|
|
Den
femte juli
»Nu lyser julisolen klart,
Mitt sinne stäms
så underbart
I denna morgonstunden;
Kom, yngling, om du vill som
jag,
Kom, låt oss andas några drag
Av sommarluft i lunden;
Det är i dag en högtidsdag.»
Den gamle knekten talte
så,
Sköt nätet bort, stod upp att gå
Och tog mig
tyst vid handen;
Och genom byn vi följdes åt
Och över
ängens blomsterstråt
Till blåa sjön och stranden,
I pärlor klädd av daggens gråt.
O, vilken himmel, vilken
jord!
Den gamle talte ej ett ord,
Han tycktes blott betrakta.
En tår
föll på hans kind ibland,
Omsider tryckte han min hand
Och
log och sporde sakta:
»Säg, kan man dö för detta land?»
Jag teg. En blick ur hjärtat var
Mitt enda, lättförstådda
svar,
Han sökte ej ett annat.
Och tystnad rådde en minut,
Han såg kring nejden som förut
Från kullen, där vi stannat;
Då tog han ord, då brast han ut:
»Ja, yngling, här
från denna strand
Du ser ett stycke av det land,
Som fosterland
du kallar:
Skönt, som vid Virdois sjöar här,
Är det
kring Saimens tusen skär,
Där Vuoksens bölja svallar,
Där
Imatra i skum sig klär.
Och stod du nu längst upp i nord,
Du såg en lika härlig jord
I från dess fjällar höga;
Och om den flacka kust du såg,
Som sköljs av Bottenhavets våg,
Låg Finland för ditt öga
Och tände kärlek i din
håg.
Men vet du, vad jag syftar på,
Kan du den tysta
tår förstå,
Som i mitt öga sitter?
Och denna dag,
säg anar du,
Hur den kan vara mig så ljuv
Och likafullt så
bitter?
Det är den femte juli nu.
En dag gryr opp, en dag förgår;
Hur mången lämnar ens ett spår,
När den från oss
är tagen?
Den femte juli, ack, den drog
Ej spårlöst bort,
jag minns den nog
Sen sjutton år den dagen,
Det var den dag, då
Duncker dog.
Här fanns ett folk i Suomis land,
Det finns ännu:
vid sorgens hand
Det lärt att bära öden,
Det känner
intet offer svårt,
Dess mod är tyst, dess lugn är hårt,
Dess trohet trotsar döden,
Det är ett folk, vi kalla vårt.
Du ser det i dess vila, du,
Det härjas ej, det störs ej nu,
Dock kan för det du flamma;
Jag såg det i dess prövningstid,
I frost, i svält, i storm, i strid,
Jag såg det då detsamma;
Vad, tror du, kände jag därvid?
Jag såg det blöda
dag från dag,
Jag segrar såg och nederlag,
Men ingen såg
jag svika;
I bygder, där ej sol gick opp,
Stod kämpen än
med ishöljd kropp
Och nekade att vika
Fast utan hem och hopp.
Vad tålamod, vad mannamod,
Vad kraft i hug, vad eld i blod,
Vad lugn i skiften alla,
Vad bragder krävdes ej av den,
Som detta
folk, som dessa män
Sin hjälte skulle kalla
Och dyrka efter
döden än?
Men fråga, om du träffar på
En veteran från kriget då,
En av de tappras skara,
Spörj
om han kände dock en man,
Som priset över alla vann,
Och trofast
skall han svara:
»Ja, herre, Duncker hette han.»
Och
utan höga anors lån
Kom denne man, en hyddans son,
Från
obemärkta trakter
Och vann en storhet, knappast drömd,
Blev
landets stolthet, blev berömd
Som starkast bland dess vakter
Och
blir i Finlands tid ej glömd.
Och denna äras rena glans,
Hans kärlek gjorde den till hans,
Hans varma hjärtas låga.
Som fosterjord han trohet svor,
För den som för en brud, en mor
Sitt allt han ville våga, —
Med denna kärlek blev han stor.
Han föll; och dock, vad härlig lott
Att dö som han, sen
så man fått
Sitt liv med ära hölja!
Det är
att trotsa glömskans sjö,
Att lyftas som en grönklädd
ö
Ur djupet av dess bölja;
Det är att dö, och dock
ej dö.
Nu stråla blomsterprytt, o land,
Höj överallt
en lövrik strand
Ur sommarvarma vågen,
Låt rodna dina
fjällars topp,
Låt skimra dina strömmars lopp
Och slå
mot himlabågen
I glans ditt Saima-öga opp!
Att minnet,
när på denna dag
Det nämner Dunckers namn, som jag,
Kan
stolt till dig sig vända
Och säga: »Se, så härligt
log
Det land, som hjältens kärlek tog;
Säg, kan det hjärtan
tända?
Det var för denna brud han dog.» |