden.

Johan Wilhelm Nessler
Den inom alla samhällsklasser mest omtalade personen var otvivelaktigt stadens outtröttliga klockare Johan Wilhelm Nessler, inte främst på grund av hans klockarsyssla, utan på grund av hans verksamhetslust, som tog sig uttryck på många olika områden. Han var dessutom en högst originell personlighet. Jag tror inte att det är överdrivet att påstå, att han var känd av alla inom minst två mils omkrets.

Nessler var hemma i Malax [men född i Kronoby] och kom till staden som kantor i förra hälften av 70-talet. Han hade en stark och klangfull röst, som ej endast fyllde kyrkan, utan hördes från den ena ändan av begravningsplatsen till den andra. Hans verksamhetsiver och praktiska läggning drev honom in på företag av olika art. Sålunda startade han och var ensam ägare till den för Nykarleby, Jakobstad och Gamlakarleby samt kringliggande landsbygd avsedda tidningen Österbottniska Posten i Nykarleby och dess tryckeri. Hans filfabrik för omhuggning av filar var synnerligen uppskattad av fackmän, särskilt för den utomordentligt hållbara härdningen av filarna; Nessler hade lärt sig konsten i Tyskland. Tyvärr fick han alltför många järn i elden för att kunna bringa filfabriken till den utveckling den kunnat få. Han begynte även med propsaffärer. I början av 1900-talet startade han en spikfabrik, och det bör icke glömmas att det var han, som införde elektrisk belysning i staden. Företaget var hans egen affär, tills staden efter hans död övertog anläggningen. Utom allt detta var han även verkmästare i metallslöjd vid seminariet.

Nessler var en synnerligen livlig natur och utrustad med en oförbrännelig humor. Vad folk tänkte och tyckte brydde han sig föga om. Han åkte alltid cykel mellan sina många arbetsställen och sågs därför sällan gå till fots. För att ej behöva befatta sig med byxspännen hade han strumporna dragna utanpå byxorna, och det spelade ingen roll, om den ena strumpan var rödrandig och den andra grå. Han steg ogärna av vid grindar utan ”åkte upp” dem. Detta brukade han också framhålla som bevis på fabrikatets styrka, för han var naturligtvis även stadens första velocipedagent.

Wille Nessler hade en oförliknelig förmåga att blanda in svordomar i sitt tal. Det var en sådan vana hos honom att han i de flesta fall icke märkte det själv, och hans åhörare fäste sig knappast heller därvid. Han brukade infinna sig något tidigare än prästen i skriftskolan för att sjunga psalmer med ungdomen. En gång skulle han lära in en ny melodi. ”De he”, sa han inledningsvis på ortens dialekt, ”ä en förbanna grannan psalmo, men fan så svår ti sjung”. Med all sin gåpåaranda hade han en godhjärtad och känslig natur, och då han nyttjade sina svordomar för att uttrycka både sorg och glädje och för övrigt alla sinnesstämningar, kunde rätt så humoristiska situationer uppstå. Jag har själv, där jag satt i ”orgelskåpet” i kyrkan ett par meter ifrån honom vid en konfirmation hört och sett honom både sjunga och av rörelse fälla tårar och sakta småsvärja. Någon gång kunde det också braka lös på ett eller annat sätt. Hans faktotum ”Mattas-Ann” på Nygård, där han på senare tider hade sin filverkstad, var lika slängd i truten som han, och en gång då de grälade hade hon för några sekunder gjort honom svarslös, vilket mycket förargade honom. ”Vänta din fan”, sa han slutligen, ”bara ja får dej i femtipennislådon; så ska ja sjung de ti helviti”. ”Femtipennislådan” var likkistan. För varje lik som Nessler ”sjöng ut”, uppbar han nämligen 50 penni. Historierna om hans humor är oräkneliga. En gång var han jämte sin propskompanjon Olin på hemväg från Jakobstad. Nessler pratade, men av den tystlåtne Olin fick han knappast ett ord. Slutligen tystnade också Nessler, men då de kom till Nykarleby begravningsplats vände han plötsligt hästen in genom porten till gravgården. ”Nej men vart kör du?” utbrast då äntligen Olin. ”Hit”, sade Nessler, ”brukar man köra dem som slutat tala”.

Hans förmåga att giva träffande binamn var känd och uppskattad. Ovannämnda Olin, som också alltid sågs trampa sin cykel, döpte han till ”Trampolin”, och den villa på Långörn, där mina sex fastrar bodde, kallade han ”Sextanten”.

Hans slut blev som hans liv varit. Då han skulle föras till sjukhus och därvid bäras från sitt rum till det utanför väntande fordonet, utbrast han: ”Int fan behöver nån bära mej, int” och gick själv nedför trappan och satte sig i åkdonet. Han dog år 1910.

[Läs mer:
Nessler omnämnd i Åbo Underrättelser 1876.
Pris-kurant på filar, original på Nationalbiblioteket - Digitala samlingar - Småtryck. 1876
Nessler omnämnd i Åbo Underrättelser 1877.
Gåfva. 1899
Klockaretjänsten. 1899
Räddade ur sjönöd. 1904
Minnesrunor i diverse tidningar. 1910
Jordfästning. 1910
Minnesruna i SFV-kalender. 1910
Några ord om frun Matilda. 1934
Historien verkar bekant. 1944
Nekrolog över sonen Carl Wilhelm Nessler. 1964
Den historiska sången av J. R. Backlund. 1974
Nessler i Wilhelm Marklunds anteckningar av Anita Wikman. 2016
Motorcykelägare.
Beckbruksägare.
Alla sidor där Nessler nämns.]

Julius Sandström
Gärna sedd i bekantskapskretsen var Julius Sandström. Han hade avlagt provisorsexamen, men nödgats uppgiva sina apoteksdrömmar för att i hemstaden framleva ett stilla liv under handhavandet av de tjänster som stod till buds. Bland annat var han disponent för Nykarleby tändsticksfabrik och fungerade som drätselkamrerare [hade hand om stadens finanser] och stadsfullmäktiges sekreterare. Han gick bland sina bekanta endast under namnet ”Julle” och titulerades av andra ”apotekarn”. I en av Mikael Lybecks nykarlebyromaner framskymtar han som ”apotekarn utan apotek”. Julle var mycket musikalisk och särskilt god kvartettsångare. Jämte Hedström var han den verkliga kraften i ortens segelförening. Under den tid han bodde i tändsticksfabrikens lilla disponentlokal vid Andrasjövägen brukade han samla kråkägg, vilka han stundom bjöd sina närmaste vänner att visa sin skjutskicklighet på. Han radade då äggen i en lång rad på ett bräde och hämtade fram ett salongsgevär, sedan alla fått sitt toddyglas. Då toddyn var slut skulle också äggen vara expedierade.

[Läs mer: Gift med Olga Emilia Dyhr.En harjakt 1888. Dödsfall.]

Läkare, tandläkare och djurläkare
Läkare var på 80-talet Fredrik Forsius, medicine och kirurgie doktor. Han hade kommit hit redan år 1861 och tillbragte här hela sin återstående läkartid. Han var den sista som handhade både stads- och provinsialläkartjänsterna; efter hans avgång år 1889 skildes tjänsterna åt. Större delen av 90-talet hade vi som stadsläkare Osvald Myreen och som provinsialläkare Alarik Achrén.

Tandläkare fanns inte. Då och då kom en sådan till orten och dröjde här i bästa fall någon månad. Först år 1917 bosatte sig en tandläkare här.

Kommunal djurläkare fanns ej heller på 1800-talet, en dylik tjänst inrättades först år 1905. Men man var därför icke utan hjälp för sina kreatur, ty sådant skötte formannen och gästgivaren Oskar Häggblom om med stor skicklighet, ehuru han var självlärd.

På tal om läkare må ingalunda förglömmas Matts Bäck, som var hemma i Forsby och bodde på Bäcks hemman men ofta sågs idka sin ”läkarpraktik” i staden på 80-talet. Senare generationer har nog hört talas om Bäck-Matt. Han var bror till den bekanta självlärda folkkirurgen Jakob Bäck, ”som nådde ett rykte, större än de flesta läkares”, och som var så anlitad för led- och benåkommor, att han blev kallad till sjuka t.o.m. i Sverige och Ryssland (Från honom härstammar den nuvarande prästsläkten Bäck). Bäck-Matt nådde visserligen ej samma ryktbarhet, men också han var mycket anlitad och hade patienter även från avlägsnare landsdelar. Då han kom till gården för att ”gnugga” begärde han vanligen fram ”Bäckens smörja”, som han använde vid behandlingen och som han tycktes anse att böra ingå i husapoteket. Om det råkade vara någon, som ej visste att detta var grönolja och terpentin (grönolja=oleum hyoscyami), skänkte han denne en ringaktande blick. Även Bäck-Matt var naturligtvis självlärd.

Apotekare
Apotekare var från 1880 den blide och religiöse Klas Ekroos. Han inrättade i samband med apoteket en vattenfabrik, som drevs även av hans två närmaste efterträdare. Det var han som tog initiativet till Nykarleby evengelisk-lutherska bönehusförening. På en av honom inköpt tomt lät han uppföra ett bönehus, numera tillbyggt, som han sedan för en billig penning överlät till föreningen.

Under 90-talets senare hälft var den musikaliske Ivar Strandell apotekare här.


Bryggare
Ägare till Nygårds bryggeri var från mitten av 80-talet den jovialiske hedersmannen Josef Herler. Han hade inflyttat från Bayern och tillhörde den romersk-katolska kyrkan. Vid hans frånfälle år 1899 fick stadsborna antagligen för första gången bevittna en jordfästning enligt katolsk ritual, förrättad av den katolske pastorn i Helsingfors.