Skridskoåkningen

November kom med gråa dagar, trasiga moln drev över staden och regnet hällde ned i strömmar. »E sku få slut ti rein no,» sade folk, som tröttnat på att sitta inne. Också vi barn tyckte detsamma, ehuru vi på väg till skolan gärna dröjde en stund på den gyttjiga hästgatan där kärrhjulens djupa spår stod överfulla av vatten. Med skon drogs fåror i gyttjan för att det fångna vattnet skulle hitta vägen ned i rännstensdiket. Men snart tog även denna höstens sista lek på gatan slut: en kraftig nordlig vind föste de gråa molnen bort från himlafästet och luften blev frisk att andas in. Så skärpte kölden till. Blott några kalla nätter och älven täcktes av glanskis.

Då söktes skridskorna fram,
skrinnskor av trä som hade en järnmed,
smidd och vässt av far.
Endel hade fäst sågblad under
och några herrskapsgossar
kom med förnicklade skridskor
som beundrades högt av oss alla.
På dem stod namnet Nurmes att läsa.

Ryktet att isen höll
gick som en löpeld genom staden.
Barn och ungdom
skyndade ned till älven.
De, som ej hade skridskor
kom med sin kälke eller spark.

Nere vid Klappbryggan samlades många.
Källbackbarnen sökte sig ned
till isen genom Topeliparken,
barnen på Frill
rutschade utför branten
ned till Tullstrand
och Högbacks-pojkarna tågade ned
längs loman vid Himmelsbacken.
Så spändes de märkliga skorna
med mängder av remmar och rep
så stadigt som möjligt på fötterna.
Mången av oss hade lärt sig skrinna
på bäcken som flöt genom staden,
smal och grund, så att ingen behövde
frukta att plumsa i eller drunkna.
Andra hade lärt sig konsten på Pottin,
som låg invid banan i Karlgrönfors.
Nystads- och Smedsbacka-barnen
hade den bästa banan av alla:
på isen i Skogsparkens vackra damm
var det roligt och lugnt att skrinna.
Där kunde man som ett barn
ta sina första stapplande steg
utan att någon skrattande pekade finger.

På älven fanns det rum för oss alla: från Klappbryggan sträckte sig långt den blåsvarta blankisens band nedanför parkens mäktiga popplar ända till Ragnöforsen. Mot denna och Nybroforsen mäktade kölden dock ej: än hördes bruset från båda, skummet stänkte högt och en slöja av dis svävade ständigt över de två som tecken på att de ännu var fria från bojor och tvång. Långt nedanför Nybroforsen kunde man ännu märka dess kraft: som ett mörkt och skrämmande band flöt älvens vatten ännu fritt, en farlig råk ned mot Tullstrand som likt en ruvande drake spejade efter människo-offer.

"en slöja av dis" över älven. Förstoring. Foto: Lars Pensar den 4 november 2014. Dagen efter kom den första snön. (Inf. 2014-11-05.)

Skaror av unga kom i en ständig ström,
pojkar och flickor som alla kände varann.
Där var Björkvalls Torsten och Björn,
pojkarna Sund och Solvin,
Mårtens Einar och Villmans Frans,
Hägglunds Torsten och Olsons Roul.
Där var flickor jag kände från skolan:
Hjördis och Märta och Karin,
Gurli och Gerda och Saga.
Alla skulle nu pröva den nya isen
som låg som ett spegelblankt golv
där vi ilade fram på snabba skridskor.
»Månne den håller oss alla?»
undrade någon i skaran
och slog med sin käpp ett hål i isen.
En annan hoppade jämfota
för att se om isen skulle ge efter.
Men isen höll oss alla.
Dock blev vi strängt förbjudna
att skrinna för nära den farliga råken.

Flickorna höll sig närmare stranden,
åkte kana på den glatta isen,
föll ibland till pojkarnas stora förnöjelse.
Men då någon gosse föll
var det flickornas tur att skratta:
»Va hitta du no?» retade flickorna den stackarn.
Med gyckel och glam
fortsatte spelet mellan pojkar och flickor.
Ibland skrann vi med fart
rakt mot högen av flickor
och väjde i sista sekunden.
Flickorna skrek och värjde sig
och hotade med att hämnas.
Tryggare var det för dem
att skjuta sin »sparkare»
med en annan flicka på sitsen.
Då kunde de frejdigt ropa:
»Ur veijin pojkar om ni int vil koma under!»

Snart var blankisen full av spår,
stora cirklar av sexor och åttor,
märken efter skickliga gossars skridskor.
Vi övade oss att glida fram på ett ben
och ännu svårare var det att åka bakåt.
Ofta föll vi pladask
så att sprickor uppstod i isen,
det knastrade till ibland
så man trodde sig plumsa igenom
men höstisens skiva var seg.

När alla figurer var ristade
i isens blanka spegel,
gav vi oss ut på strövtåg
ned mot Ragnöforsen.
Någon av de djärvaste
drogs som av en hemlig kraft
ut mot älvens mitt
för att pröva om isen höll.
Varningsropen ekade
mellan älvens branta stränder
och den djärva åkaren
vände snopen tillbaka.
Med långa kliv åkte de bästa
skridskoåkarna före i spetsen.
Vid Gräsgrundet var det farligt
ty strömmen där var stark
och vassen försvagade isen
och flödvatten täckte delar av den.
Här ute från isen sett
var landskapet så förändrat,
så olikt det som vi sett
under soliga dar på Tullstrand.
Nu stod allting kalt och naket,
inga stojande pojkar sprang på stranden,
inga huvuden guppade
över blanka sommarvatten
som de dagar då vi simmade
ut till bomen och Högback-stranden.
Sommarens dagar var som en dröm
så fjärran från denna höstliga dag.

Härifrån kunde vi se
tre hus, där skalderna haft sitt hem:
Kuddnäs där borta bak träden,
det långa Lybeckska huset
uppe vid Klappbryggsbacken
och mellan asparna vid Tullstrand
syntes den röda byggnad
där skalden Gånge Rolf hade bott.
Förbi var sommardagen,
borta de skalder, som sjungit dess lov.
Med fart gick färden vidare,
snart var vi framme vid Zachris domäner.
Här där vi skrinnade nu
hade ock han som barn
glidit fram på blanka isar,
suttit och metat vid Blåfinoberget
och susat på skidorna
ned för den branta Himmelsbacken.

Tyst och avklätt stod också Kuddnäs.
Nu drömdes där ej liksom förr
ljusa drömmar om sagornas värld.
Bakom de mörka rutorna skymtade
trötta, åldriga kvinnor och män,
alla inne i livets tunga höst.
Kanske kunde de likväl se
med sin skumma blick
hur ystra, friska pojkar
åkte idag förbi som förda av vinden.
Kanske de själva med vemod
mindes sin egen barndom,
som nu, när åldern tyngde
tycktes dem stå så strålande ljus.

Vad visste, vi barn, om andras plågor!
Idag var vi unga,
idag gick vår färd
lustigt och lätt
över den blanka isen
ned mot Nålön och Alisvaj,
så rika på sommarminnen!

Axel Lindholm (1980) Barndomsland.


Läs mer:
Notering i Zacharias Topelius dagböcker om skrinning.
Skridskoåkning på torget.
(Rev. 2014-11-05 .)