Fyra
stämmor från Nykarleby
Dikt vid Nykarleby samskolas 50-årsfest
den 30 november 1969.
I. Kyrktuppen
Jag står högt.
Men just för att jag står högt,
på en så hög nivå, och kan se
allting,
både det som har varit,
det som är
och det som
komma skall,
så är jag
svart.
De har gjort mig
svart
för att jag har sagt till dem:
Allting slutar i svart.
Se på
mig och tänk.
II. Skoleleven
Nu kommer jag för sent.
Tornklockan slår
och där står kyrktuppen svart
och nu går de till bön.
Om jag bara hade hunnit
med orden i går och hemräkningen.
Vad man förlorar i vetande
förlorar man, har rektorn sagt,
av innehåll i livet.
Jag har redan förlorat
massor av innehåll i livet.
Och nu kommer jag för sent.
III. Rektorn
Så var man färdig då, igen en gång,
fast aldrig blir man ju det egentligen,
det har visst regnat, man får lov att sitta
sent om kvällarna för att ingenting kan bli
färdigt, och tornuret slår, det slår tio,
och stan har ringlat ihop sig med sina gator
sina blänkande gator av guld, musik hörs det
också någonstans ifrån, strängaspel och sång
för femti penni stycket ur en box, är väl
mina änglar som spelar, eller före detta
änglar, men nu är natten nära, då ingen
omsorg skall vara mer, av något slag,
vad forsen hörs starkt i kväll ...
[Kommentar av förf.]
IV. Forsen
Jag är stark. Stark och bred. Starkare
än de flesta. Och så kommer denna damm
med sina två m och vill hejda mig.
— Vi måste ha kraft. Du måste ge ifrån dig
kraft, till ljus, värme, produktion.
Civilisation.
Jag måste det för mänsklighetens skull.
Men glöm inte, att vad du vinner i kraft
förlorar du kanske i framtid.
— Aldrig mera kan vi glömma det.
Men kraften att skapa en framtid måste vi
söka i oss själva. |