Orörda av åren
stå de kvar i min själ, dina armodsstugor från fordom,
vaktposter lika i rymdernas jordprovins.
Färdas jag i fjärran nejder
ser jag tvärs genom likgiltiga ting
deras fönsterrader glimma i aftonen.
Jag ser dem ljusomsvepta
under dagens snigelgång över fästet.
Envetet spejar ändlösheten in
genom gardinlösa fönster, och på golvens vidder
röra sig dröjande tysta människor.
En brunnssvängels ensamma gnissel höres.
Mitt i en syssla hejdar sig någon
— kanske uppfångade hon Guds röst
talande mäktigt genom stillheten.

Sträng, tigande och tungsint är du,
en fånge i den eviga förbidan.
Tyst vädjar du till mig med sorgsna ögon.