Gamle Lode

Ständigt, förrn han gick att strida
Och till anfall order gav,
Sågs den gamle Lode bida
För sin front med hatten av.
From och lugn med silverhåren,
Böner allt från barndomsåren
Hördes än från gubbens mund.

Hatten av i alla leder!
Stilla andakt, helig frid!
Kulor kommo, slogo neder
Än i truppen, än bredvid.
Mången kämpe bet i gräset,
Halt dock! Ingen storm förut,
Innan ”Fader vår” var läset
Och välsignelsen var slut.

Först när han sin bön fått ända,
Sagt sitt amen högt och glatt,
Då var gubben klar att vända,
Slog på hjässan ned sin hatt:
”Komme nu all avgrunds skara
Oss till mötes på vår stråt,
Gud är med oss, ingen fara,
Hurra gossar, raskt framåt!”

Och så bröt han in i elden
Med sin Gud och med sin tropp;
Inga makter, inga välden
Skakat nu hans mod och hopp,
Lutad, men med kraft i armen,
Ömsom yr och allvarsam,
Snö i locken, eld i barmen,
Så gick gamle Lode fram.

Folket sade: ”Fyr och flamma!
Nu är gubben ung på nytt;
Forna junkern är densamma,
Bor i hjärtat oförbytt,
Tänder i hans blickar blossen,
Lyser oss till seger skön;
Nu kan fan ej skrämma gossen,
Sen han bett sin moders bön.”

Blodig lek var bragt till ända,
Segern vår väl mången gång:
Hären fick till ro sig vända
Efter slutad bön och sång.
Trötta skaror sökte tälten,
Höllo glade rast igen;
Lode? Nej, han mätte fälten,
Spökade kring nejden än.

Ensam gick han för det mesta,
Utan buller, utan ståt;
Några män blott, av hans bästa,
Fingo följa honom åt.
Var han varit värst i klämma
Under dagen tung och lång,
Där, där var hans tanke hemma,
Ditåt styrde han sin gång.

Hade han ej nog av striden?
Var dess hågkomst honom ljuv?
Var, fast kampen var förliden,
Han ej mätt på blod ännu?
Ville han betrakta döden,
Fröjdas åt dess offers tal?
Lode? - Nej, han sökte nöden,
Ville lindra likars kval.

Var av liv en gnista röjdes,
Var en puls än vaken fanns,
Där höll gubben rast, där dröjdes,
Där försöktes vård och ans.
Ingen fick i omsorg svika,
Ingen välja känd och kär,
Vän och ovän, allt var lika,
Bröder voro alla där.

Mången kämpe, van att akta
Livet blott som stundens lån,
Kunde stå och tyst betrakta
Gubbens vandring långtifrån,
Glömma bivuakens nöje
Blott för nöjet att en stund
Le, men med sitt bästa löje,
Åt hans underliga rund.

Dock, - det var ej gamle Lode,
Som bröt leder och högg ned,
Det var gubben ej, den gode,
Det var pojken, som var vred.

Pojke var han, men med heder,
Pojken satt i hjärtat lugnt;
Gammal tro med gamla seder
Höll det hemmet varmt och ungt.
Stilla allvar var hans yta;
Såg man i hans blick likväl,
Sågs den som i speglar bryta
Glädjen i hans barnasjäl.

Enkel skrud och enkel ära
Var hans fröjd, kampanjen lång.
Det blev fred. Han måste bära
Band och stjärnor sen nån gång.
O, då var det, som om ståten
All hans vår kylt av till höst,
Som om pojken, halvt förgråten,
Klämts och frusit i hans bröst.

Kom han då inför paraden
Tvär och tung i högtidsdräkt,
Stod hans manskap hela raden
Häpet, som ur sömnen väckt,
Ingen skyldring gick med gamman,
Ingen sväng förtjänte ros,
Tills han gav dem allesamman
Kort goddag och red sin kos.

Sådant hände. Dock blott sällan,
Blott en stor parad till lags.
Höll han övning däremellan,
Var han klädd som fordomdags.
När han då red fram för skocken,
Eja, det var sömn ej då;
Gamla herrn och gamla rocken,
Den förstod man sig uppå.

Liv och kraft i var manöver,
Lust och fröjd, varhelst han kom,
Aldrig under, alltid över
Vad han trott sin skara om.
Gubben fick ej annat göra
Än att gå från man till man,
Nypa här en kund i öra,
Där i skägget glatt en ann'.

Folket sade sen: ”Anamma!
Än har gubbens vår ej flytt.
Forna junkern är densamma
Bor i hjärtat oförbytt.
Tiden på hans hjässa snögat,
År och mödor böjt hans kropp,
Pojken log dock än ur ögat,
Skälmen kröp ur gömman opp.”

Johan Ludvig Runeberg (1860)
Fänrik Ståls sägner, andra samlingen.