Tiljan skriker under min fot
var gång jag svänger vid fönstret.
Ett tungsint knarrigt litet hot,
en husets ande som spjärnar mot
mitt inslag i vardagsmönstret.
Men fåfängt nit. Jag vandrar här
med ganska giltig rätt,
en tryggad hyresproletär
hos en ramlande borgarätt.

Och voro de än de sista,
de styvrar jag gav för mitt hyrda krypin,
jag kan le åt världen och rista
en enslings devis över dörren in:
min borg, min grift och min kista.

Så är jag då hemma. Jag stänger min dörr.
Dess ljud klipper trådarna av
till det som är nu. Men allt som var förr
välter block efter block från sin grav.
Vad bävande stillhet.
I domedagsljus,
förbytta och dock sig lika,
stå framfarna dagar ur vittrat grus
när tungt lagda gravhällar vika.

Hur mycket där dvaldes
av högmod, förnedring och nöd,
hur ofta jag kvaldes
av stenar som togos för bröd.
Betryckt hör jag åter
den väldige domarens röst.
En förtappad stilla gråter.
Det höres som ur mitt bröst.

Men också: hur milda stämmor
och vilken himmelsk förklaring
i det gångnas gårdar bor.
En skimrande uppenbaring
är mången hågkomst som tändes
och över förgätna vårdar
sjunger en änglakör.

Så spela, minnets orkester!
Giv röst i dina basuners ljud
åt Sinais åskor och domens Gud.
Låt jublande lövhyddofester
ånyo stå upp vid klang av cymbal.
Fyll din rörflöjt med kval,
och gråt så som harporna gräto
vid Babylons älvar, när vindar som vekt
vid Jordanen dem smekt
i rostade strängar sleto.

Med hettade kinder jag vandrar och lyss.
Var ton är en snärjande sägen
och jag är ett barn. Här var gravlukt nyss.
En tilja skrek. Mitt golv var nött.
N u är fest i nattsvart och purpurrött,
nu öppnas till livet vägen
vid bruset av alltings uppståndelsesång,
det mystiska, stora: det var en gång.