Striden om Nykarleby
Tidigt på förmiddagen lät general Nordan blåsa signal till angrepp. Han hade spanat ut två svaga punkter i stadens försvar, och mot dessa dirigerade han nu sina stormtrupper. Anfallsriktningarna kom egendomligt nog att bli helt parallella. Huvudstyrkan bröt fram längs älven från Åminnet mot forsen och vidare. En andra avdelning, icke mycket svagare, var detacherad för landsvägen förbi Kuddnäs, stadsmuseet, samskolans elevhem och in i esplanaden.
Generalen var optimistisk. Förutsättningarna för framgång syntes honom vara de bästa tänkbara. Efter avslutad morgontoalett skrev han övermodigt med sin diamantring på spegeln orden Finis Nykarleby. Kommandogrupper blev i förväg tilldelade specialuppdrag som att ta ner kyrktuppen och hissa polbaneret med isbjörnstassen på Forsbergs kiosk, som på den tiden ännu bildade stadens absoluta kärna.
För invånarna i staden kom angreppet icke direkt oväntat; de hade haft att utstå många liknande under den oändliga belägringen. Men dess häftighet var så stor, att mången med bävan frågade sig, huruvida det verkligen skulle kunna uthärdas.
Med lugn mottogs dock angriparen av bastionen Samskolans ungdomliga besättning. Man hade börjat dagen med en psalm, och pastorn hade hållit ett kort tal om människans villkor och mål. Därefter hade alla gått till sina arbeten. Några gjorde sig bekanta med stora gestalter ur historien och förgångna rikens styrelseformer. Andra övade sig flitigt i bruket av några av de många tungomål som talas i världen. Åter andra förvärvade sig kunskaper om naturens mångfaldiga fenomen och om lagarna för dessa. I siffrornas obevekliga kombinationer fann somliga skäl till förtröstan. Och från det största rummet hördes ett ideligt tramp av fötter i fröjdefull gymnastisk övning.
Så förgick några timmar. Plötsligt öppnades samskolans port, och ut stormade hela den unga skaran, präktigt utrustad med vetande och färdigheter. Här förmärktes ingen fruktan eller tvekan. Fram skulle de, vore de anstormande ilarna än så hårda. Och nu inträffade det sällsamma, att angreppets kraft började mattas. Innan kvällen var det definitivt brutet. Generalen måste dra sig tillbaka, och det sägs att han den kvällen grät strida tårar i sin hustrus tröstande armar.
Först till pingsten vågade han ett nytt försök. |