Nykarleby Min barndoms och min ungdoms stad av Einar Hedström

Brunnsholmarna


Nykarlebyidyllens pärla i gången tid var otvivelaktigt de täcka, lummiga Brunnsholmarna. Såsom de nu ligger, övergivna och utan förbindelse med älvstranden, kan en senare generation inte föreställa sig den roll de en gång spelat i stadens liv. Men de äldre stadsborna återkallar säkert i minnet bilden av det lilla rödmålade sommarvärdshuset med dess vita knutar, där det tätt invid vattenbrynet låg skuggat av björkar och alar, som speglade sitt lövverk i den östra strömfårans lugna vatten. En och annan drar sig kanske till minnes en liten byggnad där mittemot, lågt nere på älvstranden, och en enkel bro, som från värdshuset ledde dit över. Måhända erinrar han sig då, att allt detta fordomdags varit förbundet med något slags hälsokälla.

På östra älvstranden mittemot Brunnsholmarna och ett knappt hundratal meter söderom nuvarande Engs gård finns en utfallssänka, en på ortens dialekt kallad loma, genom vilken under vattenrikare årstider en bäck rinner ned till älven. Går man omkring tio meter söderut längs strandliden, kommer man till en plats, där man ännu på 1920-talet såg en källåder sakta välla fram, vilken ett par meter från stranden bildade en liten vattenpuss i den rostfärgade marken. Man kan knappast föreställa sig, att denna obetydliga pöl varit upphovet till en i tiden nog så välbesökt kuranstalt: Nykarleby hälsokälla.

Apotekaren Johan Benzelstierna (apotekare i Nykarleby 1833—51) uppger, att källan begagnades för brunnsdrickning redan år 1770, då lägenheten tillhörde den första privilegierade apotekaren i staden, J. Julin. Julin skulle dock enligt prof. Wold. Backman, om ej tryckfel föreligger, ha erhållit privilegierna först år 1782, men kyrkoherde Johan Forshaell omnämner i sin beskrivning över Nykarleby stad av år 1784 i Åbo Tidningar, att källan ”redan flere år dessförinnan blivit med mycken förmån utnyttjad för åtskilliga sjukdomar”. Brunnslägenheten var förenad med apoteksegendomen ända till år 1812, då apotekare Kantzoffs arvingar sålde den till herrar Lindqvist och Backman, (antagligen handl. Johan Wilh. L. 1785—1835 och Kristian Reinh. B. 1764—1830). Doktor Zacharias Topelius — skaldens far — var då läkare i Nykarleby, och det var hans förtjänst, att källan gick en ny framtid till mötes. Han uppmanade de nya ägarna att försätta källan ”i nytt, förbättrat skick”. Om något skjul över källan tidigare funnits, känner jag ej till, men om så förhållit sig, uppfördes i alla händelser ett nytt brunnshus. Antagligen var det också nu, som vattentillförseln från källan ordnades så som Benzelstierna beskriver den: vattnet leddes under ett c:a 2 alnar djupt jordlager genom en isolerad, 6 alnar lång ränna till en under brunnshuset anlagd reservoar, som inrymde c:a 20 kannor vatten och fylldes på tre timmar. Källådern rann för övrigt oavbrutet hela året om, och vattnets medeltemperatur var 7 grader.

Apotekare Benzelstierna säger angående vattnets sammansättning, att det hör till de järnhaltiga, alkaliska samt att dess fasta beståndsdelar är: kolsyrat alkali (kali eller natron), svavelsyrat alkali (klorbunden metall), kolsyrad kalk, upplöst i ett överskott av kolsyra, samt en betydlig portion järn (troligen järnoxidul) likaså upplöst i ett överskott av kolsyra. Även doktor Topelius analyserade vattnet och fann det ”gagneligt till brunnsdrickning”. Under doktor Topelius' ledning utvecklades hälsokällan hastigt och blev under loppet av några år en av landets mest besökta, säger en minnestecknare. Även om detta skulle innehålla en överdrift, vilket jag i avsaknad av jämförelsesiffror ej kunnat konstatera, besöktes den dock av 50—60 brunnsdrickare årligen. Z. Topelius genomgick här en brunnskur.

Brunnsholmarnas värdshus.


De nya ägarna arrenderade dessutom de tvenne holmarna mittemot källan, de nuvarande Brunnsholmarna. Det var sannolikt nu det lilla, enkla sommarvärdshuset uppfördes på den närmast källan belägna holmen.

Om holmarna fått sitt namn redan tidigare på grund av sin närhet till hälsokällan, kan jag ej säga. Namnet är dock intimt förknippat med värdshuset. Man använde både benämningen ”Brunnsholmarna” och ”Brunnsholmen”. Då man i en senare tid bland ställets stamgäster talade om ”Holmen”, åsyftade man värdshuset.


Äganderätten till Brunnsholmarna samt rättigheten att begagna hälsokällan försåldes sedan flere gånger och inköptes slutligen av apotekaren Johan Benzelstierna, som på egen bekostnad lät upputsa värdshuset och där anlade en kägelbana. Själva brunnsdrickningen gick dock nedåt, så att brunnsgästernas antal utgjorde ungefär 20 per år. Härtill bidrog också helt säkert, att doktor Topelius på grund av sjukdom var tvungen att lämna ledarskapet för hälsobrunnen.

De byggnader, som bildade kuranstalten Nykarleby hälsokälla, låg oförändrade kvar ännu i mina skolpojksår, om man undantar den lilla badinrättningen. Då några ritningar till dem inte finns och knappast någonsin funnits, och då de få skildringar av brunnsholmslivet, som är bevarade, ej behandlar byggnaderna och situationsplanen, försvarar en närmare beskrivning sin plats.

Över källan på östra älvstranden, alltså på den smala landremsan mellan vattnet och älvbranten, var ett hus av bräder uppfört. Dess ena gavel vette mot älven och låg alldeles ovanför vattenbrynet. Huset var rödmålat och hade tjärat brädtak. Det bestod av ett enda rum, c:a 5x8 m. I väggen mot älven fanns en dubbeldörr, som utgjorde ingången från spångbron, i motsatta gavelväggen åter en smalare dörr. Rummet hade två fönsteröppningar, en i norra och en i södra väggen, men inte försedda med glas utan endast med luckor och gångjärn. I golvet, som var av plankor, fanns en lucka med en vidfäst ring. Därifrån ledde en vanlig trappa med 4 trappsteg ned till källan, vars vatten samlade sig i en till bräddarna nedgrävd tunna, vilken låg högst en meter nedanom golvet.

Men huset tjänade även andra ändamål än själva brunnsdrickningen; det utgjorde ”brunnssalong”, där man roade sig med dans och lek. Från den tiden härstammade de namn, verser och hjärteutgjutelser, med vilka väggar och luckor var fullklottrade.

Sommarvärdshuset på Brunnsholmen låg ytterst på holmens norra udde. Byggnaden var av stock med pärttak, och den låga stenfoten bestod av stenar i deras naturliga form. Den var byggd i vinkel; dess ena del var uppförd ungefär i riktning väster-öster; den västra delen var utbyggd mot söder. Däremellan fanns längs södra väggen en liten trappveranda under pärttak. I vinkeln mot nordväst hade man ett vedskjul.

Utbyggnaden mot söder innehöll salen eller ”stugan”, som den också kallades, med sin öppna spisel i nordvästra hörnet. Ingångsdörren befann sig på väggen mot öster och på samma vägg likaså ett fönster. Dessutom hade rummet ett fönster mot söder och ett mot väster. Salen, vars areal var c:a 5x6 m, var möblerad endast med några enkla bord och stolar. Genom en dörr i norra väggen kom man till en liten hörnkammare, som dock ej var avsedd för gäster, utan användes som skafferi. Den hade ett fönster mot norr och i golvet en lucka, som ledde till en ”källargrop”. Genom en dörr hade man förbindelse mellan skafferiet och det rymliga köket. I det sistnämndas nordvästra hörn var en hällspis uppmurad, som sedan dylika kommit i bruk, ersatt en tidigare, öppen spisel. Genom de bägge köksfönstren hade man utsikt mot norr och öster. Från kökets sydvästra hörn förde en trappa upp till den låga vinden, där betjäningen hade ett par kojplatser. På den södra väggen befann sig ingångsdörren från verandan; denna var försedd med räckverk och fasta bänkar.

Byggnadens rumsindelning tillåter en förmodan, att man till en bondstugas ”stuga och kammare” (den fordom vanligaste planen) gjort en tillbyggnad — antingen salen eller köket.

Värdshuset låg så nära vattnet, att detta vid något högre vattenstånd sköljde östra väggens stenfot. Landremsan mot norr gav nödtorftigt utrymme för en björk, men på västra sidan växte träd och buskar.

Söderom värdshuset vidtog en naturvuxen, långsmal gräsplan, som sträckte sig genom hela holmen i dennas längdriktning och kantades av längs stränderna växande björk och al.

Ett par steg från verandan låg bron, som ledde över till brunnshuset. Den begynte i jämnhöjd med den låga stranden, men steg långsamt, så att den löpte i nivå med det högre belägna brunnshusets golv. Bron, som var av plankor, vilade på bockar och hade ledstång på båda sidor; till vintern togs den bort. Nedanför verandan och tätt bakom bron stod ett simhus, som dock sedermera flyttades längre bort. På västra sidan om gräsplanen låg kägelbanan i holmens längdriktning, begynnande med ett kägelhus om högst 2x2 m ett tiotal meter från byggnaden.

Från holmens södra del ledde en bro över den smala strömfåran, som skilde den från den mindre ”Lillholmen”. Här stod bland träden vid östra stranden ett jordfast, fyrkantigt bord med likaså jordfasta bänkar omkring. Något längre borta fanns ett ”nödvändighetsskjul”.

Ännu återstår att nämna den intressanta övergången från fastlandet till holmen. Den tog sin början mellan den gamla gråstenskvarnen och det dåvarande ölbryggeriet. Några steg norrom kvarnen ledde uppifrån strandkrönet en lång trappa med ledstänger ned i rak linje från älvbranten och kvarnrännan, tills den tog mark invid kvarnens nordvästra hörn. Från kvarnen gick nämligen en c:a 100 m lång stendamm parallellt med stranden i riktning mot Storbron och utgjorde yttre gräns för kvarnrännan. Här vek man av till vänster och gick längs den mycket smala landremsan — numera under vatten efter kraftverksdammens tillkomst år 1925 — mellan yttre kvarnväggen och forsen, tills man kom till kvarndammen, som ledde till Brunnsholmens västra del. På dammen hade man lagt en bro i av plankor, som var försedd med dubbla ledstänger. Man hade alltså här den lugna uppdämda östra strömfåran till vänster och forsen till höger; under förra hälften av sommaren strömmade vattnet därjämte tätt under vandrarens fötter över kvarndammen och slogs i skum nedanom denna. Då man kommit över bron, hade man ännu att passera ett par ställen, där vattnet rann mellan buskar och stenar, och där små broar av plankor var utlagda. Stigen löpte invid värdshusets nordvästra hörn, och sedan man rundat detta, kom man till verandan. Bron över kvarndammen togs upp till vintern.



[Detalj ur kortet VBAR022.]


Detta var alltså den miljö, i vilken den forna kuranstaltens liv utvecklade sig. Brunnsholmen med sitt värdshus utgjorde en idyllisk uppehållsplats mellan de hälsobringande glasen, och i brunnshuset roade man sig av hjärtans lust. På det redan på 1830-talet något sluttande golvet svängde brunnsgäster och stadsbor stundom om på särskilt arrangerade ”brunnsbaler”. En del glimtar från dessa baler ger oss Topelius i sina dagboksteckningar samt L. L. Laurén från den tiden, då han som lärare i Vasa Trivialskola vistades i staden, sedan en del av skolan efter Vasa brand år 1852 förlagts till Nykarleby. (”Minnen från ”).

Lokaliteterna var nämligen inte förbehållna endast de inskrivna brunnsgästerna, utan togs i bruk även för särskilt anordnade tillställningar. Bland minnesvärda tillfällen i Brunnsholmarnas historia må nämnas de båda s.k. sångartolvornas besök. Medlemmar av Akademiska sångföreningen hade bildat kvartetter, vilka genom konsertturnéer skulle hopsamla medel till uppförandet av det första huset för studentkåren i Helsingfors. I detta syfte gästades Nykarleby tvenne gånger. Efter den första tolvans konsert i mitten av juli år 1858 samlades sångare och stadsbor på Brunnsholmen, och dansen gick muntert i brunnshussalongen. Midsommaraftonen år 1861, då man för den andra sångartolvan arrangerade en ”Soirée dansante”, hyllade sångarna i toner midnattssolen.

Detta var den ram, inom vilken brunnsholmslivet rörde sig, sedan själva kuranstaltens historia i början av 1870-talet var lyktad. Brunnsholmen med dess enkla värdshus förblev i årtionden den omtyckta samlingsplats, dit såväl stadens egna invånare som gästande främlingar med förkärlek styrde sina steg. Där drack stadens herrar sin aftontoddy, där spelades kägla, där samlades den vuxna ungdomen till dans i brunnshuset — ja, t.o.m. bröllop firades på holmen. Stundom upplät man gräsplanen för resande taskspelare och akrobater, som där fick förevisa sina konststycken. Publiken hade sin plats på den del av planen, som vette mot värdshuset, och vid den bortre, smalare delen hade de uppträdande mellan två träd spänt ett rep, över vilket ett skynke var kastat som ridå. Om föreställningarna gavs under sensommaren eller om hösten, då kvällarna redan hunnit mörkna, belystes platsen av i träden upphängda kulörta lyktor. Nu — årtionden efteråt — framstår det hela i minnet som någonting fantastiskt, nästan overkligt: gräsplanen omkransad av björkar och alar, vattenblänk mellan träden, mörkret som faller på, papperslyktorna med sina brokiga färger och i denna miljö clowner och trikåklädda varelser, som gör sina konster, eller en lindansare, som på en i den dunkla belysningen omärklig lina synes sväva i luften och sedan försvinna i lövverket och — som ackompanjemang till allt detta forsens dämpade brus.



Brunnshuset.


Simturerna vid Brunnsholmarna utgjorde ett av mina pojkårs favoritnöjen. Från Lillholmens södra udde hoppade man i älven. Av den strida strömmen i den smala fåran mellan holmen och östra älvstranden fördes man med god fart ned till lugnvattnet vid värdshuset. Där kravlade man sig upp för att efter ett sprinterlopp tillbaka till södra udden åter kasta sig i vattnet.

Kägelbanan synes åtminstone på 80- och 90-talen ha varit ett från värdshusrörelsen fristående företag. Det heter i segelsällskapet Ägirs protokoll av år 1889, att ”juriskandidat P. W. Lybeck donerade en andel i kägelbanan med villkor att den blott i nödfall finge säljas” och att provisor Julius Sandström och kantor J. W. Nessler lovade skänka ”all den inkomst de under året kommer att hava av kägelbanan”, vilket tacksamt emottogs, ”då kägelbanan städse visat sig inkomstbringande”.

År 1865 utgick stadens kontrakt med ägaren till det område, på vilket källan var belägen. Nu framstod med all tydlighet olägenheten av att denna låg på annans mark. Staden ansåg nämligen det arrende markägaren begärde vara alltför högt tilltaget och ville under sådana omständigheter ej förnya avtalet. En långvarig kamp om besittningsrätten såväl till ifrågavarande område som till Brunnsholmarna begynte; den ändades, vad de sistnämnda vidkommer, först 32 år senare.

Det första försöket att komma åt äganderätten till dessa jordområden gjorde staden i april år 1866, då magistraten med tillstyrkan av stadens äldste beslöt att anhålla om expropriation av 2 kappland jord omkring hälsokällan samt en 4 famnar bred väg till denna över Nygårds hemmans åker. I juli år 1867 meddelades, att guvernören på grund av något formfel vid ansökningens inlämnande ej velat ta befattning med ärendet. Magistraten fattade omedelbart beslut — även nu med bifall av stadens äldste — att förnya sin ansökan, men ej heller denna gång uppnåddes något resultat. Förgäves gjordes även andra försök i samma riktning. Emellertid måtte något slags överenskommelse ha kommit till stånd, ty år 1870 öppnades hälsokällan åter för allmänheten efter att ha varit stängd i 5 års tid. [Karta som upprättades för ärendet.]

De inskrivna brunnsgästernas antal var då 30. Men redan år 1872 hade det nedgått till ett 10-tal. Därefter upphör provincialläkarens redogörelser för kuranstaltens verksamhet, varför man kan anta, att någon ordnad sådan icke mera förekom.

Hurudan var då den hälsodryck, som erbjöds kurgästerna? Tidigare har redogjorts för källvattnets sammansättning. För att ytterligare belysa frågan anför jag ett uttalande av stadens borgmästare, Johan Haeggström. I en redogörelse av år 1844 säger han nämligen, att vattnets mineralhalt visserligen ej är synnerligen stor, men att det däremot ”vad luftsyran beträffar” är fullt jämförbart med vattnet i källan i Pyrmont och t.o.m. överträffar det i Spaa — båda berömda hälsokällor, den förra i Tyskland, den senare i Belgien.

I närheten av hälsokällan fanns en med kuranstalten förenad badinrättning, i vilken ”serverades kar-, ång- och gyttjebad samt finsk bastu ävensom dusch”. Till gyttjebaden tog man åtminstone på 1830-talet gyttja ända från det i havsbandet belägna Tirskärssund, som nu sedan många årtionden är fastland.

Ehuru kuranstaltens egentliga verksamhet, som redan framhållits, sannolikt upphörde med år 1872, var det likväl vanligt, att stadsborna då och då tog sig en livgivande dryck ur hälsokällan. Ännu så sent som omkring år 1890 hade värdshusets gäster tillgång till enkom för detta ändamål reserverade muggar.

Hösten år 1875 förspordes, att ägaren till Nygårds hemman hade för avsikt att i närheten av källan uppföra ett garveri, varvid även Brunnsholmen skulle tas i anspråk. Staden gjorde då åter ett försök att rädda åtminstone holmarna. I detta syfte sammankallades i oktober allmän rådhusstämma, och denna beslöt enhälligt, att — såframt en överenskommelse med jordägaren ej kunde åstadkommas — man skulle vidta sådana åtgärder, att både expropriation och inköp av alla byggnader bleve möjliga. Endast det sistnämnda lyckades, och staden blev sålunda ägare såväl till brunnshuset som till byggnaderna på Brunnsholmen. Garveriet uppfördes, men företaget berörde ej holmarna.

Brunnsholmarna.


På 1880-talet tillspetsade sig den gamla tvistefrågan om besittningsrätten till holmarna och till området kring källan. Konflikter och trassligheter av olika slag avlöste ständigt varandra. Det kunde t.ex. inträffa att staden uthyrde byggnaderna på sitt håll, medan markägaren utarrenderade det omstridda jordområdet på sitt. Detta pågick ända till år 1886, då det lyckades postförvaltaren Oskar Järnefelt att för en tid framåt bringa reda i förhållandena. Han fick nämligen till stånd en överenskommelse med de båda stridande parterna, enligt vilken han tilläts arrendera såväl marken som byggnaderna för en tid av 5 år. Avtalet förutsatte, att arrenderätten av innehavaren kunde överlåtas till annan person.

Det blev småningom tydligt, att det gamla värdshuset tjänat ut. Den östra delen av byggnaden lutade starkt, sedan stenfoten närmast stranden under tidens lopp sjunkit allt djupare i jorden. Allmänt känd var på 80-talet köksdörrens egenskap att till följd därav slå de inträdande på benen, om de ej kvickt nog förfogade sig genom dörren. Men så länge staden ej var ägare till marken, ansåg man det föga lönande att uppföra ett nytt värdshus. Efter alla fåfänga försök att ordna markfrågan genom överenskommelse eller genom expropriation hade man småningom tröttnat på det hela. Staden sålde därför alla sina till den f.d. kuranstalten hörande byggnader på auktion i februari år 1893. Värdshus, brunnshus, broar m.m. strök med för en totalsumma av 176 mark, och allt flyttades bort.

Att tänka sig de minnesrika Brunnsholmarna stå öde för all framtid var dock omöjligt. Redan år 1895 väckte lektor Gustaf Hedström förslag om, att staden, trots alla misslyckanden, skulle göra ytterligare ett försök att förvärva äganderätten till dem. Nya underhandlingar följde och resulterade slutligen i en överenskommelse om ett ägobyte. Staden skulle få Brunnsholmarna, men ägaren till Nygårds hemman fordrade i vederlag odlad jord, vilken skulle sammanhänga med sådana hemskiften, som gränsade till stadens mark. Brunnsholmarna, som ej var odlingsbara, skulle dock garanteras som odlad åker. Staden skulle stå för alla kostnader vid ägobytet. Dessa villkor godkändes av förstärkta stadsfullmäktige år 1897, och samma år var ägobytet jämte jordutbrytningen lagligen verkställt.

Då säkerhet beträffande marken sålunda uppnåtts, föreslogs att staden skulle uppföra ett nytt värdshus på Brunnsholmen med utminuteringens vinstmedel. Förslaget vann dock ej stadsfullmäktiges godkännande, men fullmäktige förklarade i januari år 1898, att om enskilda personer eller något bolag ville förverkliga planen, skulle staden i understöd ge 500 mark av utminuteringsmedlen. Bland stadens herrar hade dock redan tidigare ingåtts en försöksteckning för bildandet av ett bolag, och efter fullmäktiges uttalande uppgjordes i april ett bolagskontrakt mellan 15 personer för Brunnsholmens bebyggande med ett värdshus och en kägelbana. Grundkapitalet utgjorde 2.000 mark, fördelat på 20 andelar; dessutom upptogs ett lån på 1.000 mark, vartill kom stadens bidrag 500 mark. Slutsumman för värdshuset med nödiga inventarier samt kägelbanan med klot och käglor steg till 3.600 mark. Ritningen till det nya värdshuset uppgjordes av Hedström, som därvid tog största möjliga hänsyn till det gamlas utseende och rumsindelning. Byggnaden uppfördes på vårvintern och våren år 1898. [Olyckshändelse.]

Det nya värdshuset stod på samma plats som det förra och var liksom detta en vinkelbyggnad, där köket och salen hade bytt plats och förrådsrummet i hörnet reserverats för gäster. Det var rödmålat med vita knutar och fönsterbräden. Byggnaden vilade på en stabil stenfot, två stenvarv hög, varför golvet kom att ligga betydligt över markens nivå. Kägelbanan låg kvar på sin gamla plats. Simhuset var flyttat till holmens södra del. På Lillholmen hade ett vedlider av klen stock uppförts. Vid kökets gavelvägg stod en vitmålad flaggstång. Ute på gårdsplanen hade man placerat ett bord jämte stolar och likaså ett på vardera sidan om verandatrappan. Detta om exteriören.

Fem trappsteg ledde upp till verandan, som både mot landsidan och mot stranden var omgiven av ett vitmålat räckverk. Den var större än den förra och utfyllde rummet mellan de bägge flyglarna. Från verandan förflyttar vi oss till salen. Tvenne fönster erbjöd den besökande utsikt mot norr och öster. Invid den västra väggen stod mellan dörrarna till köket och till hörnrummet ett ”buffetskåp” och framför detta en kort disk. Möblemanget utgjordes av 3—4 bord med stolar. Hörnrummet var möblerat med en soffa vid väggen mot köket och framför den ett bord med ett par stolar. De båda fönstren vette mot norr och mot väster. Köket var alltså numera inrymt i värdshusets västra flygel. Framför köksfönstret i gavelväggen utbredde sig gårdsplanen. Från köket ledde en dörr till en farstukvist av bräder, byggd i vinkel mot husets västra vägg. Den var försedd med ett gavelfönster och hade utgång mot söder.

Det nya sommarvärdshuset var enkelt, prydligt och ändamålsenligt och hade över sig en prägel av ordnad hemtrevnad. Stämningen från fordom hade ingalunda förjagats. Den gamla minnesrika Brunnsholmen hade återuppstått i ny gestalt. Då bron över kvarndammen lagts ut till ”Holmen”, visste man, att våren var inne, och då den tagits bort, — ja, då var det obönhörligen höst. Men under den omkring fyra och en halv månader långa säsongen utgjorde värdshuset på Brunnsholmen samlingsplatsen framom alla andra. Många angenäma stunder av kamratlig samvaro i den fagra omgivningen lever helt visst i oförglömligt minne hos de stadsbor, som nu nått livets höst.

På förmiddagen och ända till sent på eftermiddagen flyter livet stilla fram på Brunnsholmen. Kanske sitter ett par bekanta på verandan och njuter sitt förmiddagskaffe. En och annan av stadens ungkarlar eller någon av dem, som från sommarvillan nödgats komma upp till staden, intar måhända sin måltid i värdshussalen. Man ser ett par damer i sakta mak vandra över gräsplanen för att ta sig ett dopp vid simhuset. Till förmiddagsvyn hör i regel också några pojkar, som plaskar omkring som ankungar vid den motsatta stranden, medan de verkliga ankorna håller sig närmare värdshuset i väntan på att någon skall kasta till dem en eller annan läckerbit.

Men vid 7-tiden förändras bilden. Brunnsholmen utövar under de vackra sommarkvällarna en oemotståndlig dragningskraft på stadsborna, och mången söker sig dit ut. Man kan gott gå dit ensam och njuta en stilla stund i naturens sköte, medan man väntar på vänner och bekanta. Och förr eller senare kommer de — en och en, två och två. Först lägger man beslag på de båda verandaborden och, om sittplatserna ej räcker till, tar man stolar från salen. Helst sitter man där ute. Framför sig har man den vackra gräsplanen, och runtomkring står träden i sin fagra skrud. Bortom älvvikens nästan omärkligt glidande vatten har man den motsatta stranden med den gamla brunnsplatsen, där hälsokällan ännu sakta porlar.

Småningom har värdshussalen och hörnrummet upptagits av gäster. En familjär anda råder — alla känner ju varandra — och det går gemytligt till. Även härifrån har man en god utsikt över de vackra omgivningarna. Genom salens fönster kan man med ögat följa älvstranden ända från den gamla brunnsplatsen till ett ställe nära garvare Engs gård. Från det norra fönstret ser man de nedanför nämnda gård i älven brant stupande klipporna. Väster därom har man den 200-åriga gråstenskvarnen, och ännu längre borta i samma riktning synes nedre delen av stadsforsen och i bakgrunden en del av Storbron; samma utsikt har man från det mot norr vettande fönstret i hörnkammaren.

Kvällsdrycken utgjordes av den hedervärda toddyn, rom eller konjak. Whisky fick man då för tiden ej införa i landet, varför den enligt ryktet kunde fås endast hos våra tullförvaltare; kallgrogg dracks för övrigt ej. Beställningarna från verandan skedde vanligen så, att man bultade i väggen och därigenom påkallade ”moster” Maris uppmärksamhet. Brunnsholmssituationen återfinns i Mikael Lybecks dikt ”Där älven rinner runt Holmens bro”, i vilken det bl.a. heter:


”Där älven rinner runt Holmens bro,
ett lutande värdhus och vi på verandan.
I branten mitt över står garvarns hus,
gaveln lyser mot rönnarnas ljus.
Den gamla kvarnen i skuggan där nedan
sover kring hjulet för länge sedan.
Då ropar någon Mari, mor Mari,
aptekarn är här och vill brygga i,
ge än en flaska till brygden.”

[Hela dikten.]


Dikten är daterad år 1902, men författaren återkallar minnet av det tidigare, lutande värdshuset. ”Mor Mari”, vanligen kallad ”moster” Mari, var fröken Maria Sarin, som under 80- och 90-talen skötte serveringen. Tidigare hade denna omhänderhafts av jungfrurna Blom.

Som redan antytts, låg det ej någon värdshusstämning i vanlig bemärkelse över Brunnsholmen och dess aftonsällskap; vistelsen där skilde sig i allmänhet inte mycket från en samvaro i familj — om man undantar den större frihet stället i en del avseenden medgav. Publiken var ej talrik, och den rekryterades överhuvudtaget från samma samhällsskikt. Där var seminariets lektorer, borgmästare, stads- och provincialläkarna, apotekaren, tullförvaltaren, någon i staden praktiserande jurist, en och annan sjökapten, som på äldre dagar slagit sig till ro i hemstaden, och några studenter; att handelskåren på 1890-talet var relativt litet representerad, berodde på att dess struktur alltmera förändrades, ju längre det led mot sekelskiftet. Brunnsholmen hade inte sina flesta gäster under högsommaren, som man kunde anta, ty då bodde de flesta på sina sommarvillor — nej, högsäsongen varade från tiden för värdshusets öppnande i maj till midsommartiden samt från senare hälften av augusti till utgången av september. Kvällspubliken bestod uteslutande av herrar; det var ej vanligt på den tiden, att damer deltog i några aftonsitser, om det ej gällde någon särskilt arrangerad tillställning.

Ehuru Brunnsholmen ingalunda var förbehållen någon särskild samhällsklass, besöktes den dock ej av kroppsarbetare; fordom var detta ej vanligt, och envar drogs naturligtvis till ställen, där han kunde vänta att finna personer ur sin egen kamratkrets. Till kroppsarbetare räknar jag då inte de medlemmar av hantverksskrået, vilka stundom besökte värdshuset. Någon dryghet förekom ej, blott det gällde en hygglig karl. Däremot kunde man opponera sig t.ex. i ett fall som det följande: En kväll introducerades i ett sällskap på Brunnsholmen en hovrättsauskultant från den södra delen av landet. Något senare infann sig en stadsbo, som visserligen inte tillhörde de närvarandes umgängeskrets, men som av alla var känd som en hedersman, och han inbjöds vänligt att slå sig ned bland de andra, då han var allena. Han presenterades för hovrättsauskultanten, som emellertid kort efteråt hördes mumla någonting sådant som ”alla möjliga skall man bli bekant med”. Följden var den, att en av de närvarande i bestämda ordalag klargjorde för honom, vad det är som förlänar en människa hennes personliga värde. Om auskultanten ej trivdes i sällskapet, var det han som skulle avlägsna sig och ingen annan.

I allmänhet går det tämligen stilla till på Brunnsholmen, även om munterheten nog kan släppas lös. Likartade intressen och den personliga läggningen sammanför gästerna vid de skilda borden, om de besökandes antal tillåter ett urval, men annars trivs man gott tillsammans. Toddyn förtäres vanligen i tämligen långsamt tempo; man hinner nog ändå med de två eller tre, som utgör det vanliga antalet. Några av de yngre besluter sig för kägelspel. Om kägelpojkarna ännu ej anlänt, ligger de nog på motsatta stranden vid Engs och väntar på signal. Vanligen låter man då det största kägelklotet rulla längs banan, vilket strax uppfattas av pojkarna. För kägelbanan erlägger man 1 mark per timme, oberoende av, hur många de spelande är, och kägelpojkarna skall ha sin 50 penni, antingen spelarna är flere eller färre. Bullret av de rullande kloten hörs vida omkring, och deras budskap om att det finns gäster på Brunnsholmen, utgör för mången en lockelse, som han ej kan stå emot.

I sin nykarlebyroman Erik Falander inflickar Ernst V. Knape en situationsbild från Brunnsolmen, i det att han låter några bekanta från stadens kulturella krets sammanträffa. Miljöskildringen är naturtrogen, de agerande personerna klippta ur verkligheten och replikerna för dem karaktäristiska.

Personnyckel: Rektor Fägerström [skall vara Jägerström], som på ett om sinneslugn och själens jämvikt vittnande sätt brygger sin toddy, är seminariedirektorn Gustaf Hedström, häradshövding Tideman [skall vara Tidman], som rider sina genealogiska käpphästar, är vicehäradshövdingen och författaren Paul Werner Lybeck (”P. W.”) och hans yngre broder, som med spelad förvåning undrar över ”huru herrarna råkat på krog”, journalisten, skalden och författaren Mikael Lybeck. Lektor Östman, besviken över att ungdomen ej känner kvädet om Helge Hundingsbane, (”Vad i Herrans namn läser ungdomen nu för tiden ?”) är historielektorn V. K. E. Wichmann, skald under författarnamnet ”Gånge Rolf”, svenskhetskämpe och beundrare av allt fornnordiskt. Lektor Lennander är lektorn i naturvetenskap och matematik Adolf Mennander. Bankdirektören, tydligen hopfogad av två skilda personer, torde närmast åsyfta överläraren vid Normalskolan, sedermera bankdirektören K. F. Spolander.”

Vid 10-tiden sprider sig ett lätt matos från värdshusets kök. Några av herrarna bryter kanske upp, men andra har överenskommit om en bit mat. ”Moster Mari” har för övrigt av gamla tecken på känn, om det skall vara mat eller ej och har rättat förberedelserna därefter. På smörgåsbordet saknas icke nykarlebydelikatessen nejonögon, vilken exportvara överlevat både tjära, havre och sågade varor, samt under siktiden sikrom och halstrad storsik. Maten intas dels på verandan, dels för bekvämlighetens skull i värdshussalen. Men kaffet och avecen njuter man helst på verandan, där naturvännen fängslas av den ljusa sommarnattens skiftande färgspel i moln, vatten och lövverk eller kanske får skåda den förtrollande synen, då septembermånen går upp och bygger sin ljusväg över den lugna älvviken och låter holmens träd, buskar och gräs glittra i silvervitt.

Så ingick Brunnsholmen med sina minnen och sin idyll i det 20:de seklet.

Ehuru jag i stort sett låtit sekelskiftet utgöra gränsen för mina skildringar och personliga hågkomster, må det tillåtas mig och även anses motiverat att ge en kort redogörelse för slutskedet i Brunnsholmarnas minnesrika historia.

På ”Holmen” gick livet sin gilla gång. Publiken var likartad och till stor del densamma som på 90-talet, ty personomsättningen i staden var ringa. Mångas brunnsholmsminnen gick tillbaka till 70- och 60-talen — ja t.o.m. ännu längre. Undra på att stället var dem kärt! Liksom de äldre visste också den yngre generationen att uppskatta brunnsholmsidyllen, och främlingar, som tillbragt en kväll på Brunnsholmen, har ännu årtionden efteråt uttalat sin förtjusning över stämningen där. Bland dess dyrkare minns jag några vänner, till vilkas sommarprogram det hörde att en gång om året resa till Nykarleby, envar från sin hemort, för att sammanträffa på holmen.

Jag tillåter mig en liten utvikning från själva ämnet. Det följande har nämligen ej direkt att göra med brunnsholmslivet, även om det på sätt och vis står i samband därmed.

Vi, som hade villor vid Andra sjön och på Långörn, besökte någon gång Brunnsholmen även under högsommaren. Då det sedan gällde återfärden, hade vi kommit på ett ganska originellt sätt att praktisera oss tillbaka till sjön. Nykarleby smalspåriga järnväg hade blivit färdig, och spåret hade dragits ända ut till ångbåtsbryggan. En kägelpojke sändes efter en av järnvägens rullvagnar, med vilken han inväntade oss mitt på Kyrkogatan. Utrustade med ett par störar stakade vi oss fram i den ljusa sommarnatten. Med buller och bång bar det av över Storbron. Till följd av det oväsen vagnen åstadkom kunde man i de närliggande gårdarna annotera tidpunkten för villabornas hemfärd. Efter den tunga stigningen vid bortre ändan av sedermera skjutbanan pustade vi ut. ”Stenis träsk, haltpunkt, 2 minuters uppehåll”, hette det, stundom med tillägget ”ravintola” [restaurang på finska], om någon varit förutseende att medföra en pilsner. Därifrån gick färden allt lättare, tills vi susade förbi vaktstugan vid Andra sjön med en fart, som förde oss ända fram till början av ångbåtsbryggan. Det kunde hända att även ett annat sällskap begagnade sig av samma fortskaffningsmedel som vi. I sådana fall nödgades konduktör Ahlström på sin morgontur ta de båda försvunna rullvagnarna på släp tillbaka till staden.

Bland de fester, som efter sekelskiftet firades på Brunnsholmen, kvarstår i mitt minne främst studentföreningen ”U V”:s oförglömliga sommarfest i juli år 1902. (”U. V.” var den år 1881 bildade sammanslutningen av svensksinnade österbottniska studenter under den ännu odelade österbottniska avdelningen — egentligen ”Uleåborgare och Vasaiter”, motsvarande våra dagars Vasa nation). Bland de närvarande märktes nykarlebybon V. K. E Wichmann samt flere andra av dem, som spelat en märkesroll i föreningen. Vi satt bänkade vid ett långt bord ute i det fria, och den vackra kvällen och natten lät Brunnsholmen framstå i all dess ljuvlighet. Tändande tal hölls i den då politiskt oroliga tiden. Mikael Lybeck hade sänt följande hälsning:

”I forna dagar, när ofärd rågat
som nu till randen de fulla måtten,
var fanns då alltid det mod, som vågat,
var finns det än?
Stån upp, kamrater, med mig och blotten
ert huvud tacksamt för Österbotten,
vårt gamla älskade Österbotten,
som fostrat fria och stolta män.”


Det enda, som under de återstående åren av Brunnsholmens liv förändrades, var övergången från älvstranden. Utsättningen av bron över dammen från kvarnen fördröjdes och fördyrades stundom genom starkt och långvarigt vårflöde, då vattnet forsade stritt över dammen, och var dessutom ej utan sina risker. Så spolades en gång en man över dammen, men lyckades hålla sig uppe trots den starka strömmen och räddades vid Storbron. Då det nya värdshuset byggdes år 1898, skulle två timmermän från Socklot färdas ut till holmen från Engs strand, men båten kantrade och båda hamnade i vattnet. Den ene bortfördes av strömmen och drunknade, medan den andre lyckades komma upp på båtkölen; av strömmen fördes han till Nybron, där han omhändertogs. En bro, byggd på pålar, förlades av dessa olika anledningar något längre in i älvvikens lugnvatten med nedgång från Engs strand; man måste då gå genom Engs gård.


Brunnsholmens Restaurant. 1:sta Klass Kök ock Vinkällare Frukost, middag och aftonservering. A la Carte hela dagen. Väljusterad Kägelbana. Vördsammast Carl V. Björkquist.
[Österbottniska Posten, maj 1908.
Lars Pensar tillhandahöll.
Inf. 2008-10-15.]



Till den allmänna sång- och musikfesten i Nykarleby i juni år 1914 ändrades åter vägen till holmen. Nedgången flyttades nu så att den kom att gå strax söderom bron, där vissa ojämnheter i strandsluttningen ännu påminner om den trappa, som då ledde nedför älvstranden. Därifrån gick vägen längs den numera översvämmade strandremsan till bryggeriet och kvarnen samt liksom tidigare över en på kvarndammen lagd bro. Denna väg användes under den återstående delen av brunnsholmsvärdshusets tillvaro.



[Anita Lindeman och Elly Broman med trappan i bakgrunden.
Den ser inte ut att ha varit mycket mer än urgrävda steg i älvbranten.
Foto: William Knuts. Lars Pensar tillhandahöll.
(Inf. 2019-04-15.) ]


Under sång- och musikfesten 26—28 juni presenterade Brunnsholmen för sista gången sin idyll för en större publik. En månad senare bröt det första världskriget ut. Omsider infördes alkoholförbud, och gästgiveriet, som senast omhänderhaft rörelsen, ville ej mera förnya arrendekontraktet. En tid framåt var Brunnsholmen nykterhetsvärdshus, men förde en tynande tillvaro, och slutligen kunde man ej finna någon, som hade varit villig att arrendera företaget.

En av brunnsholmsbolagets medlemmar, bankdirektör K. F. Spolander, hade efter hand av sina medintressenter inköpt så gott som alla andelarna i bolaget — blott seminariedirektor G. Hedström torde fortfarande ha ägt en eller ett par — och hade därmed praktiskt taget blivit ensam ägare till byggnaderna på Brunnsholmarna. Under rådande förhållanden önskade han ej behålla anläggningen, och gjorde därför i juni år 1918 staden ett erbjudande, som gick ut på, att staden med 2.500 mark skulle inlösa det hela. Anbudet avböjdes. Ännu samma sommar såldes alltsammans — värdshusbyggnad, kägelbana, vedlider, landgångar m.m. — för något över 3.000 mark, revs ned och bortfördes.

Därmed var Brunnsholmens långa, stämningsmättade saga för alltid lyktad.

Kanske kan det intressera någon att veta, vart de gamla byggnaderna tog vägen.

Det gamla brunnshuset, som såldes år 1893, hade köpts av bryggeriägaren Josef Herler. Han lät flytta det intill vägen mellan bryggeribacken och den nuvarande kommunalgården, där det användes som rum för tillverkning av tunnor och som upplagsrum m.m. Där stod det ännu i femtio år, tills det år 1944 köptes av fabrikör K. J. Jouper, som lät det sista användbara virket ingå i sin verkstadsbyggnad invid Skogsparken. Vid flyttningen fanns alla de otaliga namn, verser och anteckningar, som betäckt det gamla brunnshusets väggar och fönsterluckor, ännu kvar. Den gamla värdshusbyggnaden inropades av handlanden S. A. Liljeqvist, men övertogs av sjökapten M. E. Sarlin, som lät uppföra den till sommarvilla på Djupsten. Det nya värdshuset av år 1898 ingår i den sista gården på Sollefteågatans norra sida invid Rummelbacken, n:o 10. Vedlidret återfinns i källarhalsen till uthusbyggnaden i gården Bankgatan 2. Kägelhuset slutligen inköptes av målaren E. Sundell och står på hans tomt i Nystaden.

Det var med en känsla av vemod över ett försvunnet historiskt och kulturellt minne man efter byggnadernas bortflyttning skådade från Storbron mot Brunnsholmarna, som så länge varit intimt förenade med stadens liv. För enstaka stadsbor hägrade synen av byggnadernas återuppförande, ja, det fanns även de, som drömde om att den gamla hälsokällan åter skulle komma till heders — om också ej som surbrunn.

Lektor Maria Castrén sände i början av 1920-talet prov på källans vatten till analysering för att få utrönt, om det möjligen vore radiumhaltigt, men om den eventuella radiumhalten kunde intet utlåtande ges, emedan vattnet hade bort undersökas på ort och ställe, och detta ej gjorts.

Professor Woldemar Backman och författaren av dessa minnen uppgjorde vid samma tid en kalkyl över kostnaderna för sommarvärdshusets återuppförande och stod i beråd att låta en lista för teckning av andelar cirkulera, då händelser inträffade, som satte punkt för vidare åtgärder. Staden beslöt nämligen att uppföra ett kraftverk vid Nybro fors, och dammen ansågs komma att höja vattennivån så mycket, att bebyggandet av Brunnsholmen bleve omöjligt. Efter kraftverkets tillkomst har vattnet ej i högre grad än tidigare översvämmat holmen under vissa år, medan under andra rätt kraftiga översvämningar förekommit. Därvid har de fullvuxna träden ej tagit någon skada; om ungträd kan växa upp under sådana förhållanden är en annan fråga. I alla händelser har sedan dess intet initiativ framkommit, som syftat till ett bebyggande av Brunnsholmen; där betar nu fåren i ostörd sommarro.

Den forna hälsokällan har på senare tider fullständigt grott igen. Kanske är den ej ännu utsinad, utan kunde efter rensning åter välla fram. För den, som känner stället, är det en lätt sak att med foten bringa i dagen den rostfärgade jord, som nu utgör minnet av Nykarleby hälsokälla.



Einar Hedström (1958) Nykarleby Min barndoms och min ungdoms stad, sid. 93—117.


Nästa kapitel: Seminariet.


Läs mer:
Brunnsholmarna i kapitlet Fakta.