Till
minnet av Hugo Svedberg.
En orosman är död,
en
fäktare och filosof.
Han steg i båten käckt
från
klippan, där han satt den sista tiden
spanande mot havet,
när
den skulle komma, Karons båt.
Litet tände finns väl än
i ränseln,
som han lämnade till arv åt mänskligheten. Vårdkaständaren
är borta,
sanningssägaren för döva öron,
sandkornsbäraren
till bruket,
som vår Herre rör
för murning av ett nytt
palats. Palatset blir för mänskligheten.
Fredens duvor bära
budskap redan
om den oförlikneliga glans,
som träder skingrat
släkte än till möte. Fredens duvor såg han själv
med snabba vingslag närma sig
den klippa, där han ofta satt
i nedböjd spänstighet.
Nedböjd över all förstockelse
och djuriskhet i människosinnet. Du framåtspanare,
du drömmare
på klippan,
vi fattar tändet som du lämnat,
tänder
nya eldar världen runt,
att natten må förgå
och
rosig morgon randas. Så mötas våra tankar då,
när dagen strålar glad
och sången ljuder i palatset
byggt
åt mänskligheten. |