Rökmoln över Nykarleby

När påskbrasorna på 1940-talet efter kriget tändes på nytt i Nykarleby, var det inte inom staden man samlade ihop en brasa, utan det var i utkanterna på någon linda, på något potatisland eller på älvstranden man kunde se rishögar växa sig större och större under några veckors tid före påsken. Arbetskraften var barn från närliggande gårdar, ofta under ledning av en äldre kamrat eller en engagerad pappa.

Skräp, kvistar, brädstumpar, halvtrasiga möbler, ja allsköns bråte släpades till den blivande brasan från omgivningens gårdar och uthus. Butikerna fick påhälsning av barn som tiggde papplådor och annat brännbart. ”Haar ni naa ti bränn?” var frågan den förväntansfulla barnaskaran ställde när den var på jakt efter påskbrasmaterial. På sätt och vis blev också brasbrännandet ett led i allmän uppstädning av uthus och vindar. Kanske nog så behövlig.
    Vissa platser för brasans placering återkom år efter år, t.ex. nere vid Sunds bäcken eller lindan vid Kyrkoby skola när det gäller större brasor. Mindre brasor fanns dussintals runt staden och var det en lugn, klar påskafton var staden omringad av uppstigande rökpelare som syntes närmare eller längre bort i omgivningen och lukten av brinnande ris fyllde luften.

Påskhäxor 1984. Fr. v: Maria Nyman, Annika Bertlin, Pia Nyman och Lotta Salonen. Foto: Lars Pensar.

    På 1950-talet kom en brasa av mer officiell prägel till. Det var fru Else Almqvist, som för den nystartade barnträdgården i Gamla station, ordnade brasjippon runt Stora bron, där publiken från parkett kunde se ned på brasan som brann på isen nedanför kyrkan. Bland publiken som kunde uppgå till flera hundra, snodde barnträdgårdstanter och medhjälpare omkring utklädda till häxor och samlade pengar i sina pannor för barnträdgårdens ändamål.
    I veckor hade stadspojkar, av vilka ett flertal var scouter i Nykarleby Nybyggare som scoutkåren hette, samlat bråte på älvens is. Ibland satte högt flödvatten nästan stopp för släpandet av material ut på isen. Att man också brände bildäck och spillolja i brasan bekymrade inte särskilt — miljöproblem var knappast uppfunna på den tiden. Sotsvart rök steg upp i en mäktig pelare som småningom bredde ut sig och svepte in stan i ett mörkt moln som luktade bränt gummi och lukten kunde dröja kvar ett par dar! Någon enstaka häxpipa hade hittat vägen till platsen men inga raketer och inga smällare fanns den tiden vid påskfirandet.

Efter något år in på 1960-talet hade invändningarna mot att röken smutsade omgivande byggnader och i synnerhet kyrkan, blivit så högljudda att man upphörde med att bränna brasa där. Samtidigt hade tävlan om största brasa i nejden kommit igång. Bland andra Jeppo gjorde anspråk på den utmärkelsen. Publiken hade blivit bilburen och evenemang som dans och korvgrillning lockade folk till andra ställen.
    Idag bränns fortfarande privata brasor av större eller mindre slag på tjogtals ställen mellan Karby i norr och Jeppo och Munsala i söder om man skall hålla sig till Nykarlebytrakten. Den geografiska utbredningen av seden i Österbotten är intressant att ta del av för övrigt. Vid Forsby byagård bränns i år, liksom många år tidigare en större allmän brasa.

Påskbrasa i vardande söder om Juthbackabron.
Foto: Lars Pensar den 21 mars 2005.

En mindre trevlig utveckling med påskbrasan i nejden är, att farmnäringen fått bidra med använt strömaterial och lukten från brinnande mink- och rävströ är föga angenäm – i påsktider.

Fru Almqvist samt en hoper andra av stadens ”fruar” hade en påsk klätt ut sig till påskhäxor och drog runt i stan och samlade in, inte godis, men pengar för nåt gott ändamål, minns inte vilket. Stadens övriga tanter fick nästan skrämselhicka när hon och häxgänget stoppade Haldin och Rose's buss på storabron och klev in och tiggde bidrag av de resenärer som fanns med ...
     Jag minns inte året, men eftersom vi bodde på Varma så var det väl andra halvan av 1950-talet.

Heidi Nystrand
(Inf. 2008-03-25.)