Sädesärlan

I vildvinet på balustraden slår
sig en sädesärla ner. Hon tittar
sig kring med nyfikna blinkande
ögon. Andreas böjer sig fram och
riktar sitt tal till henne.

Andreas:

Som kortbyxpojke var jag dig nära och kände dina hemligheter,
för mig som för dig öppnade sig världen från furornas toppkvistar,
jag utspionerade dina vägar över markerna, följde dina bestyr
och såg mig aldrig mätt. Du var min syster
och på himlens fjärdar seglade våra stora bröder.
Ett hem och ett trollnäste var skogen. Vänlig som spisens eld
nynnade granen över stilla trogna laven,
småsovande på solstekta berget i granna arabeskdrömmar,
och över mörkludna skogstrollet björnmossan, vaktande klyftan,
den hemskt-lockande, där mörkrets kalldrypande kropp
hängde spetsad på ensamma solstrålens svärdsklinga.
Långsamt sjönk dag till dröjande kväll, då taltrasten sjöng.

Men jag gick bort från allt, från dig och markerna,
och strövade kring i klokskapens öknar med oseende öga.
I fåvitskhet gjorde jag mig till mina syskons herre
— då mörknade vårt hem, blott min inbilskhets fackla brann.
Nu trevar jag mig åter till det som var, krypande
ostolt med klumpig kropp genom pojkarnas ljusbadade busksnår.

Ångest, jag såg dig i blanka sommarmorgonen
naglad mot lyckliga ljuset.
Du hade en ärlas skepnad.
Naturens hjärta var du.

Mot trygga boet under takskägget lyfte sig min hand.
En djävul förde den upp, en gammal vänlig läromästare
Han ville bara visa hur värnlösas skräck tedde sig.

Granen höll andan, morgonhimmeln stirrade förfärad
över skräckslagna fält. Och från blomstren,
från åbäddens vassar och skogarnas gömda kryp
störtade blodet till hamrande hjärtat,
till ärlemor, fladdrande
i ångest mot min hand.

Då drog djävulen ner min arm. Han hade bara velat visa
hur värnlösas skräck tog sig ut.
Han var en gammal vanlig läromästare.

Florio:

Säkra äro vägarna
de outstakade,
välkända de osedda stigarna
i himlarummet,
i vidöppna straålande himmelssalen.

Trångt levde jag
och luften var tung.
Över åkrarna strök jag,
kröp mellan tuvorna,
spanade snålt i lorten.
Men masken jag fann kväljde mig.
Med smutsstänkta pennor
vände jag vart slag
vid evigt samma skogsbryn.
Allt dummare stod solen öga
över kvalmig jord.

Så en morgon
föll ett stort krav över mig.
Utan att fråga
vrok det mig på sin rygg
och skar en klar väg
till något som måste finnas.

Nu spelar jublande
över ändlösa löftesrika vatten
frihetens obönhörliga vind.
Saligt sjunga vingpennorna,
de solbadade,
de ovetande.
En hand rör dem. Säkert
ledes jag av osvikliga fyrar.
Var stund öppna sig tusen kosor
och jag tar den rätta.

Jag ser, jag ser!
Genom ögonlocken, slutna
mot ljumma trägna vinden
lysa bilder. Min palm,
den stilla sjungande
i guldstrimmade morgnar
förtroligt talande till mig
med sitt rasp mot muren,
den vänliga, där jag bodde.

Bodde jag där?
Jag bara ser
något som måste finnas.