von Konow och hans korpral

”Och har jag icke dragit dig upp ur dyn
Allt för det mörkret där kring ditt ögonbryn,
Och har jag icke skaffat dig lön och stat
Och gjort dig till korpral från gemen soldat?

Och har du ej fått stå i varenda strid
Som en kamrat och like mig närmst invid,
Och har jag ej berömt dig som färm och rask?”
Så talte Konow vredgad till korpral Brask.

”Nu hörs om dig ej annat än klagomål,
Var mänska talar om hur du blivit bål;
Soldaten slår du, där han som bäst klär skott,
Och går med två tuggbussar av högfärd blott.”

Men Brask, han hörde butter majorens tal:
”Väl var jag intet förr och är nu korpral,
Men vad jag är, det blev jag för trofast mod,
Och drogs ej upp ur dy, herr major, men blod.

Om jag slår till nån gång, är ej ont däri,
Jag gör som mången annan, jag gör som ni,
Och brukte herr majoren här ensam slå,
Lät jag de andra smeka och slog också.

Jag tuggar tvenne bussar, som var man ser,
Det gör jag allt för hedern att stå närmst er;
Men är det så, att äran er syns för klen,
Så tar jag bort den andra och går med en.”

Och Konow spände blicken, som han var van:
”Du är en präktig pojke och stursk som fan.
Bliv, som du var, min närmaste man och kund,
En sådan har man gagn av i nödens stund.”

Snart stod ett slag; då bröt med sin jägarked
Von Konow in i skogen, och Brask var med;
Korpraln var mörk att skåda, och hans major,
Han hängde nedra läppen och sköt och svor.

I fyra runda timmar han redan trätt,
Och allt gick än affären på samma sätt.
Han såg för få som stupat, där han gick fram,
Och fienden kom undan från stam till stam.

”Fördömt”, så röt han åter, ”det går ej bra,
Jag ser, hur barken ryker från tallarna,
Men ryssen står bredvid dem, och han går fri,
Var är ert öga, gossar, hur sikten I?”

Han fick knappt ur mustaschen sitt sista ord,
När för en trumf av Brasken han damp till jord;
Det var dock nästan mera än svar på tal,
Det hade han ej väntat av sin korpral.

Upp sprang han, drog sin värja, av vrede blek:
”Vad har du understått dig, krabat”? han skrek,
”Nu skall dig djävuln taga med hull och hår,
Då mitt i värsta striden din chef du slår.”

Men korpral Brask stod lugn i sitt gamla skick.
”Håll in er värja, herre, ett ögonblick,
Tills jag fått mäta honom hans skäppa full,
Som höll på er och sköt, då jag slog er kull.”

Med dessa ord han lade geväret an.
I samma stund såg Konow en skäggig man
Bakom en buske störta till marken ned,
Knappt tjugu alnar långt från hans jägarked.

”Och var det den, vars kula mig pep förbi
Det ögonblick jag föll, må vi vänner bli.
Ett tag som ditt, det kallar jag karlatag,
Och aldrig lär jag glömma det, tänker jag.”

Nu lever Brask hos Konow sen många år,
Den ena går alltjämt där den andra går.
Som kära vänner får man dem ofta se,
Och nästan lika ofta så träta de.

Johan Ludvig Runeberg (1860)
Fänrik Ståls sägner, andra samlingen.