|
: Hösten i Nykarleby (Mel.: Uti
den vackra våren ...) Se blomsterängar gråta, till morgonsolens
kyss. Av nattens gamla gåta, de lyste vita nyss. Nu fagra blommors
låga, som doft här spridde tyst. Sin blick mot sol ej våga, ty
nordanvind dem kysst. Nu bleka löven dala de frukta frostens dar. Snart
björkarna stå kala, de fälla bladen var. Och tusen löven
alla, nu möta höstens lag. Till marken mjukt de falla, och
finna där sin grav. Farväl hörs forsen mumla, till nordens
sommar skön; "Här tid och åren mångla, jag dig
ej sett så grön. Med sommarvind du lekte, var morgon utan lön. I
solsken glatt du smekte, farväl du sommar skön!" |