Ack, trampgräs och groblad på mormors gård,
svaja mjuka mattor, välkomnande vänner,
en balsam ljuvare än er bjuder ingen
såra fötter, höljda av vägens damm.
Här sticker intet gruskorn
och ingen torka plågar.

Som mjukt rundade armar sträcka sig stigar
från förstugans dörr till visthus och stall.
Frisk som ett bad är deras trampade mull
under brännande fotbad,
och dock ligger solen på!

Mormors gård har sin egen vänliga sol,
ett stort leende öga som vakar över allt,
vilar på nystärkta dukar bakom de små rutorna
och far granskande utmed den svartnat röda svalgången.
Vid gaveln står häggen som ett moln av skum,
och gulare än allt gult
sträcka maskrosorna fram sina saligt svällande huvuden.