Nykarleby
älv.
Bland resliga björkar och granar,
Bland doftande häggar och rönn
En stämma så underbart
talar
Och väcker mig upp ur min dröm. När molnen på
fästet sig hopa
Och åskorna mullrande gå,
Då händer,
att vi måste ropa:
O, Gud, vad vi ändå är små. Men
stormen går över och sedan
En ljusnande solglimt man ser,
Den
brännheta jorden fick redan
Sin svalka från himmelen ner. Så
skimrar bak björkarnas stammar
En älv, med sin tjusande prakt,
I stilla beundran jag stannar,
Besinnande skaparens makt. Du älv,
med de lövrika stränder
Din saga du ännu ej täljt.
Kanhända från fjärmare länder
Man spejande min på
dig ställt. Till dess, flyt då lugn, flyt så stilla,
Din fägring jag älskar ändå
Och glömmer så
tidernas villa
Betraktar vår älv, från min vrå. |