Septemberdag
i Nykarleby
Nu lyser dina träd av höstens guld,
och stillheten är underbar.
— Nu vill jag se på bron och se,
hur vattnets vita bubblor
långsamt glider ned mot
forsen.
Min stad, du är som ekoljud
av någon länge
sen förklungen sång.
Topelius har diktat sagor här
och
Lybeck format mosaik
och Knape hört hur forsen
brummat. Brunnsholmssagan
är förvandlad nu till fårbet'
och mot Kovjok-hållet
hörs det buller.
kanske av ett tåg.
Men jag hör hur klockan
slår i tornet,
— samma ljud och samma visare på tavlan! Fast
hon ej med tiden rätt kan följa,
är hon lika kär för
alla än
Dit har konsul Lybeck
eller Hagfors eller gamla postförvaltarn
tittat upp så mången gång. Åh, vad åren går!
Pappershandlerskan har åldrats
Herlers hår är vitt.
Och
mången förts åt samma håll
(som järnvägsbygget
pekar)
för att vila sig i mullen. Nya björkar växer nu
i esplanaden.
Kanske väcks Du snart ur törnrossömnen.
Mouritzen drar hårt i tömmen
Järnvägsbilen är till trängsel
fylld. Snart är torget alltför litet.
Nya gator, nya gatnamn!
Bortom östra tullen
grundas nu Manhattan.
Hell dig, nya tid som randas
för Nykarleby. |