Gravgården
Stilla kvidande
sluter sig gravgårdens svarta grind —
hur handen blev fuktigt kall av vredet.
Här stiger visst is djupt nedifrån
under prunkande blommor,
och en stor hemsk Någon har sin boning här
där det är tommast och ensammast i världen.
Det gnisslar under små sulor,
gravgårdssandens gnissel,
och ända till skyn sträcker sig stora gången.
Hördes ej en suckan tätt invid,
som om bårhuset klagat?
Men nej, det ruvar tyst på sina benhögar,
beskådande med tomma nattsvarta ögon,
stora som fönster i kalkvitt ansikte,
en livets skygga procession:
mor och två små hand i hand.
Här får man icke rasa bland tuvorna,
överallt finnas små gropar i gräset
och ve, ve om man faller i dem.
Då kommer en stor svart kista gående upprätt,
den griper en med kalla fingrar
och stoppar en in i sin mörka buk —
fåfängt skriker man där!
Farväl farväl, hem,
det bär i väg över gravgårdsmuren
och över ån med ett vin
och långt förbi Himmelsbacken.
Så har Grannas Brita berättat. |
