Runeberg, Johan Ludvig (f. 7/2 [5/2] 1804 Jstad, d. 6/5 1877 Borgå), Finlands nationalskald [den förnämsta eller populäraste poeten i ett land; åtminstone en av dem]. Han var son till en sjökapten i Jakobstad. Bl.a. på grund av dennes sjukdom drabbades det ursprungligen välbärgade hemmet av obestånd och R. kom ända fram till 1830-talets början att leva under synnerligen knappa omständigheter. Efter skolgång i Vasa blev han student vid Åbo Akademi 1822, samma år som Snellman och Elias Lönnrot inskrevs där. R:s studier i klassiska språk och filosofi avbröts redan följande år, varefter han i drygt två års tid måste försörja sig som informator i Saarijärvi och Ruovesi. R. promoverades till magister 1827. Som informator och gäst i ärkebiskop J. Tengströms hem i Pargas mötte han dennes högt begåvade brorsdotter Fredrika, som 1831 blev hans hustru.

Den akademiska världen utgjorde alltid en viktig impulskälla för den eljest i många avseenden folklige R. Då universitetet 1828 flyttades till Hfrs, slog han sig ned där, och tillhörde den kulturhistoriskt viktiga kamratkrets som kallas Lördagssällskapet (jfr d.o.). 1830 blev R. docent i latinska språket och litteraturen, men sedan han 1833 förgäves sökt adjunkturen i grekisk och romersk litteratur flyttade han 1837 till Borgå, där han tillträdde lektoratet i latin (från 1841 grekiska) vid gymnasiet. Såsom gymnasielektor och ledamot av domkapitlet lät R. 1838 prästviga sig, men hans förhållande till religionen var påverkat av romantikens idealistiska spekulation och djupt personligt.

Såsom skald hade R. en i Finland aldrig förr uppnådd framgång, dels på grund av sin enastående poetiska begåvning, dels på grund av att den intellektuella basen i Finlands kulturliv just då vidgades. R. företrädde politiskt en principiellt demokratisk hållning och dyrkades av studenterna. Återhållsam i alla sina framträdanden åtnjöt han emellertid också regimens förtroende. 1844 fick han professors titel och erhöll 1857 avsked med bibehållen lön för att helt kunna ägna sig åt sin diktning. Han fick även emotta kejserliga nådevedermälen [påtagliga tecken på välvilja från högt uppsatt person], men i motsats till F. Cygnaeus och Z. Topelius skrev han aldrig hyllningar till kejsarhuset. Efter ett slaganfall 1863 tystnade R. som diktare och levde sedan invalidiserad de drygt 13 återstående åren av sitt liv, troget vårdad av sin hustru, ständigt följd av sin biograf J.E. Strömborg och hyllad av en beundrande allmänhet.

R. är den första i Finland verksamma diktare som erövrat en förgrundsplats i den svenska litteraturen. En del av hans produktion översattes tidigt till finska, men den vid slutet av R:s liv uppflammande språkstriden kom att i någon mån fördröja och försvåra förståelsen för R:s diktning på finskt håll. Redan i livstiden hyllades han dock som en samlande nationell symbol.

R:s tidigaste diktning är starkt beroende av äldre förebilder, bl.a. Bellman och Franzén. Några år in på 1820-t. tar han intryck av romantikens diktning. Påverkad av dess nationella litteraturuppfattning, dess hänförelse för folkdikt och nationella motiv söker sig R. under de följande åren väg till en i Schillers mening "naiv", enkel lyrik. Avgörande betydelse fick P.O. von Goetzes Serbische Volklieder, som R. översatte 1830 och efterbildade i sina s.k. idyllepigram i Dikter, som utkom samma år. Här fann R. det okonstlade uttryckssätt som blev hans diktnings kännemärke. Debutsamlingen innehåller emellertid också dikter som stil- och genremässigt starkt avviker från det epokgörande avsnittet Idyll och epigram. I Dikter. Andra häftet (1833) får epiken ökad betydelse. Den episka hexameterdikten Elgskyttarne (1832) med dess skildring av den finska allmogen mottogs av samtiden som en nationaldikt, men överskuggades redan 1835 av Kalevala. Hanna (1836) är en prästgårdsidyll i Voss' stil, medan Julkvällen (1841) inte bara är en herrgårdsskildring, utan med sin teckning av den finske soldaten också varmt patriotisk.

Som redaktör för Helsingfors Morgonblad 1832—1837 angrep R. den rikssvenska litteraturen och särskilt Tegnér som han fann förkonstlad. I tidningen publicerade han också Den gamle trädgårdsmästarens brev (1837), ett angrepp på pietismens världsfrånvändhet. Lars Stenbäck besvarade angreppet och meningsutbytet formade sig till den mest betydande offentliga polemik som dittills i Finland förts om religiösa frågor. R:s ledande tanke att naturen är av Gud och därför god kommer också till synes i Dikter. Tredje häftet (1843). Med versberättelsen Nadeschda (1841), spunnen över ett ryskt sägenmotiv, uppträder R. mot livegenskapen i det han söker nå en rysk publik. Den ryska översättningen censurerades dock strängt. Med det ossianskt fornnordiska eposet Kung Fjalar (1844) ville R. överglänsa Tegnérs Frithiofs saga. Eposet är en idéedikt som ställer gudarnas auktoritet över människans vilja även när denna vilja är god. Diktens omdebatterade moral är dels karakteristisk för den auktoritäre R., dels har den bedömts som utslag av en egocentrikers självrannsakan. Diktsviten Fänrik Ståls Sägner (se d.o.), del I 1848, del II 1860, är det verk som framom alla andra har skapat R:s skalderykte och som har färgat så gott som alla senare bedömningar av honom. Sviten återger idealiserande heroiska episoder huvudsakligen från 1808—1809 års krig och uppbär därmed en patriotisk förkunnelse om det finländska folkets historiska rätt som nation. Verket är en av Finlands viktigaste nationella symboler; dess psykologiska betydelse vid uppkomsten och försvaret av det självständiga Finland kan knappast överskattas. Långt in på 1900-t. uppfattades verket också i Sverige som en nationell symbol.

1853 erhöll R. uppdraget att medverka i psalmbokskommittén och utarbetade ett förslag till svensk psalmbok för Finland (1857). Hans psalmdiktning är mäktig och teologiskt fördomsfri. R:s enda större dramatiska försök är Kungarna på Salamis (tryckt 1863), som i flera avseenden efterliknar den antika ödestragedin. Friaren från landet (1834) och tvåaktaren Kan ej (1862) är obetydliga.

R. uppfattades av sin samtid som nationens stämma. Han blev även efter sin död föremål för en alltmer kultartad dyrkan som bortsåg från eller omtolkade vissa karaktärsbrister. Det är som poet R. står högst. Hans verskonst är oöverträffad; hans poesi visar ofta också en dramatisk gestaltningsförmåga, som inte kommer till sin rätt i de fåtaliga dramatiska försöken. Som prosaist är han föga betydande. Som kanoniserad poetisk förebild kom R. långt in på 1900-t. att framstå som ett mönster för den litterära smaken i Finland. Som nationell kraftkälla var hans diktning av enorm, ständigt växande betydelse ända fram till den ideologiska klimatförändringen efter Finlands nederlag i andra världskriget. R. har därför på ett vilseledande sätt kommit att populärt förknippas med de politiska ideal som utmärkte de första decennierna av det självständiga Finlands historia. På 1980-t. har R. på nytt blivit föremål för ett mer oförvillat historiskt intresse.

R:s skrifter har utkommit i talrika utgåvor. En fullständig, vetenskapligt kommenterad utgåva av R:s samlade skrifter är sedan 1930 under utgivning av Svenska litteratursällskapet i Finland och Svenska vitterhetssamfundet. Litteraturen om R. är överflödande. Bland de viktigaste verken kan nämnas: J.E. Strömborg, Biografiska anteckningar om J.L.R., I—IV, 1880—98, rev. uppl. utg. av K. Allardt, 1928—31; C.G. Estlander, R:s skaldskap, 1902; W. Söderhjelm, J.L.R., 2 bd, 1904—06, rev. uppl. 1929; R. Hedvall, R:s poetiska stil, 1915, J.L. R. och hans diktning, 1931, rev. uppl. 1941; Y. Hirn, Runebergskulten, 1935, Runeberggestalten, 1942; G. Tideström, R. som estetiker, 1941; E. Brydolf, Sverige och R., 2 bd, 1943—66; L. Viljanen, R. ja hänen runoutensa, 2 bd, 1944—48, sv. övers. R. och hans diktning, 2 bd, 1947—69; G. Castrén. J.L.R. 1950. J.W.[= Johan Wrede, fil.dr, professor.]