Påskbrasan

På älvens is nedanför Topeliparken
hade ungdomarna likt flitiga myror
dragit ihop alltsköns bråte
till den stora påskbrasan.
Högar av ris och ruskor
och travar av torra grantoppar
växte för varje dag som gick.
Då påsklördagens afton var inne,
stod det väldiga bålet klart.
Långt före skymningens stund,
redan då solen gick ned i väster
och färgade aftonens skyar
i rosa och guld,
syntes vid Lybeckska hörnet skaran av pojkar,
som sökte sig ut till bålet på isen.
Andra kom från Nystan och Frill och Högbacken,
rutschande nedför de branta stränderna
och sprang i kapp på den sköra isen,
som ännu bar, men där solens prylar
redan satt sina tydliga spår
och som lyste med fläckar
i grått och blågredelint.
Blickarna lyste av glad förväntan
men ännu fick de leka och stoja länge,
innan den stora stunden var inne,
då brasan skulle tändas.
Ofta drogs deras blick mot kyrkans torn,
där tuppen i kväll stod spejande
ut mot söder, bort mot Rajåkerns fält
mot Forsby och Juthas och Jeppo.
Tornurets visare gick med snigelfart
i de väntande pojkarnas tycke.
Småningom samlades likväl grupper av folk
på bron och under de väldiga popplarna.
Vårkvällens blåa skymning tätnade
över gårdarnas tak och över skaran på isen.
Stor och gul gick månen upp i öster,
lyste som en jättelykta mellan popplarnas grenar.

Då var stunden inne att tända bålet!
Pojkarnas blickar lyste av spänd förväntan
då de första lågorna slickade upp längs
torra kvistar. Och då halm och ruskor flammade upp
med ett sprakande regn av gnistor,
drog sig skaran av pojkar hastigt tillbaka.
I den nästan vindstilla kvällen
steg den bolmande röken lodrätt,
krökte sig dock mot norr och drog
sitt mörka band i grått och brunt
högt över Kuddnäs och Högbacksgårdarna.
Stundom gav en vindfläkt fart åt giriga lågor,
luften brusade, lågorna flammade,
gnistorna virvlade runt i dans.
Och då flagor av papp sögs upp
av det starka draget och lyste
svarta i det starka skenet,
tyckte sig skaran av pojkar se,
hur häxorna, högt över älven
drog till Blåkulla i den trolska kvällen.

Småningom mattades brasans kraft;
hettan försvann och skenet miste sin styrka
och hopen av pojkar trängde sig åter närmare
och försökte få liv i de falnande glöden.
Häxorna hade nu flytt sin kos
men fullmånen skred i stället
högt på det blåa fästet
och spred sitt milda sken över älven
och målade stadens tak med silver.
Brasan släcktes, såsom vi trodde, för alltid.
Brasan på älven släcktes dock aldrig.
Ännu ser vi den klart för vår inre syn,
ser dess flammande lågor,
hör dess mäktiga brus.
Så oförgätlig, så lyriskt skön
var denna kväll på älven,
då vårens egen andedräkt
rörde vid själens strängar.