R. R.  E K L U N D   O C H   D E T   Ö S T E R-
B O T T N I S K A   L A N D S K A P E T.

En minnesteckning.

Barnet är mannens far, heter det. De flesta både psykologer och biologer bekräftar detta uttalande. Vår vuxna människa är i sin väsentliga grund åtminstone ett resultat av arvsanlag och barndomsmiljö. Men om vi är en produkt av vår barndomsmiljö, är vi också en produkt av den natur eller icke-natur, som omgav oss som barn. Naturen hör till miljön och vi behöver inte ha rest mycket omkring för att konstatera det enkla faktum, att olika naturer påverkar människor olika. Människorna särskiljer sig givetvis individuellt och socialt, fördomarna framför allt skiljer dem och till den grad, att man stundom är benägen att anse, att människorna skiljer sig mest genom vad de uppenbarar, medan det de döljer eller är omedvetna om utgör ett allmänt, ett identiskt.

Men utöver de individuella, ytliga eller djupare liggande, de kroppsligt-själsligt-andliga, de av olika erfarenheter och olika kunskapstillväxt betingade divergenserna finns det mer allmänna som går från folk till folk eller snarare från natur till natur — de alltså som betingas av klimat, landskap, stad eller icke-stad. Människan är ingenting artskilt från naturen, och om man säger att den livshämning en förvriden trädstam är underkastad är besläktad med, om också till graden olik, den smärta en livshämmad människa erfar, är detta ingen romantisk liknelse, utan en saklig iakttagelse. Olika landskap har olika psyken och människorna, som är barn av ett speciellt landskap måste ha någonting gemensamt med just detta landskaps psyke. Så är det också och därför har österbottningen i stort sett en något annan karaktär än ålänningen, och nylänningen åter har i stort sett en något annan karaktär än ålänningen, och ett barn, som föds, och växer upp i Österbotten med en, låt oss säga nyländsk mor och åländsk far, kommer trots arvsanlagen att taga starka intryck av det österbottniska landskapet, alltså att bli övervägande österbottning i den mån landskapet bestämmer dess andliga struktur.

Ju mer särpräglat ett landskap är, desto mer präglar det sin människa och desto svårare kan hon ha att finna sig tillrätta i en annan miljö. Österbotten är särpräglat genom sina milsvida slätter, över vilka rymden välver sig oslipplig, rannsakande, och det är kanske därför österbottningen tycks ha en skärpt benägenhet för att någonstans i sitt inre bära med sig sin hembygds landskap var och hur långt han färdas. Vare sig man träffar en österbottning i Helsingfors, i Paris eller under en simtur i Atlanten, lång stund behöver man inte samspråka med honom för att bli på det klara med var han är hemma. I ett samtal med en österbottning når man alltid en punkt, då österbottningen på varierande sätt låter en förstå en sak, som väsentligen och allmänneligen lyder så här: jag är från Österbotten, och detta avslöjande är för österbottningen ungefär lika högtidligt och märkligt som om en till människa förklädd ängel plötsligt beslöte sig för att låta masken falla och förkunna: jag härstammar från himmeln. Och mer än en som haft att göra med en österbottning har snabbt nog bragts till medvetande om att österbottningen är begåvad med ett hetsigt temperament och att detta temperament råkar i svallning isynnerhet, om han finner att man brister i vördnad för hans hembygd. Kritik österbottningar emellan är möjligen tillåten, men om en utböling inför en österbottning avslöjar negativa förnimmelser eller tankar, som gäller hans landsända, då reagerar österbottningen som för en ärekränkning mot hans mor. [Fet text ett tillägg av mig. Österbottningarna av Zacharias Topelius i Boken om vårt land.]

Om någonstans, tycker man, borde denna österbottningens kärlek till födelsebygden kunna skönjas i diktningen av österbottniskt ursprung, och så är fallet. Från Österbotten härstammar kanske de flesta av det svenska Finlands författare och skalder — Topelius, Lybeck, Rundt, Tegengren, Krokfors för att på måfå nämna några bland äldre och yngre — men ingen av alla österbottniska diktare har kanske både i diktning och liv uppvisat en sådan seg och klar bundenhet vid det österbottniska som den senaste höst avlidne diktaren R. R. Eklund.

R. R. Eklund föddes i Nykarleby, flyttade till Vasa vid tolv, tretton års ålder och tillbragte sitt vuxna liv i Helsingfors. Men till Österbotten kom han som flyttfåglarna varje vår, och till Österbotten hellre än till schlaraffenlandet Sverige — vilket föreslogs honom — drömde han ännu på sin dödsbädd om att kunna komma — för att återvinna hälsan och för att fördjupa kontakten med detta österbottniska, som för Eklund blivit något av ett daimon, något han varken ville eller kunde lösgöra sig från. Han tyckte sig aldrig bli färdig med det österbottniska, skildrandet av »de torftiga slätterna» var för honom skildrandet av »en magisk värld» och mer än ett beskrivande, det var uppbyggandet av en filosofi, inträngandet i ett svårtillgängligt psyke, pejlandet i en djup ömhet, likvärdigt en uppgift som i det sista föresvävade honom, skildrandet av en i sin genomskinliga renhet och enkelhet svårgripbar modersgestalt. Ingenting är kanske svårare att analysera än det älskade. Men man kan inte anklaga R. R. Eklund för brist på klarsyn, då han skildrar det österbottniska landskapet, en outrotlig ömhet är förbunden med denna skildring visserligen, men humor och en skoningslös objektivitet gör ömheten både djupseende och genomskådande. Det är kanske därför hans diktning blir en nyckel, en vägvisare, något som närmar framför allt för den som inte är hemma i Österbotten, utan som är på besök eller har inflyttat efter ha uppnått vuxen ålder. 

»Stenhårt bröd, njuggt tillmätt sovel
bjudes här.
Armodets bistra munsbit
framräcker du, mitt gräshoppsland
åt kräsne vandrarn.
Ökenvind andas du och svårmod.
Tunga av ensamhet
eka över dina marker johannitiska fotsteg,
min vildhonungsbygd,
och i kamelhår höljer du dem dig gästa.
Se, framför oss på slättens bord,
det simpla fårade,
dukar landet upp vad det förmår.

Skrumpna fält, garnerade
av torftiga skogsbryn.
En saftlös å, matt framblänkande
i gyttjiga krökar. En väg
slakt följande dess lopp. Och så
kyrkans torn i fjärran. Det är allt.

Men honungskaka blev för min mun
din torra kost, och drycker,
ljuvligt läskande, bjöd du
när sista källsprånget tycktes sinat.
Jag har legat vid paradisiska vatten
och tvagits i din enslighets flöden.
Rik och givmild var du
när jag lärde dig känna, du förklädda.
— — — — — —»

Så, ganska typiskt, besjunger Eklund sin slätt i inledningsdikten till »Värld från veranda». I slätten fann han sitt »väsens sannaste symbol», sitt »tecken och hemliga märke i naturens stora chifferbok»: »Jag står som ett ensamt träd på dina vidder, böjande sig för vindar från alla håll, dömt att stå där det står.»

Till slätten återkommer också Eklund både i sin lyrik och i sin prosa, gång etter annan, och i några ord eller i en koncentrerad bild ger han ofta nyckelord till österbottniska karaktärsdrag. Hur framträder inte tendensen mot det religiösa, det visionära, det profetiska, i dessa rader från dikten »Slätten», (»Du stallbror med Gud»):

»Envetet spejar ändlösheten in
Mitt i en syssla hejdar sig någon
— kanske uppfångade hon Guds röst
talande mäktigt genom stillheten.»

[Hela dikten.]

»Sträng, tigande och tungsint» är slätten och man kan återfinna dessa egenskaper i det österbottniska folklynnet som fåordighet, en viss sinnets bundenhet och benägenhet för ofördragsamhet, vilka stundom förlösas i hetsighet. Men rymden, som välver sig över slätten är tyngdlös, genomskinligt klar, immateriell, tigande också den, och det kan verka ibland som om det enda som bröte slättens och rymdens stillhet vore kyrkklockornas klang och de gör den endast djupare på sätt och vis. I detta landskap, där marken tycks förena sig med den glasklara rymden, förnimmer man emellertid klockornas klang med en plötslig och stark betydelsefullhet. R. R. Eklund har också skrivit en av sina vackraste dikter om just ett sådant budskap — »Gumman lyss till helgmålsringningen» (»Värld från veranda») en dikt som hemlighetsfullt vidgar sig, fördjupar sig och kommer att omspänna ett helt människoliv och mer: det ogripbara, som varje människoliv lämnar efter sig.

Men R. R. Eklund har inte endast skildrat det österbottniska landskapet, på sitt sammanträngda sätt ger han ofta essensen av människornas liv — undanskymda, fattiga människoliv, som inte gör stort väsen av sig och som just ingen lägger märke till. Så i »Grått och Gyllne» med utgångspunkt i en kyrkointeriör: de tre snidade änglahuvudena på predikstolen, prästen som förstrött låter handen leka med vingspetsarna, de tre lomhörda gummorna, andakten, evighetskänslan, som växer fram tack vare de torftiga och okonstnärliga symbolerna: för de tre lomhörda utgör de Guds signaturer och prästen, han skulle dem förutan känna sig »naken, besvärad som av ett skamligt märke» — det är en tavla i ord som kunde anstå en Sallinen eller en Collin. Det visuella är överhuvud starkt framträdande hos Eklund. Synintrycken är skarpa, etsande, som ung hade han tvekat mellan diktning och måleriet.

R. R. Eklund har som sagt skildrat slätten såsom övervägande sträng och svårmodig, men någonting finns det i födelsebygden, som varken är strängt eller svårmodigt för honom och det är staden Nykarleby. Han har skildrat denna stad, som till utseendet och förmånerna knappast är en stad, många gånger, men vi kan lyssna till dessa rader ur »Loggbok på landbacken» och samtidigt lägga märke till Eklunds prosa, därför att den, häri skiljande sig från den mesta prosan i modern tid, bevarat det svenska språkets ursprungsnatur eller snarast kropp, en senig, muskulös kropp, hos vilken en behärskad lidelse kan komma musklerna att framträda ansvällda, knotiga — hos Eklund är språket en frukt av hans förtrogenhet med de österbottniska, gammalsvenska dialekterna och av ett medvetet studium av prosakonstnärer som Gustav Vasa, Linné, Geijer, Strindberg, alltså just dessa som skrivit på ren svenska:

»Tunga idyll som jag återser, fanns du till kring pojkårens älvstränder? Jag minns dig inte sådan precis, inte med denna intensitet i det vilande och det täcka. Men under bron fanns ju den tiden forsen, de egensinniga stenarna och vattnets halvilskna morrning, lika genom dag och natt. Bara tornuret slår sina slag nu som då, med varje klämtning nafsande föregångaren i stjärten; man kunde tro det är hög tid att löpa till lilleputtstationen, den längesen försvunna. Då ser jag nya kraftverket sticka upp sin oplatsenliga funkisgavel bakom lövmassorna, kallande mig tillbaka. Och under bron smågrälar ju ingen fors… Som sovande porter flyter ån i sin gamla bädd, tyst och tung, kantad av björk, hägg och syren, dryader [träd- eller skogsnymfer] som doppar sin söta tungsinthet i fåran. Det gjorde de redan då; men det var forsen som pojksinnet sög upp.»

[Hundskattemärke. Tillhör Lars Pensar.]

När jag hör min sex-åriga dotter tala om Nykarleby, där hon levat mestadels sedan hon föddes, kommer jag ofta att tänka på R. R. Eklund, när han talade om Nykarleby. Iakttagelserna var väl mer sammansatta hos honom, men grundtonen var densamma, en ton av en smula fördrömd ömhet, nästan mystik: varje grässtrå, varje sten tycktes leva med ett speciellt ändlöst och förundransvärt liv i denna lilla stad. Och Nykarleby är ju i själva verket en stad — sannolikt unik såsom den minsta i världen — som avpassad för barn, också måtten är barnlika, de små byggnaderna, de smala gränderna och gatorna. Barnen — klungor av barn och ensamma barn — är det också som ger staden prägel av liv, barnen — och hundarna — hundar som springer i sällskap och ensamma hundar, de har bestämda mötesplatser och mötestider, varje människa tycks ha en hund i Nykarleby och det är egentligen inte av nöden att känna till människorna i staden, eftersom man kan betrakta deras hundar, dessa trofasta och levande avspeglingar av sina husbönders lynnen och egendomligheter. Och såsom det förhåller sig i dag förhöll det sig sannolikt för femtio år tillbaka, ty denna stad tycks verkligen — trots små förändringar, Eklund räknade upp nästan alla i ovanciterade stycke, men forsen lever ju ännu, tidigt om våren — vara »evig» enligt det »oföränderligas» karaktär. Den vuxne R. R. Eklund kunde nästan i reell mening återfinna sin stad som »absolut och definitiv» och han kunde återfinna sitt barnajag, återuppleva det konkreta i dessa väsen, som lever nära jorden med barnets blick och hand och hundens nos och tass för markens hemligheter. De är på samma mystiska vis förbundna med sin stad som skalden R. R. Eklund tycktes vara det.

Men ännu en orsak fanns det till att R. R. Eklund alltid med glädje tänkte på sin födelsestad: Nykarleby var för honom inte endast en synlig symbol för barnasinnets förmåga att mystiskt tränga in i naturens och tingens liv, den var för honom också inbegreppet av en tacksamhetsskuld — och han hörde till dessa människor, som sent glömmer något som de anser förplikta till tacksamhet, det kunde gälla ett för givaren så billigt att skänka bort som ett vänligt ord. Som barn vistades han i staden året om såsom fattiga barn får göra, det hade som följd att han oftast blev lämnad åt ensamheten under sommaren, medan hans förmögnare lekkamrater njöt av skärgårdsliv, men ensamheten fördjupade å andra sidan hans förtrogenhet med födelsestaden. Om allt detta har han vittnat i »Liten drömmarpilt», men han har också i denna bok vittnat om den relativa vänlighet och hjälpsamhet, som kom honom, systern och modern till del i Nykarleby. I senare hårdare och bittrare erfarenheters belysning kom dessa smulor av vänlighet och barmhärtighet att för hans medvetande låta födelsestaden framstå i försonande ljus. Här hade man inte tillåtit änkan och de faderlösa att svälta och frysa alltför svårt.

För allt detta har R. R. Eklund uttryckt sin tacksamhet och han har uttryckt den på ett ganska oförstörbart och vackert sätt. Man kan till och med tycka, att han skänkt födelsestaden ett varaktigt liv därigenom att han uppenbarat det: väsentligt, innerligt och elementärt.
1947.